En mugglare i Slytherin

Det var ett intressant kapitel om Artemis och Draco.

Det är på dagen exakt 7 månader sen jag uppdaterade senast. 7 månader... tvivlar på att jag har några läsare kvar, men har faktiskt äntligen skrivit ett till kapitel. Tror min skrivlust börjar komma tillbaka, satte mig ner och skrev hela det här kapitlet ikväll!

Men om det finns några kvar som vill läsa fortsättningen, så får ni ett nytt kapitel här! Hoppas ni kommer tycka om det, och ursäkta att ni fick vänta så länge på det

---

Kapitel 53: Att tackla vardagen

På något sätt lyckades jag undvika Theodore tills vi hade första lektionen tillsammans på måndagen. Det hade på ett sätt varit väldigt skönt att inte behövt möta honom, men samtidigt kunde jag inte låta bli att oroa mig för honom när jag inte såg till honom. Det var bara Dracos något motvilliga försäkring att Theodore sov i sin säng som gjorde att jag inte sprang iväg och letade efter honom – trots att jag säkert var den sista han ville träffa.

Själv spenderade jag större delen av nätterna med att gråta ögonen ur mig. En del av mig var lättad för att jag inte behövde leva i en lögn längre, och en annan del var lycklig för att jag hade Draco, men den största delen gjorde bara ont. Jag hoppades inte att Pansy, Daphne och Millicent hörde mina kvävda snyftningar.

Draco försökte vara tapper för min skull och hålla humöret uppe, men jag kunde se hur hans leende slocknade och hur han rynkade ögonbrynen varje gång han trodde att jag inte såg. Och det gjorde också ont att se. Jag ville att han skulle vara glad. Men det kanske var svårt när ens flickvän – om vi nu kunde kalla vad vi nu hade för ett förhållande, vi hade inte hunnit prata om det än, och jag var inte säker om jag var redo för det än – spenderar större delen av sin tid med att gråta eller stirra oseende ut i intet. Jag försökte att hålla det inne när jag var med honom, men det var svårt.

Men nu var det måndag igen. Jag började morgonen med att intala min spegelbild att inte bryta ihop under lektionen. Jag visste att det var oundvikligt för mig att inte träffa på Theodore nu när helgen var slut. Vi hade ju ändå samma lektioner.

”Kommer du Artemis?” hördes Millicents röst utanför badrumsdörren. Jag gav min själv en sista sträng blick, och suckade sedan.

”Jag kommer”, sa jag och gick ut från badrummet. Millicent stod utanför med min väska i handen, och hon höll fram den åt mig när jag öppnade dörren. ”Tack”. Jag log ett svagt leende, det var det bästa jag kunde få fram. Det kändes som om jag hade en blyklump i magen.

Trots att Millicent inte var den smartaste, så tror jag att hon misstänkte att något hade hänt. Det var nog svårt att missa, eftersom jag knappt sagt ett ord till någon på två dagar. Och sen så hade ju inte jag och Theodore umgåtts som vi brukar heller. Men hon hade inte sagt något, vilket jag var tacksam för. Jag ville inte veta vad de andra skulle säga – speciellt inte Pansy. Förhoppningsvis var mitt kärleksliv tillräckligt ointressant för att inte märka någon uppmärksamhet på resten av skolan. Jag hade fått uppmärksamhet på grund av mitt blod så det räckte och blev över för en hel livstid.

Nere i uppehållsrummet väntade Draco på mig när jag kom ner med Millicent i släptåg. Han log direkt när han såg mig. Han tog ett steg framåt men kom på sig själv och stannade igen.

”God morgon”, sa han och körde ner händerna i sina fickor. ”Sovit gott?”

Jag kände Millicents blick i nacken, så istället för att vara ärlig med att jag knappt sovit alls, så sa jag bara: ”Jadå”

Jag såg hur Draco gav Millicent en blick, och hur han fick ett bistert drag runt munnen. Jag vände på huvudet och såg på min storvuxna vän, men hon såg helt oskyldig ut. Jag rynkade på ögonbrynen och vände tillbaka blicken mot Draco. Jag hade dock en känsla av att de pratat om mig när jag inte var med. Vilken kändes väldigt konstigt, jag tror inte Draco och Millicent kan ha sagt mer än fem ord till varandra som jag hört.

”Ska vi gå ner till frukosten då?” sa Draco med onaturligt hurtig röst. Draco lät vanligtvis aldrig hurtig, men det fanns inget bättre sätt att beskriva honom nu.

