Sjunde året, det värsta, bästa året

hon är inne hon är inne!!!

Gud. shit. OMR.

Jag har nu sträckläst denna berättelse i timmar nu, och när jag åt mat så längtade jag efter att komma upp till mitt rum och läsa den här igen. För den är j*vla bra!♥ sååå sååå SÅÅÅ bra du skriver!!!!♥ Gud, jag är verkligen KÄR i Draco och Ida nu♥ Hihi, du heter också Ida va? ♥

Jag älskar att du beskriver Draco som en snäll person, det är verkligen trevligt att se honom som "god" istället som på böckerna och filmerna xD♥ Jag kan inte tänka mig Draco ond igen!! ♥

Ida och Draco är verkligen det ULTIMATA shipparet!! ♥ TUSEN GÅNGER BÄTTRE ÄN DRAMIONE OFC!!!♥♥ Jag kan inte beskriva hur bra denna är. Jag verkligen ääääälskar den!!!:3♥ jag kunde verkligen inte SLITA mig!! xD ♥

Ärligt, Jag kommer somna och bara tänka på denna berättelse ♥ Jag *bevakar* sååå♥♥♥♥
I LOVE THIS I LOVE IT MUCH!!♥

3 dagar sen vi fick något kapitel! ♥ Pleeeeeeaee give us more...pleeeease....♥♥♥♥ Jag är ledsen om du tycker att kommentaren är lång, men måååste bara uttrycka mig!♥

DU HAR TALANG.♥
Tack♥

♥♥(96hpevanescence)

Lika underbart som vanligt Ida.
Sjukt hur bra du skriver, längtar efter mer!
Hoppas du har haft en bra jul och att du inte kommer stressa ihjäl dig med någon fysik över ledigheten!

96hpevanescence, jag vill så gärna läsa denna ff för första kapitlet var AWESOME! Men när jag såg de 54 sidorna tänkte jag *ahh... orka gå igenom mer än 50 sidor av massa kommentarer...* Så jag skulle uppskatta om man länkade till alla kapitel i första inlägget. Då blir det mycket enklare att hitta.

Fast, egentligen är nästan varje kapitel på en sida, så du kan bara bläddra ♥

det är värt det!!

Jätte bra!!

SUPERBRA!

Åh herregud jag tror jag dör av feelings .-.♥

Okej, jag ger ett lite halvdåligt kapitel som jag definitivt borde ha planerat bättre. Så, I'm sorry och jag ska försöka bättra mig till nästa kapitel! Love you guys! ♥



Kapitel 43


Det kändes som om allt stannade upp, att världen helt plötsligt slutat att fungera. Sirius var död. Ida kunde inte tänka tanken utan att det lät helt bisarrt. Därför att det kunde inte vara sant. Hon behövde nog läsa om brevet minst sju gånger innan det äntligen gick upp för henne vad innehållet sa. Då började tårarna att rinna. Ida hade aldrig haft en djupare relation till Sirius än vad Ron och Hermione hade haft, men Sirius hade fortfarande varit en vän. Och sen fortsatte tankarna till Harry. Han måste vara helt nedbruten av sorg om han inte ens kunde skriva själv till henne. Fel. Han måste vara helt nedbruten. Sirius var, som Harry själv sagt, den enda familj han hade kvar. Och nu hade han ingen...
Ida tog några djupa, långa andetag i ett försök till att lugna ner sig. Hon måste tänka klart. Hermione ville ha henne på Grimmaldiplan så snart som möjligt, när skulle hon kunna smita iväg? I natt antagligen, Draco sov så tungt om nätterna att han skulle inte ens märka om det bröt ut ett krig i hennes rum. En typ utav tidsplan formades i huvudet på Ida samtidigt som hon tvättade rent ansiktet från smink och tårar. Planen var fastställd så snart hon blivit klar med tandborstningen. Hon smög ut ur badrummet och sprang så snabbt och tyst hon vågade ner till köket och krafsade snabbt ner ett meddelande till Hermione om att hon skulle komma i natt. Ida tog sig sedan mot ytterdörren som ledde ut till trädgården och gick ut. Hon var snabbt framme vid familjen Crawetts egna lilla ugglehus där Dazzle och familjeugglan Athena bodde. Athena var tydligen ute på jakt medan Dazzle satt uppflugen på en av sittpinnarna. Ida lockade till sig henne och viskade att brevet var till Hermione och att hon skulle ta sig till London så snabbt som möjligt till henne. Dazzles mörka ögon blinkade mot Ida i mörkret innan hon bredde ut sina ljusbruna vingar och flög iväg. Ida gav ifrån sig en djup, darrande suck innan hon begav sig mot huset igen.
Draco tittade upp från Idas säng så fort Ida klev in i rummet och Ida gav honom ett litet leende som han inte besvarade.
”Vad har hänt?” frågade han medan hans grå ögon granskade henne uppifrån och ner.
Idas leende stelnade.
”Vill du ha ett falskt svar eller att jag undviker att svara?” sade Ida.
Draco svarade inte på det, utan ställde sig upp och gick fram till henne.
”Vad sägs om ett ärligt svar?” kom det från honom samtidigt som hans grå ögon borrade sig in i hennes. Ida suckade och slog undan blicken. Hon kände hur en klump bildades i halsen och hur hennes ögon tårades.
”Snälla, inte ikväll.” viskade hon och gick förbi honom samtidigt som hon drog av sig tröjan. Hon kände Dracos blick i ryggen, men brydde sig inte om det. Så fort hon bytt om lade hon sig i sängen med ryggen vänd mot rummet. Madrassen tyngdes ner av ännu en kropp som lade sig intill Ida och drog henne tätt intill sig. Ida hörde plötsligt hur hon själv snörvlade till och att flera heta tårar började rinna längs hennes kinder. Dracos grepp om henne hårdnade. Men han sade inget, bara höll om henne och kysste henne i håret. Ida vet inte hur länge hon grät, eller hur länge Draco höll om henne och var vaken. Hon vet bara att hon somnade innan hon slutat gråta.

