Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

^This.

Gulliga ni är ♥

(glad)

så där jag ber tusen miljoner gånger om ursäkt att det har tagit sån tid men här är andra kapitlet i alla fall och ja jag vet det blev väldigt långt jag vet inte om ni tycker det är bra eller jobbigt men om det är lite jobbigt att läsa här kanske det är lättare på fanfiction.net
men jag hoppas ni tycker det var värt att vänta på?

Kapitel 2: hur en magisk värld vaknar upp

"Jag sitter framför brasan och bara har det lugnt och skönt och då tänkte jag att jag lika väl kunde låta er höra fortsättningen, jag känner att jag börjar bli väldigt vänlig. Men tryck på knappen"

Det kändes som om jag just hade somnat när Molly väckte mig
"Dags att stiga upp lilla vän" sa hon och jag steg genast upp. Hon gav mig en lite förvånad blick men jag var van att vakna och vara pigg när jag behövde. Hon väckte Harry, Ron och Hermione och de satte sig sömnigt upp, jag log mot dem och lämnade sedan rummet och gick ner till köket där Molly nu stod framför spisen och Arthur satt och räknade biljetterna men det var inte det min blick fastnade på, utan det var hans klädsel. Han hade en golftröja, ett par förstora jeans och ett bälte som höll upp dem. De andra tre kom in i köket och inte långt efter tvillingarna och Ginny.
"Ser jag ut som en mugglare?" frågade Arthur
"Ja visst det ser alldeles riktigt ut" svarade Harry och log mot honom
"Vart är de andra?" frågade George och gäspade och vi satte oss till bords
"De ska ta sig dit med spöktransferens så de kan gott och väl sova några timmar längre" sa Molly och serverade frukost
"Så de sover fortfarande?" sa Fred surt och jag små log och tog i mot gröten. "Varför kan inte vi också få använda transferens?"
"För att ni inte är myndiga och för att ni inte har gjort provet" snäste Molly till sin son
"Måste man göra ett prov?" frågade Harry förvånat och jag himlade med ögonen men sa inget och Arthur började förklara hur det låg till. Jag såg ut genom fönstret och undrade vart pappa var just nu?
"Cara?" jag ryckte till när Arthur pratade med mig
"Sorry jag försvann i mina egna tankar. Vad sa du?" frågade jag och han log
"Jag sa att jag blev förvånad när jag ditt namn stod bland de häxor och trollkarlar som får transferera sig, men det är väll fel eller?" sa Arthur nyfiket men jag skakade på huvudet
"Nej jag kan transferera mig" svarade jag och de stirrade på mig
"Men du är inte myndig" sa George "Eller?"
"Klart jag inte är, hur tänkte du nu? Nej jag tror det har något med de krafter jag ärvt från morfar" sa jag med en axelryckning
"Ja jo det är väll logiskt" sa Harry och jag nickade
"Vem är hennes morfar?" frågade Fred nyfiket
"Asså jag kan ju svara själv" skrattade jag och hän vände sig mot mig. "Min morfar är Merlin"
De som inte visste drog efter andan och jag log lite
"Ja jag vet, det är svårt att tro och allt sådant, men på något sätt är det sant" skrattade jag
"Där ser man. Så ministeriet har gett dig tillstånd att transferera dig?" frågade Molly och jag nickade
"Men varför åker du inte med de andra då?" frågade Fred
"För att jag vill åka med mina vänner, jag har inget i mot att gå upp tidigt. Jag är liksom van" sa jag och de gav mig en undrande blick
"Jag bodde först på barnhem, tror ni jag hade några normala tider? Knappast Rex väckte mig när han kände för det så jag lärde mig att vakna till på en sekund, och de sitter i" sa jag och visste inte om jag skulle vara glad över det eller inte. Mioni kramade tröstande min hand och jag log
"Nej kom nu, vi har en promenad framför oss" sa Arthur
"Ska vi gå till världsmästerskapen?" frågade Harry lite bedrövat
"Nej, nej det är många mil härifrån." Arthur log mot Harry "Vi ska bara gå en kort bit, men det är svårt för så många trollkarlar att färdas utan att någon märker det så vi måste…"
"George!" Vi hoppade till av Mollys plötsliga utfall.
"Vad är det?" frågade George och försökte låta oskyldig
"Vad har du i fickan?"
"Ingenting!"
"Ljug inte för mig" sa deras mor och riktade staven mot Georges ficka. "Accio" flera små färgglada kulor kom flygande ur båda tvillingarnas fickor och Molly fångade dem argt.
"Det tog oss sex månader att framställa dem" sa Fred till sin mor när hon slängde dem i papperskorgen.