”Har du ätit något du inte borde?” frågade jag honom samtidigt som jag började gå. Han föll genast in bredvid mig.

”Hur menar du?”, han lät fortfarande onaturligt glad.

Jag gav honom en skeptisk blick, och han log mot mig. ”Du är så onaturligt glad. Det skrämmer mig”

Hans leende dog direkt och han la armarna i kors.

”Jag försöker bara hålla stämningen uppe”, sa han.

”Du behöver inte anstränga dig så hårt”, svarade jag. Draco suckade bara, och jag kände hur jag blev irriterad på honom. Sen blev jag irriterad på mig själv, han försökte faktiskt bara hjälpa till.

”Förlåt”, sa jag innan han hann säga något. ”Men seriöst, du behöver inte. Det räcker att du är här”

Hans blick mjuknade och han la en hand på min axel och gav den en lätt tryckning, innan han lät armen falla. Han kunde inte göra mer när Millicent var med.

”Alltid”, sa han och gav mig ett mer normal Draco-leende.

”Ni får kramas eller kyssas om ni vill, jag bryr mig inte”, sa Millicent plötsligt bakom oss. Både jag och Draco stannade och såg förvånad på henne. Hon bara gav oss en menade blick.

”Hur…?” kraxade Draco fram. Han harklade sig. ”Hur visste du?”

”Jag är faktiskt inte så dum som ni tror att jag är”, sa hon och lät nästan lite sårad. Jag bara stirrade på henne.

”Milli…”, började jag, men Draco avbröt mig.

”Jag förbjuder dig från att säga något om det här till någon”, sa han bestämt med befallande röst.

Millicent spärrade lätt upp ögonen, och för en millisekund trodde jag att hon skulle protestera, men i nästa nickade hon snabbt.

Jag gav Draco en missnöjd blick. ”Vi skulle uppskatta om du inte berättade för någon”, sa jag bestämt, mest riktat mot Draco. Han lyckades se lite skamsen ut, men inte mycket. Det kom knappast naturligt för honom. Av vad jag fått berättat för mig om tiden på Hogwarts innan jag och Apollon kom dit så var Draco van med att få sin vilja igenom. Men han behövde inte vara ohyfsad för det.

Millicent gav mig ett uppskattande leende. ”Självklart, Artemis”, sa hon. ”Jag lovar att inte berätta för någon”

”Tack”, log jag. På ett sätt kändes det skönt att någon mer visste. Och Millicent frågade inget mer, utan fortsatte bara gå mot frukosten med en menande blick på mig och Draco.

Draco såg efter henne som om hon fallit ner från månen. Jag skrattade till för första gången sen Theodore lämnat mig.

”Ibland kan även de vi tror oss känna förvåna oss”, sa jag och följde efter Millicent, som verkade sträcka lite på sig.



När vi kom upp till Stora salen blev blyklumpen i min mage större. Draco märkte att jag tvekade vid tröskeln, och måste ha förstått varför, för han sa lågt:

”Han är kvar i sovsalen”

Jag andades ut ett andetag jag inte märkt att jag hållit och gick in och satte mig vid slytherinbordet mitt emot Millicent.

Jag lyckades till och med få i mig lite frukost under Dracos och Millicents vakande blickar. Jag blev mer och mer säker på att de pratat om mig. Och ändå blev Draco förvånad över att Millicent lyckats lista ut vad som var på gång mellan oss.

Tillslut var vi tvungna att ge oss av till lektionen. Jag kände hur mina steg blev tyngre och tyngre ju närmare klassrummet vi kom. Dracos blick blev genast orolig och han höll sig så nära mig han kunde. När vi skulle svänga runt sista hörnet hade jag mest lust att springa därifrån. Min mage var i uppror och varje steg kändes som om jag gick i knädjup lera. Men jag fortsatte, jag var tvungen.

Theodore stod inte utanför klassrummet. Jag andades lättat ut, och började istället genast spana efter honom. Han skulle antagligen komma från samma håll som vi gjort. Draco stod lutad mot väggen bredvid mig med armarna i kors. Han hade också blicken fäst bortåt korridoren.

Jag höll på att sätta hjärtat i halsgropen när en person med slytherinklädnad svängde runt hörnet, men det visade sig bara vara Blaise.

”Det hade ju varit trevligt om du väckt mig”, sa Blaise surt till Draco när han kom fram till oss.

”Du är en stor pojke nu, Blaise, och jag är inte din mamma”, svarade Draco nedlåtande.

