Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Superduperbra

Jamen hej! Du skriver så bra ♥ *dör*
HEJA HEJA ALLA DOLDA LÄSARE SOM PENELOPE FÖRTJÄNAR, TA ER TID ATT LÄGGA IN EN KOMMENTAR!

---

Nytt kapitel?

Det ska ni få!

Kommentar nummer 7.

________________________________________________

Hej på er,
förlåt att jag varit borta så länge men det har hänt en massa saker här borta så har inte haft möjlighet att ens starta datorn -.-'

Eftersom jag fick sju kommentarer så lägger jag upp 2 kapitel. Ett av dem ur Snapes perspektiv och det andra är ganska långt Hoppas verkligen ni ska gilla dem.





~Kapitel 40~
~Snapes Perspektiv~

Min penna rispar över pappret, pappret som införskaffades speciellt för att skriva till Penelope på. Jag låter mina tankar flöda tills jag finner de rätta orden att skriva till henne. När jag är klar ger jag brevet till Drakai som tar det i sin näbb och hoppar upp på min rockbeklädda arm. Jag släpper ut honom genom fönstret och ser honom försvinna i fjärran.
”Hoppas det kommer fram...” säger jag med tung röst och återgår till mitt skrivbord där ett dussin halvskrivna brev ligger. Alla menade för Penelope.

Jag knycklar ihop de halvskrivna breven och slänger aggressivt in dem i brasan som sprakar hetsigt i eldstaden. Lågorna slukar dem hungrigt. Med mitt glas halvt fyllt utav eldwhiskey i handen vandrar jag ner för trappan till första våningen och mitt vardagsrum. Även i denna eldstad sprakar en brasa, jag sätter mig framför den men varken lågorna från eldstaden eller värmen från vätskan som ringlar ner genom min hals kan värma mig. För var dag som går känner jag hur allt blir kallare, mörkare. Utan Penelope, finns bara mörker och mardrömmar.

Min kropp är tung, mina axlar slokar, min blick kall och hård.
”Jag måste, på något sätt kunna träffa dig Penelope. Jag, jag kan inte vänta i över ett halvår på att få se dig igen...” Det röd-lila håret, den bleka huden med de rosenröda kinderna, de tindrande isblå ögonen. Hur du ser ner på dina skor och nuddar tårna vid varandra var gång du blir generad, känner dig blyg eller blir nervös. Min Penelope...
”Min Duva... När du inte finns hos mig känns mörkret så mycket hotfullare. Det känns närmare och närmre...” mumlar jag ut i mitt tomma vardagsrum.

Timmarna passerar, natten kryper fram och jag lämnar vardagsrummet för att ta mig till sovrummet. Jag knäpper upp varje knapp utav min frakrock och hänger den i garderoben, tar av mig skorna, drar av mig den svarta linneskjortan och hänger upp den tillsammans med byxorna på en stolsrygg. Jag lägger mig i den breda dubbelsängen med mörkgröna täcken och kuddar som på senaste tiden börjat kännas väldigt tom vilket den aldrig tidigare gjort. Ända sen jag delade de där timmarna med Penelope narren innan jag begav mig bort från Hogwarts har saknaden växt var gång jag befunnit mig i min breda säng ensam. Jag visste aldrig hur underbart det kunde vara att få dela sådana triviala ting och stunder med någon, nu känner jag mig bara berövad på värme när jag inte får dela dem med dig Penelope...

Sömnen jag faller in i är rastlös. Mörk. Penelopes plågade skrik, hennes sargade kropp i mina armar medan hon drar sitt sista andetag. Hur jag finner henne liggandes i en pöl utav sitt egna blod, hur det klibbar sig i hennes hår och fläckar mina händer. Jag sätter mig rakt upp i sängen och spärrar upp mina ögon medan svetten rinner längs mitt ansikte.
”Penelope!!! NEJ!” skriker jag ut i skräck över att förlora henne. Jag ser mig omkring, allt är i sin ordning, jag är i huset och Penelope är säker på Hogwarts. Hennes blod fläckar inte mina händer när jag ser ner på dem och jag kan inte höra hennes skrik. Men skräcken befinner sig fortfarande inom mig.

