Safe And Sound [Hunger Games][SV]

Kapitel 19: The sun is going down
Jag vet att jag borde springa, och det fort, men hela min kropp är som fastfrusen. 
Snardimma. Den farligaste substansen som existerar. Snörper samman blodkärl, pressar ner nerver och angriper hjärnan. Det räcker med att råka vandra in i den och hela kroppen bryts ner. 
Mardrömslika bilder från fallet med mannen som gått rakt in i regimens fälla i skogen flimrar förbi på min näthinnan. Det förvridna uttrycket i hans ansikte, hans krampande, oförhinderliga muskler och dem små, små blodsdropparna som trängde ut genom varenda por på hans skinn. Jag var bara fem år då, men något sådant glömmer man aldrig.
Jag ligger fortfarande på marken, och det är jag tacksam för. Dimman svävar mindre än en halvmeter ovanför marken och sträcker sig över hela området omkring. Jag inser att det enda jag kan göra är att ligga kvar tills dimman, om någon gång, löser upp sig. Det kan vara om några minuter, men lika gärna om flera dagar. 
Glimmers kvävda, skrikande ljud har tystnat och jag vänder sakta blicken mot hennes håll utan att tänka på konsekvenserna. Jag vill inte se det här igen. 
Hela hennes kropp har en svag ton av vitlila under blodet som täcker henne. Det rycker fortfarande i den och blodet rinner ut från munnen. Hennes blick är tom, men hennes ögonglober är också täckta av blod. Det har runnit nerför hennes kinder, som tårar, men istället för salta vattendroppar, samma mörkröda vätska som överrallt.
Vilken sekund som helst är hon erkänd som död, och kanonskottet kommer ljuda över den skymningsbelagda arenan. 
En till ungdom som mist sitt liv för huvudstadsbornas underhåll och regimens behov. 
Och där ljöd det. Kanonskottet ekar i mina öron långt efter att det avlossats. 
Jag hör ett ljud ovanifrån och vänder tillbaka min blick mot himlen igen. En enorm, mörkröd svävare täcker för ett ögonblick den djupgrå skyn. Den sticker ner sina klor, plockar upp Glimmers lealösa kropp och är sedan borta på några sekunder. Ensam, helt ensam. 
Min blick har fastnat på några fåglar uppe i skyn. Dem är svarta med vita stänk på vingarna, och dem sjunger så vackert. En fyrtonig melodi, om och om igen, perfekt synkroniserad. 
Dem mjuka tonerna ger mig en underlig känsla av trygghet, med tanke på att jag bara är några decimeter från att riskera en plågsam död. Men dem fortsätter att sjunga, och sakta blir mina ögonlock tyngre och tyngre. 
Jag kan lika gärna somna, tänker jag och sluter mina ögon. Det tar inte ens en minut innan jag försvinner in i sömnens värld. 

När jag vaknar igen är det första jag möts av en chock. Jag är inte på samma ställe som förut, inte alls. Den steniga ödemarken har ersatts av en grönskande träddunge. Jag ligger inte längre bland grus, utan på en bädd av löv, alldeles för perfekt för att kunna vara skapad av naturen.
Jag vågar inte röra en muskel, livrädd för att det här ska vara en fälla, iordningsatt av karriäristerna eller spelledarna.
Plötsligt hör jag den fyrtoniga melodin till höger om mig, men inte av härmskrikorna den här gången. Nej, en tyst, ljus vissling. 
Jag snor runt och möts av ett par stora, mörkbruna ögon.
----------------------
Ett av dem få kapitel som jag faktiskt blev relativt nöjd med xD

herregudvahimlabradetvar!

Rue, Rue!

DET ÄR JU AWSOME! RUE! DU ÄR EN LIFESAVER!!!!

Jättebra!
Var det Rue? Snälla säg att det var hon!

Bra. Men jag förstår inte: HUR kunde snardimman undgå Prim?

Finns inte ord för att beskriva hur sjukt bra du skriver. :3 ♥

...OCH DET FÅR NI VETA I NÄSTA KAPITEL!

TAAACK ALLIHOPA, JAO, RUE ÄR ALLT AWESOME!

Den var typ ovanför henne, tolkade jag det som, så eftersom hon låg på marken rörde hon den inte.