Ida vaknade några timmar senare, inte alls utvilad. Det enda hon ville var att stanna kvar i sängen med Draco, men hon visste vad hon behövde göra. Hon lösgjorde sig försiktigt från Dracos armar och drog på sig en varm tröja över pyjamaslinnet hon sovit i och ersatte byxorna mot ett par jeans. Ida skrev snabbt ihop en lapp om Draco mot alla odds skulle vakna innan hon tyst smög ut genom sitt rum och ut ur huset. Hon tittade upp mot huset innan hon koncentrerade sig. Hon kände det välbekanta suget vid naveln och innan hon hann blinka befann hon sig i London, utanför Grimmaldiplan. Hon rusade fram mot huset utan att tveka och ryckte upp dörren. Inne på Grimmaldiplan nummer 12 verkade det som om kaoset hade brutit ut. Mrs Blacks skrik och glåpord ekade över hela hallen samtidigt som nästan hela Orden verkade ha samlats här. Ingen märkte att Ida dykt upp. Hon trängde sig fram mellan orden-medlemmar och började sin jakt på hennes vänner nere i köket, vilket i och för sig var fullt av folk men saknade Harry och de andra. Det var när hon klev in i vardagsrummet då hon först såg Hermione stå mitt i rummet med ett par andra Orden-medlemmar Ida inte kände. Hermione hade rödkantade ögon och det burriga håret åt alla håll. Ida sprang fram till henne och slog armarna om henne.
”När kom du?” frågade Ida henne. Hermione drog sig ur omfamningen och torkade sig under ögonen med baksidan av sin hand.
”Så fort jag fick brevet från Hedwig.” svarade Hermione och såg sig omkring. ”Hela familjen Weasley kom hit bara en liten stund efter mig, detsamma gäller Orden-medlemmarna.”
”Vad hände?” frågade Ida. Hon ville egentligen inte veta svaret, men kände sig ändå tvungen att fråga.
”Vi vet inte riktigt…” sade Hermione och tog ett djupt andetag som för att finna styrka innan hon fortsatte. ”Det enda vi vet är att Harry och Sirius var ute och gick, och det var då Sirius blev mördad. När jag kom hit hittade jag Harry klängandes vid… S-Sirius livlösa kropp o-och…” Ida kramade om sin bästa vän igen och strök henne över ryggen samtidigt som tankarna verkade ha kapplöpning i hjärnan på henne. Någon hade mördat Sirius, men vem?
”Hermione… Vem mördade Sirius?” frågade Ida försiktigt.
”Det vet du Ida.” viskade hon tillbaka och i takt med att Idas hjärtfrekvens ökade gick det upp för henne. Lord Voldemort.
”Är han… är Du-Vet-Vem tillbaka?” frågade Ida utan att försöka dölja rädslan i hennes röst.
”Nu är han det, han kom tillbaka ikväll.”
”Hur…?”
”Det är det vi inte vet, Harry vill inte berätta. Eller inte än åtminstone.”
”Vart är Harry och de andra?” frågade Ida.
Hermione svarade inte men tog henne i handen och drog med henne upp mot rummet där Harry och Ron brukade sova. Där fann de Harry med Ginny som höll om honom och Ron som stod i det ena hörnet och såg vilsen ut. Hermione gick genast fram till Ron medan Ida försiktigt närmade sig Harry.
