Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Jag blir överväldigad av känslor här borta D':

Bästa läsare, jag är ledsen för det alltför långa uppehållet. Men nu har jag dammat av hårddisken och skrivit ett nytt kapitel, det näst sista i denna fanfiction. Era kommentarer värmer så mycket vet ni ♥

Kapitel tjugofyra.
I’ve known you from the start, let’s make up for every second of the years we were apart.

Jag har inte kunnat sova alls. Under natten har jag nervöst förflyttat mig mellan sängen, toaletterna och uppehållsrummet. Och tänkt. Mycket. För idag ska Cedric genomföra den allra sista utmaningen i trekampen och jag har inte bra känsla i magen. Det känns som den gången min morfar skulle experimentera med trolldryck och han hällde i drakgift i fiskslem från den Supergiftiga siken. Jag bad honom att inte göra det, men han envisades med att testa. Hans hus sprängdes i bitar, precis som han. Men Cedric kommer inte sprängas i bitar, det vet jag. Och skolan skulle aldrig ha en så farlig uppgift så att någon riskerar att dö. Jag skrattar lite åt tanken, Dumbledore skulle aldrig riskera någon elevs liv. Aldrig. Den tanken lugnar mig lite. Jag ser solen lysa in genom de små fönstergluggarna, slänger en blick på väckarklockan och bestämmer mig för att gå till frukosten. Det gör mig inte klokare att ligga här och fundera och oroa mig. Jag tar ovanligt lång tid på mig att göra mig iordning, jag vet inte varför men jag vill se så bra ut jag kan dagen till ära. Så mitt annars toviga hår borstar jag noga ut och sätter upp den i en hästsvans med mitt finaste gyllengula hårband. Innan jag är klar har nästan alla flickor i min sovsal vaknat och är i full gång med att upphetsat prata om den sista uppgiften och om Fleur Delacour såklart, som alla beundrar. Jag hör även någon avundsjuk flicka säga någonting elakt om Hermione Granger, jobbigt att några fortfarande inte släppt att det var hon som fick gå med Viktor Krum på balen. Jag slänger på mig min cardigan och går iväg ensam mot frukosten, dock hinner jag inte gå långt förrän Ronya kommer ikapp. Hon säger inte så mycket och det är jag tacksam över, hon ser antagligen hur galet nervös jag är. Vi sätter oss vid ena änden av Hufflepuff-bordet, jag ser att Cedric inte har kommit än. Det pratas ovanligt högt i Stora Salen, alla verkar vara uppspelta inför uppgiften. Jag brer ett tjockt lager smör på en rostad macka.

”Ly, lyssna här!”, säger Ronya plötsligt och börjar läsa högt från The Daily Prophet,”Harry Potter- en förvirrad och farlig person. Pojken som besegrade Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn, är instabil och potentiellt farlig, skriver Rita Skeeter, vår specialutsända reporter.” Hon ser upp över tidningen med oro i blicken, jag himlar med ögonen.

”Den där Rita Skeeter är ingen att lita på, Ronya. Hon skriver ju bara osanning vet du.”, svarar jag och tar en tugga av mitt bröd.

”Men vänta, lyssna här! Oroväckande bevis på Harry Potters besynnerliga uppförande har nyligen kommit i dagen, bevis som väcker starkt tvivel på hans lämplighet att delta i den krävande tävling som Turneringen i magisk trekamp- eller att över huvud taget gå på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.” Ronya ser uppriktigt rädd ut och läser resten av artikeln med fasa. Jag lyssnar halvt men koncentrerar mig främst på min frukost och Cedric, som nu sitter och petar i maten några meter bort. Det verkar som om Draco Malfoy och hans vänner också läst artikeln för de sitter och väsnas och gör konstiga miner åt Harry. Ronya, som precis läst klart ser också på Slytherinkillarna.

