Sjunde året, det värsta, bästa året

Yes! Tiden går fruktansvärt fort när man har roligt, och jag för min del har haft extra roligt då jag varit ledig från skolan i totalt 3 veckor då jag varit i både Kraków och Berlin och haft påsklov däremellan. Men jag har ändå funnit lite tid till att skriva det här kapitlet så here you go!


Kapitel 44


Av alla dagar, valde tydligen Draco Malfoy att inte sova vidare tungt just i natt.
”Hur länge har du varit vaken?” frågade Ida och försökte låta obekymrad. Hon stod fortfarande med ryggen vänd mot honom.
”Tillräckligt länge för att förstå att du varit borta länge.” svarade Draco inte lika obekymrad. ”Vart har du varit?”
”Behöver du veta det?” Ida låste och kastade en snabb Muffliato-förtrollning över dörren innan hon långsamt vände sig mot Draco.
”Jag tycker det, med tanke på att jag vaknar upp ensam och att du en stund senare kommer in fullt påklädd. Så ja, jag känner att jag behöver veta.” Han satte sig upp och stirrade så intensivt på henne att det Ida helst ville göra var att se bort, men hon höll kvar blicken.
”Ta det lugnt Draco.” sade hon och suckade. ”Jag ska berätta.”
Draco gav henne en nick som sade sätt igång bara.
”Jag har varit i London och träffat Harry.” Hon brydde sig inte om Dracos höjda ögonbryn utan fortsatte. ”Hans gudfar har dött och…”
”Vänta lite, är inte Sirius Black Potters…”
”Avbryt mig inte! Och jag ska berätta om Sirius så fort jag berättat det viktigaste.” Hon kände hur det brände bakom ögonlocken och koncentrerade sig väldigt hårt på att inte låta dem börja rinna ner längs kinderna. ”Du-vet-vem återuppstod i natt.”
Tystnad. Lång tystnad. Det hann till och med börja ljusna innan någon av dem sade något.
”Har Han-som-inte-får-nämnas återuppstått?” kom det till slut från Draco.
Ida kunde bara nicka innan hon kände hur benen vek sig under henne. Hon var så rädd, hjärtat slog hårt och hon verkade ha tappat andningsförmågan. Att befinna sig i Dracos famn några sekunder senare hjälpte inte mot hennes skakande kropp, antagligen för att han skakade minst lika mycket som Ida.

Det hade tydligen inte dröjt länge för The Daily Prophet att få nys om att Lord Voldemort var tillbaka eftersom hela tidningen var sprängfull med nyheter om honom samma dag. Bara en liten stund efter att Idas föräldrar vaknat och kastat en blick mot The Prophet hade de rusat upp till Idas rum där de bokstavligen bröt upp dörren där de hittade Ida och Draco som fortfarande satt på golvet. Ingen sade något då alla förstod att alla visste.
”Vad ska vi göra då?” frågade Lucy.
”Det finns nog inget vi kan göra just nu.” sade John. ”Det är nog bara att vänta och se.”
”Vänta på vadå?” frågade Ida. ”Att Du-Vet-Vem ska klampa in här och kasta Avada Kedavra på oss alla?
”Ida!” utbrast hennes föräldrar chockat i kör.
”Vadå? Det är väl det väntandet går ut på?” ifrågasatte hon dem.
”Ida, det är inte rätt tillfälle nu!” sade John skarpt. ”Det finns bara inget att göra nu om inte du menar att vi borde packa våra väskor och sticka nu på en gång?”
Ida skakade på huvudet. Den sanna Gryffindoraren inom henne kunde inte tillåta henne att fly till fjärran länder bara för att rädda sitt eget skinn.
”Vi skulle ju kunna återvända till Hogwarts.” sade Draco som yttrade sig för första gången sedan John och Lucy kom in i Idas rum.
”Det är en bra början.” sade Lucy. ” Det finns ju ingen säkrare plats än Hogwarts.”
”Men ni då?” frågade Ida och såg menande på sina föräldrar.
”Vi klarar oss, vi är vuxna människor.” sade John. ”Och vi var ju trots allt med förra gången.”

