Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

WOOHOO! 8D (That... was not supposed to sound evil or something...)

Det är det som är problemet, jag kan inte bestämma mig om jag vill att Cedric ska dö eller om han inte ska göra det. Men George är en av mina favorit karaktärer och jag shippar faktiskt Lyhra och George men jaG VET INTE OCH DET DÖDAR MIG INOMBORDS

Ah... I get it. xD

Åh.., AWESOME kapitel♥♥

Sista kapitlet + epilogen kommer inom kort! Håller på att jobba med epilogen just nu. och förresten, era kommentarer (och diskussioner) värmer, och är så roliga att läsa! NI ÄR BÄST

I don't know om jag ska vara ledsen eller glad över att höra det. ._.''

*hugs back*
Tack för en episk längtan efter nya kapitel hela tiden. ♥

Längtar för mycket ♥ Cedric ♥ Lyhra ♥ George ♥ Lyhra ♥ Percy
Det här kommer inte sluta bra. Eller vad vet jag? Gråter typ, vill inte att denna ff ska va slut men samtidigt längtar jag ihjäl mig tills nya kapitlet kommer

Exakt så för mig med xD! ♥ eller? </3

Det här kapitlet har inte varit lätt att skriva, för det är det allra sista, och jag vill inte göra er besvikna. Men här är det.

Kapitel tjugofem.
It all ends.

”Mina damer och herrar, om fem minuter kommer jag att be er att ni tar er ner till quidditchplanen, där den tredje och sista uppgiften i Turneringen i magisk trekamp ska äga rum. Vill turneringsdeltagarna vara vänliga att omgående följa med mr Bagman ner till stadion.” Dumbledore ser ut över borden i Stora Salen.

Kvällen till ära finns det ännu mer rätter att välja mellan till middagen, men jag har inte kunnat få i mig speciellt mycket. Cedric reser sig upp och slätar nervöst till byxorna. Hans vänner önskar honom lycka till, han ser på mig och ler. Jag önskar honom också lycka till och sedan försvinner han iväg tillsammans med Fleur, Viktor, Harry och Bagman. Jag sitter och petar i maten de fem resterande minuterna innan vi får bege oss ner till quidditchplanen. Jag går på ostadiga ben och snubblar över mina egna fötter. Jag skyndar mig, jag vill önska Cedric lycka till precis innan, bara han och jag. När Ronya och alla andra går mot läktarna går jag istället mot tältet där jag vet turneringsdeltagarna ska vara. Jag hinner inte långt innan någon stoppar mig med en hand på axeln.
”Där är du, jag har letat efter dig”, säger Cedric. Han ser nervös ut och rufsar om sig i håret mer än vanligt.
”Jag letade efter dig också, ville bara säga lycka till. På riktigt”, säger jag och ler. Han lägger sina händer runt mitt ansikte och kysser mig. Jag kan nästan höra Georges fyrverkerier smälla ovanför våra huvuden. Cedric avslutar kyssen och ser djupt in i mina ögon.
”Jag har en överraskning till dig”, säger han och ler hemlighetsfullt och innan jag hinner frågar något mer tillägger han; ”men det får du se efter tävlingen.” Jag suckar, men ler stort.
”Okej, lycka till nu, Cedric”, säger jag och lägger mina armar om hans hals. Vi kysser varandra igen. Han skrattar och sedan går han tillbaka, och jag går upp på läktaren och ställer mig tillsammans med Ronya. Dumbledore välkomnar alla och sedan blåser Bagman i visselpipan och Cedric och Harry försvinner in i öppningen till den stora labyrinten. Följd av Viktor Krum och Fleur Delacour.

”Så, jag hörde att du och Cedric är ett par offentligt nu”, säger Ronya och ser lite surmulen ut.
”Ja, det kan man väl säga, men vi tänkte vänta tills den här tävlingen är slut. Sedan kan alla få veta”, säger jag. Hon fnyser.
”Varför har du inte sagt något till mig. Jag är trots allt din bästa vän”, säger Ronya och ser sårad ut.
”Förlåt, jag tänkte berätta, men efter tävlingen”, säger jag och försöker mig på ett leende. Ronya besvarar det.
”Vad glad jag är för din skull”, säger hon och kramar om mig. ”Bäst för honom att han kommer ut ur den där labyrinten levande då!” Hon ler och jag ler tillbaka, ovetande.

Alla på läktaren börjar otåligt prata med varandra i väntan på att någonting ska hända. Efter ett tag kommer Fleur ut från labyrinten tillsammans med McGonagall, hon hade kvistar i håret och blödde näsblod. Madam Pomfrey mötte upp dem och förde Fleur in i hennes sjukvårdstält. Sedan händer det ingenting, förutom att även Viktor kommit ut ur labyrinten. Ronya och jag börjar prata med Aaron, Oliver och några till. Det har tydligen nått fram till de flesta, i alla fall i Hufflepuff, att jag och Cedric är ett par. Några verkade glada för min skull, men de flesta tjejerna gav mig bara ondskefulla (avundsjuka?) eller skeptiska blickar. Efter en evighet utan att varken Harry eller Cedric kommit ut från labyrinten börjar lärarna prata oroligt med varandra, och några går till och med in i labyrinten. Jag känner hur jag blir oroligare och oroligare för varje sekund, och jag känner på mig att något är fel.