"Inte konstigt att ni inte fick fler godkänt på eran GET-examen" sa Molly jag viftade ljudlöst med staven och fångade kulorna när de kom flygande och la dem i en tygpåse. Stämningen blev inte bättre när vi skulle gå. Molly gav Arthur en puss på kinden men blängde fortfarande argt på tvillingarna som såg ut att vilja kasta ut henne genom fönstret.
"Ha så roligt nu" sa hon och log mot oss. "Och ni uppför er ordentligt" ropade hon efter tvillingarna som lämnat köket utan ett ord till henne. vi lämnade rummet och gick ut i den kalla luften och månen syntes fortfarande och makarna Weasley utbytte nå några ord och jag gick i kapp tvillingarna som surt gick längts fram
"Hej killar" sa jag och började gå mellan dem
"Hej Cara." muttrade George
"Men va inte så sura nu" sa jag med ett leende
"Lätt för dig att säga. Hon bara förstör allt. Hon hoppas fortfarande vi ska börja jobba på ministeriet" suckade Fred
"Det låter inte som någon bra ide. Ministeriet behöver vara helt för att fungera och ni två hade nog lyckats riva det på mindre än en dag" skrattade jag lätt. "Så vad vill ni göra då?"
"Vi vill öppna en skämtbutik." sa George och log
"Ja då lär ni behöva dem här" sa jag och tog fram påsen där jag lagt deras godis i och räckte över den.
"Men hur?" sa Fred och skrattade
"Ni hade ju alla koll på varandra så jag plockade bara upp dem, men säg inget till er mor" sa jag vänligt och de la varsin arm över min axel
"Vi är dig evigt tacksamma" sa George och bugade lite lätt och jag kunde inte annat än att le.
"Ja jag måste ju rädda ministeriet från er två" sa jag med ett skämtsamt leende och vi gick mot en kulle som låg en bit från deras hus. Långt bort började himlen färgas ljusare och jag förstod att solen var på väg upp. Trots det gjorde sig kylan påmind och vi gick under tystnad mot vårt mål. Vi kom fram till kullen som hette Stoatshead Hill och den var betydligt större än vad jag först trott. Hur kul jag än tyckte det hade varit att klättra mitt i natten så bestämde jag mig för att avstå. Jag fäste blicken längst upp och koncentrerade mig, jag såg platsen för mitt inre och snart stod jag högst upp. Ibland är jag glad över att jag kan transferera mig. Jag satte mig på en sten och inväntade de andra. Tvillingarna kom upp över krönet först och de gav mig en sur blick
"Det där är ju fusk" protesterade Fred och jag skrattade lite
"Nej inte alls. Jag ville bara inte bryta benen" skrattade jag och hjälpte Mioni över kanten och hon log mot mig.
"Puh" Arthur andades ut och log mot oss" Ja vi har fortfarande gott om tid, hela tio minuter. Nu ska vi bara hitta flyttnyckeln. Det är absolut inget stort föremål. Sätt i gång att leta…"
vi spred ut oss och började leta men vi kom inte så långt innan en röst avbröt oss
"Här borta, Arthur! Här borta, min gosse vi har den!" jag vände mig mot den okända rösten och två långa skepnader stod på andra sidan toppen av kullen.
"Amos!" sa Arthur och skyndade fram till den andra mannen och vi följde efter, de båda männen skakade varandras händer och jag antog att de var gamla vänner. "Det här är Amos Diggory, han arbetar på Avdelningen för övervakning av magiska skapelser och visst känner ni hans son, Cedric?"
Jag mötte Cedrics blick och han log, jag gav honom ett leende mest för artighetens skull. Jag visste inte så mycket om honom, inte mer än att han var hufflare, gick sista året och var sökare och lagkapten för deras quiddicthlag. Hermione såg lite drömmande på honom och jag himlade med ögonen. Vi hälsade på varandra och de två vuxna männen utbytte några fraser om deras resor hit och mr Diggory såg sedan på oss
"Är de dina allihop?" frågade han lite nyfiket
"Nej bara de rödhåriga" sa Arthur och skrattade lite. "De andra är Rons skolkamrater. Det här är Hermione, det här är Harry…"
"Vid Merlins skägg!" utbrast Amos och jag himlade med ögonen och tyckte lite synd om Harry. "Harry? Harry Potter?"
"Öh…ja" svarade Harry och jag små skrattade åt han blev generad, men han blev alltid det av någon anledning. Jag hade ytterst svårt att hänge med om vad mr Diggory sedan började prata om, det gick så fort och han var mycket uppspelt och jag gav upp och kastade en blick mot stjärnorna.
"Och du är den där flickan som friade Black" jag sänkte blicken och nickade mot Amos