Blaise fnös. ”Tacka Merlin för det”, sa han och skakade på huvudet.

”Vad menar du med det?” frågade Draco. ”Menar du att jag skulle bli en dålig mamma?”

Blaise bara såg på Draco med ett höjt ögonbryn tills Draco insåg vad han hade sagt.

”Det var inte så jag menade!” utbrast han irriterat och slog ut med armarna.

Jag slutade lyssna på dem. Det kändes som om hela världen stannade när han klev runt hörnet med långa steg. Han hade händerna djupt nerkörda i sina fickor, och klädnaden såg ut som om han sovit i den, men han höll blicken stadigt rakt fram. Och mötte min. Theodore stannade som om han hade gått in i en vägg. Det kändes som om vi stod i en evighet och bara såg in i varandras ögon. Jag fick kämpa för att inte börja gråta, eller springa fram till honom, eller springa åt andra hållet. Det kändes som om jag skulle drunkna och jag kämpade för att hålla mig vid ytan. Theodore öppnade munnen som för att säga något, men stängde den igen och skakade på huvudet, och vände sig bort. Han gick inte därifrån, men han såg inte på mig igen. Mitt hjärta sjönk som en sten och jag kippade efter luft som om jag sprungit en mil.

Jag hoppade till när någon la en hand på min arm. Det visade sig vara Draco. Hans blick var kalla och oläslig. Han verkade anstränga sig lika mycket för att inte se på Theodore som Theodore gjorde för att inte se på mig.

”Jag är okej”, svarade jag tyst på hans outtalade fråga. Hans blick mjuknade något och han gav mig ett svagt leende. Jag ryckte på mungiporna i något som skulle kunna kallas för ett leende, men säkert mest framstod som en grimas. Ärligt talat kände jag mig så långt ifrån okej som jag kunde komma, men det kunde jag inte säga här och nu. Så det var bara bita ihop och låtsats som om allt var bra. Jag kunde klara det här.

---

Lämna gärna en kommentar om vad ni tyckte! Ska försöka att inte vänta 7 månader med att uppdatera nästa gång, har bestämt mig för att avsluta den här nu, haha. Kram på er i alla fall, alla fina läsare! ♥

Välkommen tillbaka!

Lika bra kapitel som vanligt

Och oavsett hur lång tid det tar, dina kapitel är värda att vänta på

Luna går in på Mugglis
Luna ser att ögat lyser rött
Luna klickar på ögat
Luna ser att AuroraAlexius har uppdaterat sin ff
Luna läser kapitalet
Luna svimmar av fangirling
Luna skriver en kommentar
Luna är smart, va som Luna

Jättebra.
Har längtat otroligt mycket efter den här delen.

Tänker inte läsa kapitlet nu!
Ska bara läsa klart de andra!
Alltså läser jag om den!
Fett kul!


T/L går in på mugglis!
T/L tänker, ååååååh. Så många bevakade ämnen. Orkar inte kolla alla.
T/L går in på denna tråd!
T/L ser att nån lagt ut ett kapitel.
T/Ls hjärna har inte registrerat vilken tråd T/L gick in på så T/L tänker kolla vilken författare det är som skrivit.
T/L kollar!
T/L får världens smygspruttsattack så att T/L inte fattar nåt.
T/L tänker: Va? Är det den? Är det den bästa ff på mugglis?
T/L blir fett lberlycklig och dansar glädjedans på mugglis.
T/L lägger en kommentar och fortsätter läsa från där hon var på sin andra omgång.
Var som T/L. Läs bra berättelser om och om igen! Speciellt denna!



DU ÄGER FETT AuroraAlexius!!!!!!!!

Omg!!
Gud vad bra du skriver!

Emoa är död.
Emoa läste the fault in our stars
Nu läser Emoa Auroras FF
Emoa är död.

Var inte som Emoa, DÖ INTE!

Hanna är död.
Hanna läste Maze Runner
Nu läser Hanna Auroras FF
Hanna är död.

Var som Hanna. Läs Maze Runner.

Haha, nae xD
Men kom igen hörru, hur kan du skriva så bra? Jag fattar inte!

Jättebra!

Nu har jag läst färdig! När kommer nästa?


Och jag hejar fortfarande på Theo+Artemis!
De måste bli ihop igen!


Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!


Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!


Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!

Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!

Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!



Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!


Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!


Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!




Stöd Theodore Nott!
*Trycker*
Ned med Malfoy!




Asså det kan bli ett uppror här snart!
Jag kommer stå på Theod sida alltid!!!!!!
ALLTID