”Vad hemskt, åh stackars Harry.” Säger hon och lägger undan tidningen. Vi fortsätter äta frukosten under tystnad. Jag slänger några blickar mellan Cedric och George, men sedan kommer Professor Sprout och säger någonting till Cedric, som nickar, torkar sig runt munnen och reser sig upp. Han går genom stora salen och in bakom gemaket vid lärarbordet. Ronya måste ha sett hur jag följt honom med blicken, för hon lägger en hand på min arm.

”Lyhra, släpp honom bara”, säger hon som om det vore det enklaste i världen. Jag nickar bara som svar och sedan reser vi oss upp och går till första lektionen i Örtlära. Lektionen går segt, jag trummar ointresserat med trollstaven mot bordet och försöker att inte somna medan Professor Sprout håller en tråkig föreläsning. Efter en timme lämnar jag växthuset med Ronya och vi går tillbaka in i slottet, där jag stöter på George. Han ler och vinkar, jag vinkar tillbaka lite generat. Vi har knappt träffats sedan kyssen i astronomitornet, bara några snabba hälsningar och jag vet inte vad han vill eller känner för mig, eller vad jag känner för honom. För jag har kommit på mig själv med att alltid vända håll när jag sett honom, eller låtsats att jag inte att honom. Nu kommer han mot mig och jag har ingenstans att ta vägen.

”Hallå Lyhra, det var ett tag sedan!”, säger han med en glimt i ögat och lägger en hand på min axel. Jag drar på munnen. ”Känns nästan som du undviker mig, var jag så dåligt på att kyssas?” Jag skrattar till, ofrivilligt. Jag hade glömt hur glad George gör mig.
”Nej, jag vet inte. Jag har bara behövt… tänka lite.”, säger jag uppriktigt. George nickar och på mig sådär, som om han ser allt. Hans hand ligger kvar på min axel.
”George, brorsan!”, ropar någon plötsligt och jag ser en man med långt, lika eldrött hår som George och örhängen vinka åt vårt håll.
”Bill! Vad gör du här?”, frågar George. Att den här, Bill, är Georges brorsa är ganska uppenbart, med det röda håret och samma ögon.
”Mamma undrade om jag ville följa med hit och träffa Harry innan sista uppgiften, och det tackar man ju inte nej till!” Säger Bill glatt. ”Och vem är det här om jag får fråga?” Bill ser på mig med samma glimt i ögat som George.
”Ehrm, det här är Lyhra.”, säger George och han låter ovanligt osäker. ”En vän.”
”Jahajaha, en vän, ser man på”, säger Bill och blinkar. ”Inget mer?” George ser obekväm ut.
”Bill, har inte du annat att göra?”, frågar George.
”Känsligt ämne?”, fortsätter Bill att retas. Jag känner mig väldigt obekväm och skulle helst bara försvinna med det känns konstigt att bara gå.
”Ge dig”, mumlar George och flackar lite med blicken.
”Äsch, vi pratar om det senare. Men vi ses! Trevligt att träffa dig, Lyhra”, säger Bill och blinkar. Sedan går han och jag andas ut.
”Förlåt för det där”, säger George och drar lite på munnen, ”nyfikenhet är någonting som går i släkten.”