"Ja det är jag, Cara" svarade jag vänligt
"Ja du har då lyckats bra med dina vänner" sa Amos till Ron som blev röd i ansiktet och nickade.
"Nej nu är det väll bäst att vi ger oss av." sa Arthur efter att ha slängt en blick på sitt fickur. "Väntar vi på några fler?"
"Nej jag tror inte det. familjen Lovegood är redan och familjen Fawcett fick ina biljetter. Det finns väll inga fler i det här området?" frågade Amos
"Inte vad jag vet" svarade mr Weasley "Bara en minut kvar. Bäst att vi gör oss klara. Ni behöver bara röra vid flytnyckeln, ett finger räcker"
De andra nickade och vi samlades allihop runt stöveln och rörde vid den med viss svårighet som berodde på ryggsäckarna vi hade på oss.
"Tre…två…ett" sa Arthur. Det var lika obehagligt som första gången. Det kändes som om någon hade satt en krock under naveln och drog oss framåt utan att vi kunde hejda det. jag kände Hermione och George bredvid mig och landskapet for förbi oss, det var virvlar av färger och plötsligt slog vi i marken. Jag studerade mina vänner som låg på marken medans jag själv stod upp, även om det var lite ostadigt.
"Sju minuter över fem från Stoatshead Hill" sa en röst. Vi hade landat på en öde hed, lite längre bort stod två trollkarlar och jag förstod att de inte hade haft mycket kontakt med mugglare eller inte deras kläder i alla fall. Den ena av dem hade kilt på sig och jag himlade med ögonen.
"God morgon, Basil" sa Arthur och räckte över stöveln och gav honom ett leende
"Hej på dig Arthur?" svarade Basil trött. "Du är inte i tjänst va? Nej somliga har tur. Vi har varit här hela natten. Nej men nu ska vi se vart ni ska slå läger. Weasley, första ängen en halv kilometer rakt ner, föreståndaren heter mr Robert. Diggory fält nr två, föreståndaren heter mr Payne.
"Tack Basil" sa Arthur och vi började gå mot fälten och dimman låg tät. Vi kom fram till en korsning och de båda vuxna männen sa hejdå till varandra och Arthur gick fram till ett stenhus där det stod en man och jag antog att det var mr Roberts. Arthur började växla några ord med honom och bad sedan om Hermiones hjälp med pengarna och jag tittade ut över ängen där det stod flera hundratals spöklika tält, jag lyssnade på samtalet med ett halvt öra och det verkade som om mr Roberts hade blivit lite fundersam över alla som samlades här. jag hörde hur en man raderade hans minne och jag vände blicken mot en trollkarls från ministeriet
"Han är hopplös, det behöves en glömskeförtrollning minst tio gånger om dagen. Och Ludo Bagman är inte till någon hjälp. Han springer runt här och pratar om dunkare och jagare och bryr sig inte det minsta om säkerhetsregler. Jag kommer verkligen bli glad när allt det här är över." sa han och försvann sedan. Jag hade hört talas om den där Ludo han var enligt min far en idiot. Han brydde sig inte om regler, det enda viktiga för honom var spelen och att han hade spelat quidditch för England. Ginny frågade sin far något om Ludo Bagman men jag hade fullt upp att studera tälten som var uppställda och det syntes långa vägar att det var magiker som ägde tälten. Jag himlade med ögonen, ja att ligga lågt var väll inte magikers starka sida. Jag tittade undrande på tälten med skorstenar, tegeltak, några var inte ens tält. De var slott och hus det fanns till och med någon som hade påfåglar utanför sitt hus och jag skrattade lite roat. Vi kom fram till två tältplatser där det stod Weezly och jag log lite.
"Ja bättre platser kunde vi inte få. Arenan ligger på andra sidan skogen. Men låt oss slå upp tälten. Men vi får göra det utan magi! Harry du och Hermione kan väll hjälpa mig?" sa Arthur och jag himlade med ögonen när de för tredje gången lyckads rasera tältet. Jag tog fram staven och viftade med den och snart stod två tält framför oss.
"Cara du vet om att du kan ställas inför rätta för det där va?" frågade Arthur allvarligt
"Nej, jag får använda magi utanför skolan och jag tror knappast ministeriet lär få reda på att jag använde magi bland mugglarna om ingen av er säger något." sa jag vänligt. "Men det började bli väldigt kallt"
