Sticks and stones [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Sticks and stones [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
Bara faktumet att Madison stod kvar där och faktiskt lyssnade på allting Yuxuan slängde ur sig, fick den äldres hjärta att bli alldeles varmt. Han skämdes fortfarande något alldeles förskräckligt, var definitivt inte nykter och skulle gärna återgå till det där hånglandet, men det värmde ändå. Och ja, han var väl medveten om att de inte skulle återgå till vad de sysslat med för några minuter sedan, däremot kunde man alltid drömma. För även om han kände sig både patetisk och vidrig på samma gång, pirrade det fortfarande i magen. Samtidigt som han ville spy då, för det hade han god lust med. Men nej, där gick gränsen. Han hade precis betalat en jävla massa pengar för maten han stoppat i sig, och vinet för den sakens skull, så här skulle det inte spys inte.
”Kort och gott, ja”, muttrade tjugotvååringen, som såg ut som om bra gärna ville sjunka ner rakt genom jorden. Och vidare ner till dess inre där han kunde brinna upp i fred och förvandlas till lava eller något liknande. Han hatade verkligen det där ordet, varulv. Det lät så förbaskat fjantigt och mesigt att han bokstavligen ville slåss med ordet och klå upp det riktigt ordentligt. När Madison sedan slingrade in sin hand i hans egen, höjde Yuxuan på ett av de plockade ögonbrynen. Hon var absolut från vettet, det stod klart och tydligt. För det första verkade hon tro på honom och nu tillät hon sig släpas hem till monstrets lya..vilken knäpp människa. En knäpp människa som han av någon jävla anledning blivit djupt förälskad i och aldrig ville släppa, men ändå. Knäpp och galen. ”Du är galen, vet du det? Jag har precis slängt ur mig hur mycket skit som helst och här travar du på som om ingenting är fel”, grälade tjugotvååringen och borrade ner underdelen av ansiktet i jackan. Det var så kallt att han höll på att frysa näsan av sig, och han skojade inte ens. Kallt väder hörde inte hemma där han befann sig, men samtidigt fick det inte bli för varmt heller. Han var helt enkelt komplicerad, döm honom inte. Det tog inte någon lång stund att nå fram till källarvåningen där de tre Huaze bröderna höll till och så snart Yuxuan fått upp dörren kunde man höra hur någon låg och snarkade. Självklart hade Zhìyuan gått och somnat i soffan, precis som han alltid gjorde. Det gick tydligen inte att dela rum med Weimin, vilket han på någon nivå kunde förstå, men han hade inte råd med något större! Plus att det var ett trevligt område nära flera parker. Fan heller att han tänkte flytta. Det var ett riktigt kap och ingen av de yngre bröderna betalade ett smack. Bortskämda jävlar. Tjugotvååringen höll ett finger framför munnen innan han föste Madison innanför dörren och drog igen den efter sig, så tyst han bara förmådde. Klick. Ögonen riktades genast mot den mellersta brodern, men som tur var verkade han sova rätt djupt. Tillräckligt djupt för att de skulle kunna ta av sig jackor och skor och smita in i Yuxuans rum, som låg längst bort till höger. Det var ett stort, öppet rum med Weimin och Zhìyuans delade sovrum på vänster sida, badrummet rakt fram bredvid Yuxuans rum och kokvrån närmast dörren till höger. Absolut ingenting fancy, men det dög. Det enda som saknades var några dekorationer och lite plantor, annars såg det ganska bra ut. Försiktigt drog han med sig den yngre kvinnan över den öppna ytan, förbi soffan och in i sovrummet. Okej, nu kunde de båda två andas ut. Yuxuan hade inte direkt satt in ljudisolering i rummet, men väggarna var tjocka och de skulle praktiskt taget behöva skrika för att någon skulle höra dem. Nej, fy, nu fick han sådär fula tankar igen. Bort med dem. ”Kör på, fråga vad du vill”, sade tjugotvååringen och sjönk ner på sängen, medan ögonen var fästa på Madison. ”Förstår fortfarande inte att du tog mitt ord för det vara sådär, men slipper jag hålla en föreställning är jag evigt tacksam.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 19 dec, 2023 21:08 |
l’Hospial
Elev |
”Vem vet? Jag kanske är galen och är helt övertygad om det själv?” Föreslog Yuxuan med ett litet frustande och lutade sig framåt, bara för att dra händerna genom håret och rufsa till det. Han var så grymt obekväm att det nästan var komiskt, men han kunde inte direkt lägga benen på ryggen och fly heller.
