Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på henne innan hon tog korgen för att hämta de urkar hon behövde.
"Så kände du min mormor?" Frågade hon och började mosa innehållet till en finare smet och droppade lite vatten i och slog sig ner.
"Jag tror det är bra nu. Ska jag ordna?"

Älvan log och nickade. "Jag brukade hjälpa henne att plantera."Viskade hon lyckligt och studerade intresserat det hon mosade även om hon inte kunde se tillräckligt bra. "Ja gärna." Log hon och snurrade runt så att vingen var mot väktaren.

Hon slog sig ner och försiktigt tog hon en tops och smetade på ett halvtjockt lager och hon log.
"Så jag hoppas att det ska fungera. Men jag kommer ta fram en liten näsduk så du kan få sova. En säng är lite för stor för dig. Men om du kan bli stor så är det bra."

Hon fnissade till och nickade. "Det är okej, denna kudde blir bra." Log hon och klappade på det hon satt på. Skakade sedan på huvudet. "Jag ogillar att bli stor och med vingen skadad är det inte möjligt. "Förklarade hon leendes.

"Då kan du få sova på bordet. Det är ganska skönt här." Hon hade smörjt in henne och log.
"Så låt mig bara hämta en näsduk." Hon reste sig och försvann.
Hon kom tillbaka med e näsduk och satte sig.
"Så vad heter du?"

Älvan log mot henne och följde henne med blicken. Tog tacksamt emot näsduken och fnittrade till. "Åh våra namn är mäktiga. "Viskade hon och sträckte på sig. "Du kan kalla mig Ek. "Log hon och la sig tillrätta på kudden med näsduken som täcke. "Det är mitt favoritträd." Viskade hon lyckligt innan hon somnade.

"Ek är ett vackert namn." Hon log och såg sedan upp.
"Jag ska göra middag men vill du att jag flyttar dig så du slipper skrika?"
Hon satte ner handen mot henne.

Ek sov redan med jämna andetag. Någonstans i fjärran tyckte hon sig höra en fråga men hon var oförmögen att svara och lindade bara in näsduken mer omkring sig.

Hon log och gick för att göra något ätbart och då och då såg hon över axeln för att se åt Eks håll.
Hon kunde höra steg utanför och hon såg mot den öppna köksdörren.
"Kíh." Hon log och nickade att han kunde stiga in.
"Är Gabriel här?" Han såg sig om och såg på Ek.
"En älva?"

Ek kunde känna av magin, från ett annat håll än sitt eget folk och hon satte sig käpprakt upp. Såg Kíh och vinkade lätt. Självklart var det inte hennes folk, varför skulle de komma för henne? "Det var svårt och sova. "Kvittrade hon och började balansera sig fram över de närmaste möblerna för att ta sig till väktaren. Det tog henne ganska lång tid och hon hade enbart kommit till bänken med hjälp av stolarna.