De andra nickade och vi steg in i var sitt tält. Jag skulle dela med Mioni och Ginny. Tältet var ganska mysigt inuti, det hade tre sängar ett litet kök, ett vardagsrum och ett badrum. Vi steg över till killarna som hade ett lite större tält men luktade katt och jag höll för näsan och lämnade tältet och Mioni var strax bakom oss och killarna kom strax ut men sa inget och Arthur såg på oss
"Vi behöver vatten" sa han och Ron tittade på kartan
"Det finns en vattenkran på andra sidan fältet" sa han efter att ha studerat kartan en stund
"Bra då kan ni fyra hämta vatten och vi andra hämtar ved" sa Arthur
"Men vi har ju en ugn" sa Ron och han pappa gav honom en allvarlig blick
"Tänk på säkerhetsreglerna! Nej vi gör som mugglarna gör och lagar mat över öppen eld" sa han pappa allvarligt och gav oss två hinkar och tog sedan med sig de andra tre och började leta efter ved och vi började gå åt andra hållet. Solen steg långsamt upp och dimman började försvinna och tältstaden började vakna. Harry och Hermione studerade intressant barnen, de hade aldrig sätt så små magiker förut
"Det är helt fantastiskt" sa Hermione och jag bara himlade med ögonen, en kille förstorade en snigel med sin fars trollstav och jag backade undan från den rädd att den skulle explodera. Vi gick förbi flera tält, ett där de bland annat flög två små häxor på leksakskvastar och en ministerieman gick argt förbi oss för att säga till dem, vad är vitsen? Ingen bryr sig ändå. Vi gick förbi några afrikanska trollkarlar som diskuterade något på deras språk och jag försökte lyssna lite men det var inget av de afrikanska språk jag kunde. Vi passerade några amerikanska häxor som var fullt uppe i en diskussion om deras skola. Fler och fler människor vaknade upp och studerade varandra, plötsligt stannade Ron och jag gick in i honom
"Ron" sa jag surt och tittade sedan förbi honom och förstod varför han stannat, allt framför oss var grönt, alla tält såg ut som små gröna kullar, plötsligt hörde vi någon ropa våra namn
"Harry, Ron, Hermione" sa Seamus och fick sen syn på mig med "Hej Cara" sa han och rodnade lite och jag log roat, jag visste att jag hade vuxit till mig under sommaren men det var första gången någon reagerade över det och jag tyckte det var lite roande. Ron och Harry slängde oförstående blickar på Seamus medans Hermione började fnittra lite.
"Kom så får ni hälsa på min mamma" sa Seamus som kom mot oss och drog sedan med oss till ett grönt tält där en rödhårig kvinna satt och vi antog att det var hans mamma, sedan fick vi syn på ett annat välbekant ansikte, Dean
"Nej men, Harry, Ron och Hermione" sa han och mötte sedan min blick "Hej…Cara" sa han och stammade lite och jag log igen och Hermione fnittrade igen och killarna fattade fortfarande inget. Seamus log igen mot oss och slängde en sur blick på Dean och jag himlade med ögonen
"Gillar ni utsmyckningen?" sa han och vi såg oss runt omkring
"Det är grönt" sa jag roat och de strålade stort
"Ja, trolldomsministeriet är inte särskilt förtjusta" sa Dean och log åt mig och jag nickade lätt
"Varför skulle vi inte få visa våra färger? Ni skulle se vad bulgarerna har dinglande från sina tält!" fnös mrs Finnigan och vi såg undrande på varandra men innan vi hann fråga sa hon "Ni hejar väll på Irland förstås?"
"Självklart" sa Harry och hon såg fortfarande tveksamt på oss
"Ja varför skulle vi heja på Bulgarien?" sa Hermione försiktigt
"Jag kan lova dig att vi inte hejar på några andra än Irland, man kan inte annat än att heja på det bästa laget" sa jag självklart och hon log stort
"Jag litar på dig, du verkar verkligen veta vad du pratar om, lyssna på henne" sa mrs Finnigan och jag tvingade mig själv att rodna så jag skulle se ut som om jag inte var van vid uppmärksamhet. Vi sa hejdå till de andra och jag blev åter normal
"Skulle vi våga säga något annat än att vi hejade på Irland?" sa Ron
"Jag tror Cara hade kunnat övertala henne om att det var bättre att heja på Bulgarien" sa Mioni roat och jag log lite
"Ja jag har några frågor! Ett vad är fel på Seamus och Dean och två hur gör du för att övertala folk?" sa Harry och jag log roat
"Vad som är fel på Seamus och Dean?" sa Hermione och skrattade lite "De lär ni aldrig få reda på"
