Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Jajajajaja gör så att han inte är död ! Hehe kanske inte går men ser fram emot det

Yay! ♥

*Bevarkar* Låter bra.

Så underbar och fruktansvärt sorglig. Toppen m en epilog!

OMG SLUTET OMG

Somebody kill me ;_;

Dog av tårarna jag fällde :'( :'( :'(. Du har dödat mig D:.
Men seriöst, fanfics brukar nästan aldrig få mig att gråta, och om, så är det några få tårar som snabbt går bort. HÄR, däremot, svämmade jag över. Det är som när jag läser Harry Potter och alla bara dör D:. Du är helt fabulostisk på att skriva, kvinna.
Jag kommer aldrig glömma denna fanfic.

Nu, mina kära läsare, ska ni få läsa epilogen. Hoppas ni inte hatar mig för den. Jag har länge tänkt att det är såhär den ska sluta. Efter ni läst klart så tycker jag att ni kan lyssna på en viss sång, som jag länkar efter kapitlet.

Nu vill jag också tacka för att ni har varit de bästa läsarna någonsin, era kommentarer är så utförliga och känslofyllda och det betyder så mycket att ni gillat min berättelse. ♥ ♥

Epilog.
There is another world, there is a better world.

Efter Cedrics död börjades det spekuleras kring vad som verkligen hänt där i labyrinten, och varför Cedric kom ut därifrån död. Harry sade att det var Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn som mördade Cedric. Folk skrattade och sa att Ni-vet-vem är död sedan den natten då Harry fick sitt ärr i pannan. Men Harry insisterade att Ni-vet-vem hade återvänt och att trollkarlsvärlden borde förbereda sig för krig, men istället blev han dumförklarad av Ministeriet. Men jag trodde på Harry hela tiden.

Skolan började igen som vanligt den 1 september efter sommaren, men allt annat var inte som vanligt. Cedric satt inte på Hogwartsexpressen och ingen i vår kupé skrattade. Allt var dystert helt enkelt, likaså det vanliga brittiska höstvädret. Det regnade konstant de första veckorna i skolan, som om regnet också sörjde Cedric. Vi fick också en ny lärare i försvar mot svartkonster. Hon hette Umbridge och var hatad av alla (till och med alla lärare). Vi lärde oss ingenting av henne, och det gjorde mig frustrerad. Jag ville kunna slåss, hjälpa till att förgöra den trollkarl som mördade den viktigaste personen i mitt liv. Det var då jag fick höra att Harry Potter skulle starta en armé mot honom, Dumbledores Armé, och jag gick med utan att blinka. Jag står i evig skuld till Harry för det han gjorde med mitt sista år på Hogwarts, han gjorde det meningsfullt. Det kändes som jag gjorde någonting för Cedric. Det var också tur att jag hade Fred och George, som fick mig att skratta även när jag mådde så dåligt att jag funderade på att hoppa från astronomitornet. Så jag överlevde mitt sista år på Hogwarts bättre än vad jag trodde från början. Cedric fanns inte längre, och visst grät jag mig till sömns oräkneliga gånger men han hade inte lämnat mig. Inte på riktigt.

Efter det att jag slutade på Hogwarts fick jag jobb i Diagongränden, på ett litet café. Caféet låg precis bredvid Fred och George nyöppnade skämtartikel-butik så jag kunde träffa tvillingarna hur ofta jag ville. Det var bra, för Ronya flyttade till Italien för att studera, så Fred och George blev mina nya vänner. Men jag lät aldrig någon ta Cedrics plats, så George blev aldrig mer än en vän.

Under året som följde blev Ni-vet-vems återkomst ett faktum och hela trollkarlsvärlden fruktade för krig. Och krig blev det. Så den 2:a maj 1998 återvände jag till Hogwarts för att kämpa mot Voldemort tillsammans med DA och alla andra som stod emot honom. Jag krigade för mitt liv, det gjorde jag verkligen, för den andra maj 1998 dog jag. Jag dog av en Avada Kedavra- förbannelse från en dödsätare då jag slängde mig fram för att rädda Neville Longbottom (som jag lärde känna under DA-mötena). Han stod med ryggen emot och slängde förbannelser mot ett stort gäng dödsätare och märkte inte hur en kvinna med långt och trassligt, svart hår smög sig på bakifrån, riktade trollstaven mot honom och slängde iväg den dödliga förbannelsen. Jag ställde mig i vägen och den träffade mig istället, rätt i bröstet. Det kändes bra att dö så, att det sista jag gjorde i livet var att rädda någon annan från döden. Jag hoppas verkligen inte Neville senare under striden råkade ut för något, eller dog han också. Men jag känner på mig att han utförde stordåd under den där striden. Likaså Harry och alla medlemmar i DA. Men nu kan jag knappt vänta på att få återförenas med Cedric. Jag kanske äntligen kan få reda på vad han tänkte visa mig efter den där sista uppgiften. 

Lyssna nu på Asleep med The Smiths(youtube-länk) om ni vill.

Åh, jag gråter. Lyhra, du är en sådan bra människa. Wow, är det ända jag har att säga. Hur fasiken kan du skriva så bra? Du får fram känslor, de bara svallar fram. Gosh, I have no words. Jag sitter här och försöker meningslöst torka bort tårarna. Lyhra och Cedric, alltså gud, så mycket kärlek till dig som lyckas skriva såhär. Dock ett sorgligt slut, alla dör känns det som, men det är bra, för de flesta fanfictions och berättelser slutar 'och-så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dagar' men inte här. Så galet fantastiskt. Ja, nej, jo. Jag finner inga ord men jag vill verkligen fortsätta skriva lika mycket som mina känslor vill, det svämmar ju över. Ingen annan bok eller fanfiction har faktiskt fått mig att känna mig såhär - ledsen, arg, samtidigt som jag är såhäääääär lycklig och glad. Ja, well, du måste bli författare. Alltså, shiiiet, fortfarande inga ord. Jag avgudar dig, din skrivtalang. Jag känner mig så ledsen så att jag vill slita av mitt hår, men jag är så glad att jag skulle kunna dansa. Dina ord är mina känslor. Nu har tårarna slutat rinna, jag tänker på alla fina stunder Lyhra och Cedric fick och säkert kommer få nu♥
Ja, jag har inget mer att säga, men så galet amazing bra jobbat!! *slängkyssar och blommor till dig*

jättebra!

Jag gråter, ärligt talat, för 2 gången I MITT LIV, av en bok/ berättelse/ ff. WÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Du skriver så bra, och jag vill bara dränka mig själv för att Cedric dog, jag har aldrig känt så förr! Och låten, Asleep gör det bara bättre/ sämre, mina tårar liksom sprutar över datorskärmen...Tack för en underbar berättelse, från och med nu har du en plats i mitt hjärta---> ♥