Ida fick en uggla av Hermione dagen därpå som bad henne att komma när hon fick tid samma dag. Hon bad även om att Ida skulle ta med sig Draco, vilket förvånade henne något med tanke på att Draco knappast är särskilt populär bland hennes vänner. Dock så begav de sig till London bara några minuter efter att Ida fått meddelandet.
Harry såg lika förstörd ut som under juldagens natt, men hans uppsyn ändrades inte ens när han fick syn på Draco som dök upp bakom ryggen på Ida. Däremot antog Rons ansikte ett hårdare uttryck av Dracos närvaro, tiden hade inte gjort dem mer vänskapligt inställda mot varandra.
”Snälla Hermione, påminn mig om varför vi bad illern…” började Ron men avbröts av Hermione som armbågade honom hårt i revbenen för att få honom att hålla tyst. Dock hade det inte räckt då Draco var på väg att börja säga något han med. Men han hann inte ens börja innan Ida klämde till hans hand vilket fick honom att bita ihop och hålla tyst. Tystnaden som följde var spänd innan Ida bröt den efter att alla stirrat lite obekvämt på varandra.
”Hermione, varför har vi kommit?”
”Därför vi har något som vi vill berätta.” svarade Hermione sakligt men flackade ändå med blicken.
”Vadå för något?” frågade Draco.
”Jo, när skolan börjar igen… så kommer inte vi åka tillbaka.” fortsatte Hermione.
”Och vi är lika med…?” frågade Ida trots att hon själv nästan var säker på vad svaret skulle bli.
”Jag, Ron och Harry.” svarade Hermione.
”Varför? Kan inte Dumbledore göra jobbet själv? Och varför just ni tre?” Förvirringen växte sig större för varje sekund inom Ida.
”Du förstår kanske bättre om du läser detta först.” sade Hermione och räckte Ida en bit pergament skriven i Dumbledores handstil.

Käre Harry!

Svara inte på denna uggla, risken att den snappas upp på vägen är alldeles för stor för det! Läs istället bara vad jag har att säga och jag hoppas därefter att du gör som jag har skrivit.

Jag vill dock först och främst dela min djupaste sorg med dig över Sirius bortgång. Men kom ihåg Harry att du inte får skylla detta på dig själv, aldrig.

Hur det än smärtar mig, så är det du som kommer få leta efter horrokruxerna. Jag kan inte längre. Minns du min arm från när vi talades vid senast? Det har blivit värre, såpass värre att jag inte kan söka upp de två sista horrokruxerna. Därför lämnar jag över detta tunga ansvar på dina axlar, men jag har mina aningar om att det kan vara lättare för dig att finna dem med tanke på din förbindelse med Lord Voldemort.

Jag skulle dock föreslå att du inte reser ensam under tiden du är borta. Be miss Granger och mr Weasley att följa med dig, miss Crawett kommer att behövas på Hogwarts där jag personligen kommer förklara för henne varför. Ge er av innan skolan börjar så ordnar jag de praktiska angelägenheterna på Hogwarts för er del.

Jag bifogar även en del dokument som kan komma att vara nyttiga under er resa. Och även lite praktiska nödvändigheter.

Skickar ni mot all förmodan brev någon gång under denna tid, vilket jag starkt rekommenderar att ni inte bör göra, skriv dem då kortfattat och i kod så att utomstående ögon inte förstår.

Lycka till och kom ihåg att tillsammans är ni starkare.