Resten av dagen går alldeles för snabbt, för det säger bara vips så är det inte många timmar kvar till sista uppgiften. Efter sista lektionen sätter jag mig utanför skolan på en bänk för att läsa och rensa tankarna. Jag hinner läsa samma mening 13 gånger innan någon blockerar solljuset och jag ser upp och möter Cedrics blick. Han är andfådd, som om han har sprungit, och hans ögon är röda.
”Lyhra, vi måste verkligen prata”, säger han med tjock röst. Jag nickar och känner tårarna bränna bakom ögonen. Han sätter sig bredvid med så våra lår nuddar vid varandra, det går en stöt genom mig. Jag har helt glömt hur det känns att ha honom så nära.
”Jag måste bara få säga vad jag känner, innan jag ger mig in i den sista uppgiften. Så jag slipper tänka på det också.” Jag möter hans blick och håller kvar länge, hans fina ögon ser på mig och jag märker hur mycket jag saknat honom och hur mycket jag verkligen älskar honom.
”Cedric, du anar inte hur…”, börjar jag och mina ögon svämmar över och han avbryter mig.
”De här senaste veckorna har varit det värsta i mitt liv, att se dig varje dag och veta att jag inte får kyssa dig, eller knappt prata med dig. Jag vet inte om du har känt samma sak, men jag måste bara få säga, Lyhra, att jag älskar dig och vill inte leva en dag till utan dig.” Tårar rinner ner från hans kinder, och från mina. Han tystnar och ser på mig, väntar på en reaktion eller svar. Jag börjar skratta, jag vet inte varför men jag börjar fnittra som en tolvåring som precis frågat chans på någon. Cedric ser förvirrad ut. Jag samlar mig och ler mot honom och svarar honom med en kyss på munnen, som han genaste besvarar. Vi blöter ner varandras kinder med våra tårar. Efter ett tag pressar Cedric mig ifrån sig.
”Sådär lätt trodde jag inte det skulle bli”, säger han och drar på munnen, ”inte efter allt med Cho.” Jag skakar på huvudet och ler.
”Cedric, ingenting alls kan komma emellan oss, och om du är villig att ge det en seriös chans och inte bara i hemlighet, så finns det ingen jag hellre vill vara med än dig”, säger jag. Han skrattar och kysser mig igen, just som en grupp med Hufflepuff-flickor går förbi. Jag hör hur de drar efter andan och de viskar någonting om ”Kolla, Cedric Diggory med… vem är det DÄR?” När vi kollar mot dem blir de nervösa och går därifrån, jag och Cedric ser på varandra och skrattar.
”Nu har jag bara en Turnering i magisk trekamp att vinna, sedan har vi livet framför oss, Lyhra”, säger Cedric förväntansfullt.

Haha, Bill ♥


Naw ♥ Men tycker fortfarande bättre om George och Lyhra än Cerdric och Lyhra =D

Superbra! Vill inte att den ska ta slut =(

Så otroligt bra ❤ men vänta.. Ohno nästa kapitel är det sista :c naaajj ! Iaf, sjukt bra❤❤

SÅÅÅÅÅÅ bra!!!!! vill inte att denna ff ska ta slut! Och näst sista kapitlet, ojojoj!

VKJDJGFSDBGSBGNLWZNGBANSGBNVAEF!!

Jag döör så underbart! ♥

Och jag är inte så säker på att jag vill att sista kapitlet ska komma, för då ver jag att mit hjärta kommer att brista i tusen små bitar </3

(om du då inte ändrar slutet…)

Å MAJ GAAAAAAAADD LYYYHRIC LYYHRIC LYHRIIIIIIIIC 8DDDDD

Men sedan kommer jag och tänka på hur det slutar... varförvarförvarför DD:
I'm :-) not :-) fine :-)

Mina feels dödar mig. JAG LOVAR MÄNNISKA ATT OM DU INTE ÄNDRAR SLUTET ELLER NÅGOT SÅ KOMMER.JAG GRÅTA TILL DÖDS.
Plus att jag är så förvirrad för att jag inte kan bestämma mig om jag vill att du ska behålla orginal-slutet eller om jag vill att du ska ändra. AAAAAARGH

Men superbra kapitel c:

Åh herregud, ny läsare precis nu till slutet, i know, i know. Har läst igenom alla 50 sidor nu & jag finner inga ord. Du skriver som en gud & läääängtar efter sista kapitlet... Men vill inte att Cedric ska... dddd... Kan inte säga det... Hur som helst, du är gryyymt duktig på att skriva, hoppas du ändrar orginal-slutet till ett påhittat, naawwie♥♥♥

Är jag den enda som fortfarande vill att Cedric ska dö och att Lyhra sedan ska ha det lite lyckligt med George i framtiden? Eller är jag okänslig? o_o

I love the story and all, really. I love it all men jag shippar egentligen Percy och Lyhra så George är liksom näst bäst. xD

Nix, tycker samma sak! ^^