Med en dov duns landar två personer på marken framför labyrinten, jag ser att det är Harry och Cedric. Jag andas ut av lättnad. Alla jublar men inte särskilt länge. Någonting står inte rätt till, Harry rör sig och håller krampaktigt i Cedric. Som inte rör sig en millimeter. Jag trycker mig fram mot räcket på läktaren för att se bättre. Dumbledore och Cornelius Fudge står böjda över Harry och Cedric.
”Diggory, han är död!” Cornelius ord sprider sig från mun till mun. Men jag hör dem direkt. Jag stirrar tomt på Cedrics kropp som ligger där på gräset, livlöst. Jag kan inte tro det, det måste ha skett ett misstag. Folk börjar skrika ”Han är död” Han är död! Cedric Diggory! Död!” deras röster ekar mellan träden. Men jag tror inte på det, Cedric har bara svimmat och om några timmar vaknar han igen och allt blir bra. Jag pressar jag mig fram mellan gråtande och chockade flickor och pojkar, någon måste berätta för mig att han inte alls är död. Men ju närmre jag kommer, ju mer förstår jag. Ingen försöker återuppliva honom, ingen gör någonting. Som om det inte är värt det, som om… han faktiskt är död.

Jag trycker mig förbi lärare som försöker stoppa mig och slänger mig sedan över Cedrics kropp. Den är så kall. Jag smeker hans kind. Så kall. Jag drar med mina fingrar över hans läppar, som jag tidigare idag hade kysst. Mina ögon svämmar över och jag ser allt som om jag är under vatten. Han är död. Jag kommer aldrig känna hans varma kropp i mina armar igen Jag gråter inte högt eller hysteriskt, låter bara mina tårar falla ner på Cedrics döda kropp. Någon lägger en hand på min axel. Jag vänder mig om, det är Percy. Hans vanligtvis stela och känslolösa ansikte är fylld med sorg och hans ögon är rödkantade. Han hjälper mig upp på fötter men mina ben bär inte så jag faller ner bredvid Cedric.
”Miss Sunseeker, du måste härifrån… rektorns order”, säger Percy och försöker dra bort mig. Jag hör en man skrika plågsamt och falla ner till marken bredvid Cedric, hans pappa. Jag försöker lirka mig ur Percys grepp men han släpper inte. Han håller min handled så hårt, jag skriker åt honom att sluta. Han drar mig närmare och pratar med lägre röst.
”Lyhra, lyssna på mig…”, säger han. Jag trycker bort honom så hårt att han nästan snubblar.
”Försvinn!” Percy suckar och gör inget till försök att stoppa mig för Bagman skriker åt honom att stoppa ett gäng hysteriskt gråtande tjejer. Jag vänder mig om och där står George och ser på mig, Armarna hänger längst sidorna och hans ansikte är uttryckslöst, förutom ögonen som ser så plågade ut.
”Han är inte död, George. Visst är han inte, jag menar, det kan han inte!”, frågar jag desperat, även om jag vet svaret. Men George svarar inte, han bara ser på mig. Tystnaden skrämmer mig. Jag snyftar, tar ett steg mot honom men faller ihop. Han fångar upp mig.
Vi faller båda till marken och jag ligger i hans famn och låter tårarna ta slut. Sedan kollar jag upp i himlen och ser stjärnorna försvinna och solen gå upp bakom skogen. George ligger där på gräset bredvid mig hela natten. Flera lärare, och till och med Dumbledore kommer fram till oss och ber oss att gå in, men varje gång skakar jag svagt på huvudet och George säger åt dem att han går in med mig sen. Han lägger sin cardigan över mig när jag börjar hacka tänder av den kalla nattluften. Tårarna börjar rinna igen, ner i håret och gräset. Cedric är så långt borta nu. Det ska inte vara så, han ska vara här med mig, visat mig den där överraskningen han pratade om. Nu får jag aldrig veta.

Någon gång vid frukost drar George upp mig på fötter. Vi går upp mot skolan. Det är ovanligt tyst. Ingen ägnar mig någon speciell blick, men en stor skara elever sitter runt Cho i ett hörn i korridoren och tröstar henne. Det stör mig, alla kommer tro att det var hon som förlorade sin pojkvän, ingen kommer veta, eller tro på, att det var jag och Cedric. Var. Nya tårar börjar rinna. Jag säger till George vänligt att jag måste gå, sedan skyndar jag iväg mot Hufflepuffs sällskapsrum. Där inne är det tyst som graven. Ingen säger någonting, alla sitter med ansiktet i händerna och gråter tyst. Jag går raka vägen in i Cedrics sovsal. Den är helt tom. Jag drar med handen över kudden, som format sig efter Cedrics huvud. Hans huvud, som aldrig kommer ligga här igen. Jag sätter mig på knä vid sängen och drar in doften av Cedric och blöter ner kudden med mina tårar.
”Du sa… du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric”, viskar jag.

Awh, gud vad sorgligt =( Men superbra!