Albus Dumbledore

”Vad fan är en horrokrux?” frågade Draco som hade läst över axeln på Ida.
”Det är inte riktigt rätt tidpunkt att svara på det nu.” svarade Ida och vände blicken mot Hermione igen. ”När ger ni er av?”
”Ett par dagar efter nyår.” sade Ron och Ida vände blicken mot honom istället.
”Varför valde Dumbledore ut just er?” frågade Draco nu istället och fick en blick av Ron som hade skrämt bort det mest blodtörstiga lejon. Draco, som fortfarande väntade på svar, lyfte på ena ögonbrynet.
”Vi vet inte varför han valt oss.” svarade Ron till slut. ”Vi vet bara att han gjort det, och därför tänker vi genomföra det.”
”Varför följe jag med hit?” undrade Draco. ”Varför ville ni att jag skulle komma med?”
”Därför att vi…” började Hermione men Ron harklade sig överdrivet högt och hon kastade en irriterad blick till honom. ”Okej, jag tyckte att du hade rätt att veta också då du nu på sätt och vis är inblandad, med tanke på din relation med Ida.”
Draco nickade och frågade inget mer. Ingen frågade faktiskt något mer. Ida vandrade iväg i sina egna tankar. Hur svag kunde Dumbledore vara om han själv inte längre kunde söka efter dem? Eller varför hade han inte sökt mer frekvent medan han fortfarande haft hälsan med sig? Då hade Harry, Hermione och Ron inte behövt ge sig ut och sätta sina liv på spel i jakt efter de där horrokruxerna. Och om Dumbledore var så svag, hur lång tid kunde han då ha kvar i livet? Och vad skulle idas uppgift vara på Hogwarts? Frågorna var många som samlade sig i Idas huvud, men hon kunde inte få svar från någon annan just från Albus Dumbledore.

Gud så bra .-.

Varför fick inte DracoGraco någon uppgift jävla rasist Dumbledore...

Skitbra skrivet!! :3

Amen ahhh. Det är inte lite spännande!
Skitfint är det.

Åhh trodde först att Draco och Ida skulle börja bråka, så glad att det gick bra... Åh vill så veta vilket uppdrag Ida ska få... Längtar efter mer, du skriver fantastiskt ♥

SUPER!!!

Är så himla nyfiken på Idas uppdrag. Hur det går för Hermione, Harry och Ron vet man ju redan... Om du inte ändrar något vill säga

Haha, Ron är för söt..... xD
Men jättebra skrivet! Väldigt spännande och man blir så avundsjuk på din skrivarbegåvning! Jag vill vara lika bra som dig! xD ♥

Helloooo!

Jag postar ett litet fillerkapitel här, men vem vet. Ni kanske gillar det ändå



Kapitel 45


Nyårsafton kom och dagen efter hade de ett helt nytt år framför sig. En Ordern-medlem hade kommit hem till Idas familj för att hjälpa John lägga skyddsbesvärjelser över familjen Crawetts hus.
Fram tills dagen Harry, Hermione och Ron gav sig av var Ida på Grimmaldiplan varenda dag. Däremot stannade Draco hemma varenda gång, muttrandes om att det hade räckt med att vara i samma rum som vesslan en gång under jullovet.
Den fjärde januari var kvällen hennes vänner skulle ge sig av.
”Vi kommer inte kunna skriva mycket eller ofta.” sade Hermione och försökte förgäves hålla tillbaka tårarna.
”Och vi vet inte heller när vi kommer tillbaka.” inflikade Harry som var helt blank i ansiktet.
”Jag vet.” sade Ida som inte brydde sig om hennes tårar föll eller inte.
”Liva upp er lite!” sade Ron som verkligen försökte hålla humöret uppe, men Ida såg igenom hans mask och visste att han var minst lika upprörd som resten av dem. ”Det är ju inte så att vi aldrig mer kommer ses mer Ida.”
Ida var inte så säker på det. Under de få veckorna som Lord Voldemort varit tillbaka fanns det en märkbar skillnad från förut. Det hade redan börjat ske försvinnanden och mord, vilket bara kunde betyda att Voldemort rustat upp sin armé långt innan han själv var i kroppsligt bruk. Ida nickade ändå åt Ron och försökte sig på ett leende men som blandades med en snyftning.
”Ni vet att jag älskar er va?” hulkade Ida och drog till sig dem. Hon visste att hennes tårar gjorde Harry och Ron obekväma men Ida brydde sig inte då hon eventuellt aldrig skulle få se sina bästa vänner efter att de nu snart skulle skiljas åt. Hermione grät med Ida och de fyra vännerna kramades länge innan Ida visste att hon skulle behöva åka hem.
”Snälla, var rädda om er!” sade Ida och kramade om Ron.
”Vi klarar oss.” sade Ron. ”Det är dig vi är oroliga som måste vara i sällskap med Malfoy medan vi är borta.” Ida skrattade och gick vidare till Harry.
”Gör inget dumt.” viskade hon till honom. ”För du är ganska duktig på det.”
”Jag ska försöka.” sade Harry och kysste henne på tinningen. Ida hann knappt släppa Harry innan Hermione slängde sig om halsen på henne. Ida och Hermione utbytte inga andra avskedsfraser än några snyftningar.