"Nej jag börjar ana det med, men ni kanske förstår en dag." sa jag lätt och funderade sedan lite "Jag vet inte, jag antar att det är en gåva, jag säger bara vad jag tycker och står för det och de flesta respekterar det och sen så kanske det har med magi att göra" sa jag roat och de fnös lite och vi såg snart de bulgariska tälten
"Kom så ser vi efter vad de har dinglande från sina tält" sa Hermione och vi gick upp mot tälten, de var inte täckta med någon grönväxlighet utan allihop var täckt med ett buttert ansikte med buskiga ögonbryn och jag såg skeptiskt på bilden, det var så klart en trollkarlsbild så den rörde på sig och blinkade med ena ögat mot oss
"Krum" sa Ron med låg röst, så det är så den känna Krum ser ut. Vad är det folk hispar över? Han ser ju inte direkt bra ut
"Vem?" sa Hermione och jag log åt henne
"Det är Bulgariens sökare, han ska tydligen flyga bra" sa jag och Ron höll på att ge mig en hjärtattack när han vände sig om och skrek åt mig
" tydligen? TYDLIGEN? Han är den bästa han är ett geni! Ingen är som han! Han har nyss fyllt 18 och han är verkligen ett geni, vänta tills i kväll"
"Lugna dig Ron, jag ska inte förelämpa din käraste" sa jag roat och Ron blängde surt på mig och vägrade prata med mig. Vi kom fram till vattenkranen och det var redan kö, sover inte folk? Tänkte jag och studerade paret som stod framför oss, de var två herrar och den ena hade en klänning på sig och verkade vägra förstå att han inte kunde ha den
"Det är kvinnokläder" sa den ena
"Det struntar jag i, jag gillar att känna en frisk fläkt mellan mina ädlare delar" sa den andra mannen och både jag och Mioni började fnittra hysteriskt och vi lämnade kön för att inte förarga mannen framför oss och när vi var en bit ifrån bröst vi ihop, vi båda skrattade tills vi fick ont i magen.
"Det var det roligaste jag hört på länge" sa Mioni och jag nickade och vi såg männen lämna platsen och torkade tårarna och gick tillbaka till killarna som nu hade fått vattnet och vi började gå tillbaka mot tältet
"Vattnet är tungt" klagade Ron och jag tog fram staven och fick det att sväva framför oss och killarna log tacksamt och vi stötte snart ihop med andra bekanta ansikten, den första vi mötte var Oliver Wood
"Hej på er" sa han och log stort mot oss och drog med mig och Harry fram till hans föräldrar och pressenterade oss och vi hälsade vänligt och Oliver berättade att det hade varit våran förtjänst att vi vann pokalen och jag såg på honom och sedan på hans föräldrar
"Han överdriver, jag spelade inte ens, det är Harry och Olivers förtjänst" sa jag och de log mot mig
"Nej, jag höll på att dö av nervositet på morgonen men du lugnade ner mig" sa Oliver och log stort och jag la huvudet på sned
"Ja då får jag väll ta åt mig lite av äran då" sa jag skämtsamt och han nickade och hans föräldrar skrattade lite och vi sa hejdå och gick tillbaka till dem andra
"Nu gjorde du det igen" sa Harry
"Va?" sa jag lite oförstående
"Ja först så sa du att det inte var din förtjänst men när Oliver protesterade gick du med på det utan att det lät malligt och han föräldrar verkade ändå nöjda" sa Harry förvirrat och jag skrattade lite
"Ja men jag gjorde det inte på ett malligt sätt, jag gjorde det på ett artigt sätt" sa jag lätt och krockade nästan med Ernie Macmillan och han log stort mot oss och babblade på om en massa, jag trodde nästan vi skulle få klubba ner honom för att bli av med honom. Sen mötte vi Cho och Harry rodnade stort och jag skrattade lite och han gav mig en sur blick och för att försöka få oss att glömma det pekade han på några häxor i vår ålder som såg ut att vara från Asien
"Vilka tror ni det kan vara? De går väll inte på Hogwarts?" sa Harry och vi skakade på huvudet
"De kommer säkert från en utländsk skola. Jag vet att det finns andra skolor män jag har aldrig träffat någon" sa Ron och tänkte sedan efter "Bill hade en brevvän från Brasilien som gick på en magiskola där, och han ville att gärna åka dit på en utbytesresa men mamma och pappa hade inte råd. Hans brevvän blev väldigt förnärmad när Bill skrev att han inte kunde komma och han skickade en hatt som gjorde att hans öron skrumpnade" vi skrattade lite och jag såg på tjejerna som stod framför oss
"Vi kan väll fråga vart ifrån de är?" sa jag och de andra såg nervöst på mig när jag gick fram till dem