Mina tankar går från mardrömmar till minnesblickar. Hur Penelope stupar ner från himlen med draken bakom sig, paniken inom mig över att jag tror att jag förlorat henne för evigt. Skräcken som fyllde hela mig den förskräckliga dagen. Jag sätter handen mot min panna och sluter mina ögon.
”Penelope... Jag hoppas att du är säker på Hogwarts.” mumlar jag, det knackar på mitt sovrumsfönster och jag ser en mörk gestalt utanför med orangeröda ögon.

Jag släpper in Drakai som har ett brev i sin näbb. Jag tar det och Drakai sätter sig på sin pinne i ena hörnet utav rummet. Jag sätter mig i sängen och öppnar brevet med mitt namn på. Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser handstilen.
”Sev, jag saknar dig så mycket. Hogwarts känns inte som mitt hem längre. Inte utan dig. Jag önskar så innerligt att jag kunde få se dig igen, nu. Jag, mår inte bra utan dig... Jag saknar dig, jag längtar efter dig varje dag. Sev, tack för den otroligt vackra gåvan, tack för de orden Severus. De betyder allt för mig. Jag kommer till dig så fort som nästa termin är över. Jag lovar. Din för evigt, Penelope.” Min röst blir svagare mot slutet av brevet tills den endast är en viskning ut i tomrummet.

Jag ser på Drakai som blinkar sina ögon i otakt mot mig,
”Vad föreslår du då?” frågar jag och ser på honom, han snurrar sitt huvud ett varv och blinkar i otakt mot mig några gånger.
”Drakai, det måste finnas ett sätt som jag kan-” min mening avbryts när jag stirrar mot en snöglob på min spiselkrans.
”Självklart...” mumlar jag och ser på Drakai som hoar två gånger innan han burrar upp sig för att sedan somna på sin pinne. Jag plockar fram papper, bläck och fjäderpenna, den glider över pappret och skapar ord. Brevet viker jag och lägger i kuvertet som ska skickas med Drakai det första jag gör imorgon.

Jag somnar med en viss beslutsamhet över att jag ska på något sätt kunna träffa Penelope igen innan nästa termin är slut. Men trots det nya hoppet och beslutsamheten som infunnit sig hemsöks min sömn ändå utav mardrömmar.



~Kapitel 41~

Täcket har snurrat sig runt mitt ben, jag kränger av det och ser mig sömnigt omkring. Hm... halv åtta... Jag sätter mig hastigt upp,
”HALV ÅTTA?! Coraline! Vi kommer bli sena!” ropar jag ut medan jag snubblar upp ur sängen och börjar ta på min klädnad. Coraline sätter sig sömnigt upp och ser på mig.
”Huh? Va?”
”Upp med dig! Vi kommer vara sena till lektionen!” hasplar jag ur mig medan jag frenetiskt försöker få någon ordning på mitt hår, jag ger snabbt upp och sätter upp det i en enkel hästsvans.

Coraline och jag springer ner till allrummet där Joshua står och väntar på oss,
”Ni är sen-”
”Jaja, vi vet, kom igen nu. Vi måste hinna äta innan lektionen börjar.” säger jag och går med raska steg förbi honom. Jag ser i ögonvrån hur Coraline och Joshua tar varandras händer.

Vi halvt springer till Stora Salen för att hinna äta innan lektionen, salen är nästan tom på elever fem över åtta på morgonen. Några få elever sitter vid Gryffindor bordet, tre elever vid Hufflepuffs bord och självklart ett gäng på 15-16 personer vid Slytherin bordet. Vi tre sätter oss ner på våra vanliga platser och börjar äta vår frukost. Jag känner mig faktiskt lite hungrig för första gången på över en vecka.
”Skönt att se dig äta ordentligt igen Penelope.” mumlar Joshua mellan tuggorna, Coraline ler mot mig och jag ler mot dem.

”Jag fick brev från Severus... Det första brevet på fem veckor. Och, han gav mig en bok innan han åkte, jag har inte kunnat öppna den tidigare för det har känts så fel men han skrev ett par ord till mig i den och nu känns allt så mycket bättre. Nu vet jag att han finns där och att han tänker på mig, att han saknar mig.” säger jag medan vi reser oss upp från bänkarna för att ta oss till lektionen i Örtlära.
”Va skönt att höra vännen, jag är glad att du mår bättre. Nu kanske du kan spendera lite mer tid med att skratta med oss istället för att rynka pannan i biblioteket?” säger Coraline och puffar mig lite i sidan. Jag skrattar åt henne,
”Haha, ja kanske det, om ni två turtorduvor vill det och kan hålla er ifrån varandra så pass länge att jag faktiskt kan tala med er.” blinkar jag tillbaka, vi delar alla ett härligt skratt innan vi går in i växthuset där professor Sprout precis ska börja vår lektion tillsammans med Hufflepuffs år sex elever.