När Ida kom hem igen kände hon hur det värkte i bröstet av längtan efter sina vänner som hade transfererat sig iväg samtidigt som hon transfererat sig hem. Draco var i hennes rum som vanligt och väntade på henne. Och när hon såg honom liggandes i sängen blev påfrestningen för stor och hon började gråta igen. Hon gick fram till sängen och lade sig tätt intill Draco.
”De är borta.” snyftade hon mot hans nakna bröst. ”Och jag kommer kanske aldrig att få se dem igen.” Draco lade armarna runt Ida och drog henne om möjligt ännu närmare.
”Det passar sig inte för en Gryffindorare att vara negativ.” viskade han. ”Det är Slytherinare som är det.” Ida kunde inte ens förmå sig att dra lite på läpparna åt hans kommentar.
”Jag är allvarlig Draco.” sade hon. ”Vem vet vad som kan hända dem under hela den tiden, och vem vet hur länge de kommer vara borta? Jag kommer bli helt ensam när vi kommer tillbaka till skolan…”
”Ursäkta mig, men jag skulle faktiskt räkna in mig som ett sällskap!” sade Draco förnärmat.
”Jo, men de är mina bästa vänner. Inget kan ersätta dem.”
”Jag är din pojkvän och borde räcka till!” sade Draco. Ida fattade att han försökte få henne på bättre humör, men i henne tillstånd för tillfället ville hon inte skratta eller le eller känna något. Hon ville bara sova.
”Jag tänker sova.” viskade hon och slöt ögonen. Det sista hon kände var att Draco kysste henne på pannan innan sömnen tagit hennes medvetande och sinne.

Dagarna gick och helt plötsligt var det återigen dags att åka tillbaka till Hogwarts. Koffertena var packade och de satt redan i en ministeriebil på väg till London och King’s Cross. Under den här bilresan pratade alla glättigt med varandra, men stämningen var ändå tryckt över tanken att Han-Som-Inte-Får-Nämnas var tillbaka.
Väl inne på plattform 9¾ var det inte lika mycket folk som det brukar vara, även fast det fortfarande var mycket folk. Ida kramade länge om sina föräldrar, men hon var inte orolig för dem. Deras hem hade blivit försetts med ett antal skyddsformler eftersom det nu skulle verka som ett av Ordens hus. De skulle vara säkra så länge de inte utsatte sig för någon annan fara som de lovat Ida att inte göra. John skakade Dracos hand och Lucy kramade till och med om honom innan de lämnade perrongen för att åka till ministeriet och återgå till sina jobb.
På avstånd såg Ida Seamus komma in på perrongen, tätt följ av sin mor, och Ida återfick minnet av deras kyss och Draco försäkran om att slå ihjäl Seamus nästa gång han såg honom. Det fick Ida att snabbt dra iväg Draco in i tåget utom synhåll från Seamus. De tog en kupé för sig själva och slog sig ner på samma säte.
”Då var vi på väg tillbaka då.” sade Draco samtidigt som tåget sakta började rulla ut från stationen. Ida nickade bara, deras sista termin på Hogwarts. Och hon skulle inte få uppleva det tillsammans med Harry, Ron och Hermione.

Braaa

omg jg DÖÖR vad underbart bra, är i officiellt beroende och längtar efter mer 83 bara jg som helt avgudar Draco som han är nu? ♥

Ny läsare, sträckläst ✌
SÅ HIMLA BRA

WE WANT MORE