"Hej jag heter Cara och jag går på Hogwarts, jag och mina vänner blev nyfikna på vilken skola ni går på?" sa jag vänligt och först såg de lite överraskade ut men svarade sedan på hackig engelska
"Hej jag heter Jane, vi kommer från Japan" sa hon och jag log mot dem och bugade lätt
"Konnichiwa" sa jag och flickan log och bugade tillbaka "Mata ne. Sayonara" sa jag och bugade lätt igen och de andra log och svarade
"Sayonara" och jag fick tillbaka till de andra
"De är från Japan" sa jag och log och tog upp hinkarna igen
"Du pratar japanska?" sa Ron förvånat
"hai" sa jag och log och de såg oförstående på mig "Jag pratar lite, jag lärde det mig när jag hade tråkigt"
"Lärde Snape dig det?" sa Ron nyfiket
"Sev? Haha nej knappast, mycket kan han men japansk kultur är inte riktigt hans grej" skrattade jag och vi kom tillbaka till tältet
"vilken tid det tog för er" sa Fred och jag ställde ner hinkarna innan mr Weasley skulle se
"Ja vi stötte på några vi kände" sa jag lätt och de nickade
"Har ni inte tänt någon brasa än?" sa Harry
"Nej pappa roar sig med tändstickorna" sa George och jag slängde en blick åt hans håll och skrattade lite, överallt låg det trasiga tändstickor och Arthur hade inte gjort någon framgång alls med att tända brasan men han verkade lika glad för det.
"Titta här mr Weasley" sa Mioni och gick fram till honom och hjälpte honom att tända brasan och han såg mycket roat på och vi slog oss ner bredvid honom i gräset och när han inte såg så torkade jag gräset så vi kunde sitta utan problem. Vi såg på brasan och det skulle säkert ta minst en timme innan vi kunde laga mat över brasan men det gjorde inte så mycket för det fanns gott om att kolla på. Tälten var placerade vid en stig som ledde till planen och hela tiden sprang det förbi folk som jobbade på ministeriet och Arthur pekade ut dem för oss, eller snarare för Harry och Hermione som var intresserade, jag kunde de flesta namnen, det var en annan sak min far och Severus hade envetnast med att jag skulle kunna och Arthurs egna barn var inte heller intresserad. Jag la mig ner i gräset och stirrade på folket som gick förbi, och tvillingarna la sig snart bredvid mig på varsin sida
"Vad tycker du om de här?" sa Fred och visade en trollstav
"Jag antar att den är falsk?" sa jag roat och de nickade stolt
"Ja det är den" sa George
"Hade jag inte känt er hade jag inte vetat det" sa jag och de log stolt och jag lyfte på huvudet när Arthur nämnde mysteriedepartementet och jag undrade som alltid vad de gjorde där, men som han sa så vet ingen det och jag tyckte det var roande att ministeriet fick ha en sån avdelning. En timmer senare var brasan klar och vi började laga maten och snart kom det tre rödhåriga personer i mot oss och vi log mot de tre äldsta Weasleybarnen.
"Vad härligt med lunch" sa Percy och jag såg roat på honom, de har säkert precis ätit om jag känner Molly rätt men Arthur gav dem varsin tallrik och jag tog sedan i mot min och låg kvar i gräset och åt lite av maten
"Du verkar inte gilla maten?" sa Charlie och jag såg upp på honom
"Jo då jag är bara inte så hungrig" sa jag ursäktande och innan vi han reagera reste sig Arthur hastigt upp och vinkade till sig någon och jag såg upp på en rund man som var iförd en lång quidditchklädnad med breda ljusgula och svarta tvärränder. En jätte stor geting bredde ut sig över hans bröstkorg och klädnaden stramade åt över magen och det var antagligen några år sedan han använt den. Jag förstod att det här måste vara Ludo Bagman och precis som jag tänkt den tanken pressenterade Arthur honom som just Ludo Bagman. Ministeriemannen slog sig ner hos oss och log stort
"Hejsan svejsan" sa han glatt "Arthur, gamle gosse! En sån dag va? Vi kunde väl inte önskat oss bättre väder? Inte ett moln på himlen och arrangemangen funderar så gott som av sig själva, här finns inte så mycket för mig att göra" sa han och tog i mot en tallrik med mat och jag följde några trötta ordningsvakter som var på väg mot en stor violet brasa som hade lågor tio meter upp i luften. Percy störtade fram med utsträckt hand mot Ludo, förvisso så gillade han inte hur han skötte sin avdelning men han ville i alla fall göra ett gått intryck