Dagarna passerar, jag spenderar fortfarande mycket tid i biblioteket men nu spenderar jag även mycket tid tillsammans med mina två bästa vänner. Eric har börjat sköta sina studier och fått upp många utav sina betyg vilket lett till att jag känner mig behövd och uppskattad. Jag har inte fått några fler brev från Severus men jag är nu säker på att han tänker på mig.

Klockan tickar på väggen och jag vaknar utvilad på morgonen av den första dagen i december. Det är lördag, underbara lör-
”Snö?!” jag slänger mig upp ur sängen och springer fram till fönstret i vår sovsal. Ett brett leende placeras över mitt ansikte, mina ögon stora av förundran.
”Den första snön...” mumlar jag och ser på det tjocka lagret utav pudersnö som täcker marken, det måste vara minst 60 centimeter djup snö, kanske mer. Jag klappar upphetsat händerna och slänger sedan av mig pyjamasen och klär på mig underställ, mina svarta jeans, ett svart linne med ett vackert lila mönster över bröstet och min tjocka stickade tröja. Jag tar till sist på mig mina vinter boots med hög snörning och min dunjacka.

Coraline sover sött i sin säng och jag drar upp täcket så att hon inte ska frysa innan jag lägger i lite mer ved i kaminen som står mitt i rummet för att sedan lämna sovsalen.
”Penelope, vart ska du?” Jag stannar upp i allrummet och ser mig om, i en utav fåtöljerna sitter Lavierre, hon ser snorkigt på mig.
”Umh, ut, snön har kommit.” säger jag kort och frågande.
”Jaha.” svarar hon bara och ser på mig.
”Umh, Lavierre, är något fel?” frågar jag och ser på henne, hon skakar på huvudet.
”Inte? För du har aldrig pratat med mig, eller, inte de senaste fyra åren i alla fall.”
”Nej jag antar att jag inte har det. Ha så kul ute i snön.” säger Lavierre och återgår sedan till boken i sitt knä. Jag rycker på axlarna och lämnar Ravenclaw bakom mig.

Jag springer försiktigt ner för de breda stentrapporna och tar alla genvägar jag kan genom slottet för att så fort som möjligt ta mig ut till den härliga snön. Jag blir nästan lite svettig från att springa i så mycket kläder även om det bara är några få minuter.
"Miss Lovegood! Inget springande i korridorerna!" hör jag professor McGonagall kommendera mig. Jag stannar upp och vänder mig, ett stort leende på mina läppar, samma leende som varit där sen jag vaknade.
"Professor McGonagall, förlåt mig, jag bara... Snön har kommit och jag-"
"Ja men ge dig iväg då. Men gå raskt, inget springande." säger McGonagall och ler lite upprymt mot mig. Jag nickar och vänder mig hastigt om. Jag går raskt tills jag svängt av från korridoren, då börjar jag springa igen.

Snön ligger vit och gnistrande på marken. Jag ser mig omkring, allt är så vackert och lugnt. Inga elever syns till klockan åtta på en lördagsmorgon. Jag börjar pulsa genom snön, den knarrar under mina fötter och räcker upp till mina knän. Underbara snö! Vad jag har längtat efter dig! tänker jag där jag går med solen i ryggen och snön under mig. Jag vandrar ner till Hagrids och knackar på hans dörr.
”Hej Penelope, kom in kom in.” säger Hagrid när han öppnar dörren och ser att det är jag som står på hans trappa. Jag ler mot honom och stiger in i hans lilla hus. Det doftar av hund, skog, någon sorts gryta som puttrar i en kittel ovanför brasan i den gamla eldstaden och andra dofter jag inte kan sätta fingret på.

”Så, vad ger mig den äran?” frågar Hagrid och ler medan han plockar fram de två blå tekopparna med vita prickar.
”Jag ville bara komma ner och se hur du har det, du gillar ju snön lika mycket som jag och första snön är alltid speciell.” svarar jag glatt och hoppar upp i den stora blå fåtöljen där ajg alltid sitter.
”Ja det håller jag med om, jag tänkte faktiskt precis ge mig ut men en kopp te skulle vi ju kunna ta först, eller vad säger du?” Jag nickar glatt mot honom medan han häller upp det ångande varma vattnet i kopparna.