”Harry?” sade hon samtidigt som hon satte sig på knä framför honom. Från relativt långt håll hade han nästan sett normal ut, bara lite nedslagen. På nära håll såg Harry Potter ut som om någon just bjudit en dementor och sugit ut hela hans livsglädje och själ. Han grät inte, de gröna ögonen stirrade bara frånvarande rakt fram utan att riktigt se. Harry var förkrossad, han hade inte en levande själ kvar som han kunde kalla för familj. För det var det Sirius hade varit, Harrys familj. Ida kunde omöjligt föreställa sig hur han kände sig annars. Hon hade aldrig förlorat någon som Harry hade gjort. De enda som hon förlorat var hennes mor- och farföräldrar, och de hade dött när hon var väldigt liten så att hon knappt minns dem alls.
”Harry?” försökte hon igen utan att få någon respons. Han verkade inte ens ha märkt att hon kommit in i rummet. Hon tog hans ena hand, och det verkade få honom att vakna till för de gröna ögonen vändes på en gång mot henne. Ida önskade just i den sekunden att han inte hade tittat på henne med de där ögonen, för de var fyllda av ingenting annat än den djupaste sorgen och bedrövelsen som hon någonsin sett. Ida önskade att hon aldrig skulle få se den blicken igen.
”Jag ska inte säga att jag vet hur det känns…” sade hon och harklade sig och svalde tillbaka den förbannade klumpen i halsen som ständigt gjorde sig påmind.”…men att jag är så djupt, djupt ledsen för din skull.”
”Jag vet.” svarade han med tunn röst. ”Jag vet.”
Det blev tyst. Ingen sade något på åtminstone en kvart innan Harry åter yttrade sig.
”Det var mitt fel.”
”Nej Harry…” började Hermione men Harry avbröt henne.
”Jo Hermione! Du var inte med!”
”Vad hände då Harry?” frågade Ron försiktigt som om han var rädd att Harry när som helst skulle explodera.
Tystnad igen. En laddad sådan.
”Vi gick ut, vi hade väl knappt gått 200 meter innan vi blev överfallna och indragna i en gränd. Det var där de var, ett antal dödsätare och Voldemort.” Både Ida och Ron rös till vid namnet men sade inget. ”Han liknade sig själv sen sist jag såg honom. Detta var ännu en ritual för att han skulle få tillbaka sin styrka. Jag såg inte mycket, eftersom smärtan i mitt ärr var så starkt att den nästan gjorde mig blind. Jag vet bara att ritualen krävde ett offer, och offret skulle ha blivit jag om inte Sirius…” Harry avslutade sin historia där, men ingen av dem ville höra mer. De kunde på egen hand lista ut vad Sirius gjort. Han hade gjort en Lily Potter, offrat sitt liv för Harry. Sirius hade blivit offer år Voldemort och han hade återvänt. Men…
”Hur undkom du Harry?” frågade Ida.
”Jag vet inte riktigt, ena sekunden var jag där och sen var jag plötsligt i köket här. Jag antar att jag transfererade mig hit utan att ens tänka på det.”
Ida nickade och sade inget mer. Hon sade faktiskt inget mer förrän klockan började närma sig sextiden som hon insåg att hon antagligen behövde ta sig hem innan någon av hennes föräldrar hann vakna. Ida sade att hon skulle komma tillbaka när hon kunde och kramade om dem allihopa, Harry lite extra hårt, innan hon transfererade sig hem till sitt kök. Ida lyssnade intensivt efter någon typ av livstecken i huset innan hon försiktigt smög sig upp till sitt rum där hon började byta tillbaka till pyjamas.
”Var har du varit?” Ida satte nästan hjärtat i halsgropen när Dracos stämma ljöd genom tystnaden.
Fan.

_________________________________________________________________

Jag vet att det sög, så jag ber om ursäkt igen!