"Å…javist" sa mr Weasley leende "det här är min son, Percy. Han har precis blivit anställd på ministeriet, det här är Fred och George, Bill, Charlie, Ron…min dotter Ginny och Rons vänner, Hermione Granger och Harry Potter" sa han och jag suckade när han glömde mig igen, Ludo sökte med blicken mot Harrys panna och såg sedan på mig
"Jag tror du glömde en" sa han roat och jag log
"Cara Riddle" sa jag lätt och han nickade
"Så du är den mystiska Cara Riddle, som både får använda magi, transferera dig och som friade Sirius?" sa han roat och jag log stort men nickade bara
"Ja det är Ludo som vi har att tacka för våra fina biljetter" sa Arthur och Ludo sken upp som en sol och viftade avvärjande med handen som om det inte var något att tala om
"Vad säger du om att satsa lite pengar på utgången av matchen, Arthur?" frågade han ivrigt och klirrade med något som lät som en massa guldmynt i fickorna på klädnaden och log roat
"Okej då, jag satsar en galleon på att Irland vinner" sa Arthur och Ludo såg lite besviken ut men log sedan
"Utmärkt, utmärkt, några fler som vill satsa?" sa han och såg på oss andra och jag skakade på huvudet, jag tror inte pappa hade velat att jag slösade hans pengar på vad spelning
"De är lite för unga för att hålla på med vadslagning" sa Arthur men tvillingarna avbröt honom
"Vi satsar trettiosju galleoner, femton siklar och tre knutningar på att Irland vinner" sa Fred medans han och George snabbt lade ihop alla sina pengar "Men vi satsar på att Viktor Krum fångar kvicken. Och vi kan dessutom lägga till en falsk trollstav"
"Ni ska väll inte visa mr Bagman sånt där skräp" sa Percy men Ludo verkade inte hålla med honom utan han verkade tycka trollstaven var ytterst intressant och skrattade sedan när trollstaven förvandlades till en gummihöna
"Jag har inte sätt en sån övertygande falsk trollstav på åratal, jag betalar fem gallioner för den" sa han och gav tvillingarna fem gallioner och Percy såg ogillande på dem lika så gjorde Arthur men han sa inget
"Skulle jag kunna få något att dricka? Jag väntar på Barty, min bulgariska kollega ställer till med problem och jag behöver hans språkkunskaper" sa Ludo och Arthur gav honom en flaska honungsöl
"Mr Crouch?" sa Percy förtjust och jag döljde ett leende "han talar över två hundra språk, bland annat Mermiska, gobbeligobb och trollmål…"
"Alla kan tala trollmål" sa Fred avfärdande "Man behöver bara peka och grymta" Percy gav honom en arg blick och jag såg lite roat på dem
"Har ni hört något från Bertha Jorkins?" frågade Arthur innan de andra två började bråka
"Inte ett pip" sa Ludo lugnt men log sedan "Men hon kommer nog in i oktober och tror att det fortfarande är juli. Den kvinnan har aldrig haft något vidare minne"
"Tycker du inte det kunde vara dags att skicka ut nån för att leta efter henne?" frågade Arthur försiktigt
"Barty tycker det med men jag kan inte undvara ännu en medarbetare för ögonblicket. Å, när man talar om trollen, Barty"
Jag lyfte blicken och såg på en äldre herre som stod en bit bort, han var Ludos motsvarighet. Han var prydligt kläd i en kostym och polerade skor, hans mustasch var så rak att det inte hade förvånat mig i fall han trimmade den med linjal, han kom fram till oss och såg på Ludo
"Slå dig ner i gräset, Barty" sa Ludo glatt och klappade på marken bredvid sig
"Nej tack, Ludo" sa Barty och jag hörde en antydan till otålighet i rösten "Jag har sökt efter dig överallt. Bulgarerna insisterar på att vi utökar hederslogen med tolv platser"
"Jaså, var det de han var utan efter?" sa Ludo roat "Jag trodde han vill ta ett bad, han bröt ganska kraftigt"
"Mr Crouch?" sa Percy försiktigt och bugade lätt och jag kunde förstå varför Percy gillade mannen, de var lika dana, båda två verkade älska regler och ordning. "Skulle ni vilja ha en kopp te?"
"Å" sa Barty lite förvånat och såg på Percy "Ja…tack ska du ha, Weatherby" sa han och jag och tvillingarna höll på att sätta vårat te i halsen och Percy blev röd om ögonen och ägnade sig åt tekitteln och räckte sedan över koppen till Barty som hade börjat diskutera något om flygande mattor med att göra och jag la mig på rygg och tittade på några fåglar som flög över himlen och hörde sedan hur de började prata om något som de skulle arrangera tillsammans och när de nämnde Hogwarts förstod jag var det var och log lite lätt, de båda herrarna reste sig och tackade för drickat och gick och tvillingarna såg nu på mig