Jag tar koppen i mina händer och ser glatt på Hagrid. Jag tar en klunk när en tanke slår mig.
”Hagrid kommer du ihåg att jag och de andra åkte in till Hogsmeade förra veckan?” Hagrid tar en klunk av sitt te,
”Jajamen.”
”Jag köpte något till dig.” säger jag och mina kinder blir lite röda från generingen, Hagrid sätter ner sin kopp och ser glatt på mig.
”Jasså? Det hade du inte behövt göra.”
”Jag vet, men jag ville. Du har alltid varit en god vän åt mig och jag har tjänat lite extra pengar genom att hjälpa Mr McCulloch med sina studier senaste veckorna.” mumlar jag medan jag plockar fram en liten ask ur min jackficka.

Jag räcker över den lilla asken till honom, den ser ännu mindre ut i hans stora nävar. Han ser på den och öppnar sedan locket. Hans ögon tåras en aning när han ser på den lilla gåvan jag köpt åt honom.
”Penelope...” mumlar han och plockar upp den lilla gripen gjord utav kristalliserat glas.
”Jag tycker den ser ut som Vingfåle med de gråa tonerna och de där gula ögonen.” säger jag och stirrar nervöst ner i min tekopp.

”Ty-tycker du om den?”
”Penelope, jag älskar den.” säger Hagrid glatt och reser sig från fåtöljen. Han ställer den lilla glasgripen på spiselkransen.
”Vilken tur, jag visste inte om du skulle... Umh, bli ledsen eller så.” säger jag med lättad röst. Hagrid ser på mig och ger mig ett av sina hjärtevärmande leenden.
”Den är jätte fin.” säger han och sätter sig ner i fåtöljen igen.

Vi dricker upp vårt te medan vi diskuterar allt vi älskar med vintern och kommer fram till att snön helt klart är det bästa, julen på en nära andra plats. Men att tala om julen har gjort mig, sorgefylld.
”Penelope?” Hagrid ser på mig med lite oroliga ögon,
”Det är bara det att, detta blir den första julen jag firar utan mina, mina... Föräldrar. Det känns inte rätt.” En liten tår ringlar ner för min kind, jag stryker hastigt bort den med tröjärmen från min stickade tröja.
”Det ordnar sig ska du se. Allt blir bra till slut.” Hagrid försöker trösta mig så gott det går men det är försent, tankarna snurrar redan runt i mitt huvud.

”Men du, ska du följa med mig idag?” frågar Hagrid i ett tappert försök att distrahera mig och muntra upp mig.
”Vart ska du idag då?”
”Jag ska in i den Förbjudna Skogen, när första snön lägger sig blommar thranduila träden. Det är en otroligt vacker syn och jag brukar gå och titta varje år.” Jag ser på Hagrid ett tag,
”Vill du följa med?” frågar han till slut, jag nickar och ger honom ett leende. Mössan jag har i ena fickan på min jacka åker på och sedan trär jag på mig tumvantarna som min mamma stickade åt mig förra vintern. De är i ett vackert turkost garn med ett vitt hjärta instickat. och sedan drar jag på mig jackan. Hagrid klär också på sig lite värmare kläder innan vi ger oss av in i den Förbjudna Skogen.

Åh, så bra♥ Två kapitel på denna fantastiska ff är bra att läsa när man längtar lite föööör mycket... Ska till London idag, flyget går 20.00! Så, tack♥

TACK ♥
Hehe, va bra Va skojigt att du ska åka till London! Avis här borta! ♥

Jättebra!
JAG VILL OCKSÅ HA SNÖ

Jättebra!! Två Superbra kapitel! TVÅ KAPITEL, HAGRID OCH SNAPES PERSPEKTIV ÄR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT!

Fast bara 7 kommentarer tycker jag känns jätte-lite, det känns som om det borde vara flera...

Aja, kapitlena var iallafall jättebra!
Men jag känner mig lite sugen på att titta på detdär träden..

TACK!
Hehe, ja det vill jag med! O.O



Ja, jag vet inte riktigt vad som hände där, tycker det borde varit fler kommentarer men har väl tappat ännu fler läsare antar jag, vilket suger

Haha, kapitlet var inte ur Hagrids perspektiv hahahah. Men Hagrid var med i det ^^

Glad att du gillar dem