"Du vet vad det är" sa Fred förtjust
"Japp det gör jag" sa jag roat Severus hade berättat för mig om turneringen i magisk trekamp som skulle hållas på Hogwarts i år, de skulle komma två andra skolor, en från Bulgarien och en från Frankrike, Severus hade inte avslöjat så mycket men jag hade slått upp det i en bok och det var en gammal tradition som de tydligen hade bestämt sig för att ta upp igen och jag tyckte det verkade kul. Jag avbröts i mitt tänkande av George
"Så vad är det för nått?" sa han nyfiket
"Det tänker jag inte säga" sa jag retsamt och slöt ögonen och stängde ute deras tjat.
"Kom vi går och ser på souvenirer" sa Harry och drog upp mig på fötter och vi började gå iväg med Ron och Hermione bakom oss och jag tittade på alla saker och undrade vad de egentligen var bra för
"Titta här" sa Ron och såg på en hatt och jag la huvudet på sned och såg på den dansade kläöverhatten som Ron snart hade på huvudet men sa inget, snart hade han en roset och en miniatyr av Viktor Krum som gick fram och tillbaka över hans handflata och såg surt på hans gröna hatt och roset. Jag tittade på figuren och log roat men lät bli och kommentera det med.
"Wow, titta på de här då" sa Harry och drog med oss fram till en kärra med en massa kikare på, fast de var inga vanliga kikare dessa hade en massa konstiga knappar på sig
"Omnikikare" sa försäljaren entuastiskt "Man kan titta på det som händer i repris, man kan se allting i slow motion medan det pågår…och man kan ställa in dem så att de kommenterar spelet drag för drag om man behöver det. bara tio galleoner styck"
"Jag ångrar att jag köpte den här" sa Ron och pekade på hatten och tittade sedan på kikarna och jag log mot dem
"fyra stycken" sa Harry och vi såg på honom
"Du behöver inte köpa en åt mig" sa Ron och blev röd i ansiktet, han var mycket känslig över att Harry hade mer pengar än han
"se det som en tidig julklapp" sa Harry och gav honom en till Ron och en till Mioni och försökte sedan ge en till mig men jag skakade på huvudet
"Jag kan köpa min egen, du ska inte behöva" sa jag försiktigt
"Nej men jag vill, du såg till att jag fick träffa det engelska quidditchlaget, ta bara i mot kikaren nu och var glad" sa Harry och log mot mig och jag nickade och tog i mot kikaren och försäljaren såg undrande på mig men jag sa inget
"Tack Harry" sa jag vänligt och han nickade
"Så nu får ingen av er julklappar de närmaste tio åren" sa han roat och vi log
"Det är inte mer än rätt" sa Ron med ett leende och studerade kikaren
"Nu ska jag bara köpa program åt oss" sa Mioni och drog med oss till en vagn där de sålde program hon köpte fyra stycken och vi gick sedan tillbaka till tältet där Charlie och Ginny hade varsin grön roset och Arthur viftade med en irländsk flagga och de andra såg på mig.
"Köpte du inget?" sa Bill som kom ut med en halsduk
"Nej" sa jag och la huvudet på sned
"Men nu vet ingen vem du hejar på" sa Charlie och jag drog fram staven och färgade håret grönt och klänningen i en matchande färg och log sedan
"Nöjda" sa jag roat och de nickade "varför säger ni inget till tvillingarna då?"
"Ja men de har ju redan använt sina pengar" sa Bill och jag log och färgade tvillingarnas hår grönt och målade sedan varsin fyrklöver på deras kinder och de log mot oss och sedan ljöd en gonggong någon stans från andra sidan skogen och i samma ögonblick blossade gröna och röda lyktor upp i träden och visade vägen fram i mörkret mot spelplanen
"nu börjar det" sa mr Weasley och såg lika upphetsad ut som oss andra "kom så ger vi oss iväg"
Vi följde strömmen av folkmassan som rörde sig mot planen och vi gick genom den annars mörka skogen och plötsligt stannade folk massan och sa
"Wow" och jag följde deras blickar och såg

"Ja vad jag såg får ni veta nästa gång, nu tänker jag faktiskt åka ut och flyga så ni får hitta på något annat"

*kash*

Jätte bra skrivet, Cara! ♥

tack så mkt :d glad att du gillade den :p hoppas det var värt att vänta på

Klart det var värt att vänta på. Det du skriver är alltid värt att vänta på. ♥

vad glad jag blir :d nu när jag har en data så ska jag bli bättre på att skriva och kämpa mig igenom fyran xD

jätte azum som vanligt

tack så mkt ja jag börjar komma igång igen