”Vad du ska kalla det?” Tjugotvååringen drog händerna över ansiktet och kikade mot Madison mellan fingrarna. ”Alltså..brukar själv kalla det för mitt lilla pälsproblem, men helt ärligt låter det inte mycket bättre”, mumlade han och sänkte händerna. Skulle han slänga ur sig historien från början till slut eller ignorera frågorna? Nej, det kunde han ju inte göra, så det var nog lika bra att få det ur sig. Fast även om han drog igenom hela historien betydde det ju inte att det var sant, eller hon kunde åtminstone inte bekräfta att den var det. Det fanns liksom ingenting som talade för att han inte i själva verket faktiskt drev med henne. Kanske var det lika bra att få det hela överstökat och visa henne? ”Jag ljög inte när jag sa att det är genetiskt, för det är det..”, började Yuxuan långsamt och flackade med blicken. ”Febern kickar igång någonstans under sena tonåren och sen är det bara att vänta. Tror jag var sjuk i typ två veckor innan min kropp klarade av att genomgå förvandlingen, för Zhìyuan räckte det med lite över en vecka”, fortsatte han och pillade med lakanen, medan tänderna gnagde febrilt i underläppen. Det kändes så konstigt att sitta och prata om det, även om han gått igenom hela händelseförloppet med Weimin för några veckor sedan. ”Så..man får väldigt hög feber och så ligger man där och vill dö i minst en vecka. Tror att själva förvandlingen tog två dygn eller något förstå gången”, berättade tjugotvååringen och ryckte på axlarna. Återigen, det kändes så konstigt att sitta och prata med det där, speciellt med någon som inte var Zhìyuan eller Weimin. Nu hade han förvisso känt Madison i flera månader vid det laget, men de stod ju inte varandra särskilt nära. Missta honom inte, han ville vara en del av hennes liv, men såna saker tog tid. Yuxuan vände långsamt de nu mörka ögonen mot Madison, med ett blekt leende på läpparna. ”Låter det absurt? För det är absurt”, sade han med ytterligare ett skratt och placerade tveksamt en av de större händerna över den yngre kvinnans betydligt mindre. Hon var så förbaskat nätt och kort, nästan så pass att han inte vågade röra vid henne. Tänk om hon gick sönder? Okej, nej, han visste att hon inte var så ömtålig, men han var så förbaskat lång och tung att han förmodligen kunde krossa henne med sin kroppsvikt. ”Jag kan visa dig om du vill, men det är inte direkt en trevlig syn..under fullmånarna har man dock inget val, har aldrig lyckats hålla förvandlingen borta då”, mumlade han och började leka med Madisons fingrar, samtidigt som kinderna blev alldeles röda. Hade han precis insett att de var själva inne på hans rum? Ja. Trots att de satt och pratade om något som fick honom att vilja sjunka ner genom jorden? Jadå, absolut. Tydligen räckte det gott och väl att bara sitta nära henne för att han skulle få lätt panik. Det var bara att hoppas att hon inte noterade det. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 20 dec, 2023 15:07 |
l’Hospial
Elev |
”Äsch, du behöver inte oroa dig över det där, jag är van och vill inte att någon ska behandla mig annorlunda bara för att jag är skev..inte för att någon annan är du och trollen i rummen intill vet om det, men det kvittar”, sade Yuxuan och ryckte på axlarna. Det var ju sant, att han inte ville bli behandlad annorlunda bara för att han var..sjuk? Fanns det ens något annat sätt att beskriva det på, för det var ju verkligen som en sjukdom. En väldigt konstig sjukdom förvisso, men ändå. Det mest obehagliga var inte ens att gå igenom all den där smärtan, utan hur jävla frisk han kände sig efter förvandlingarna. Ibland kändes det liksom fel att ha två ben, och det skrämde honom något enormt. Att förlora mänskligheten totalt var det absolut sista han ville - bokstavligen, det var nog en av hans största rädslor till och med.
”Din klumpighet ger mig liv, så låt den vara tack”, bad tjugotvååringen och frustade till för sig själv. Jo, Madisons irriterande tendenser fick honom nästan alltid att fokusera på något annat än sitt egna miserabla liv, så hon fick bra gärna fortsätta irritera honom. Och spilla kaffe på hans stackars skor och göra livet allmänt krångligt för honom. Det var befriande och även om han klagade över det, så uppskattade han det samtidigt. Varför Madison tog hans ord för allt han slängt ur sig visste Yuxuan inte, men han var glad att hon inte krävde något konkret bevis. Ögonen verkade ha varit tillräckligt för att övertyga henne någorlunda, även om allt det där bara varit en ren olycka. En väldigt dum olycka, för hade inte hans ögon blivit allmänt elaka, hade de inte ens haft den här konversationen. Den här ytterst skumma konversationen som gav honom lätt ångest och fick honom att känna sig extremt fånig. Tänk om det faktiskt varit så att han suttit och ljugit henne rakt upp i ansiktet hela tiden? Nej fy, bara tanken fick honom att må illa. ”Det är bara att komma över nästa fullmåne så kan du bli hundra procent övertygad, det är kaos här då”, påpekade den äldre och fortsatte leka med tjugoåringens fingrar. Böja upp och ner, vrida åt sidan och tillbaka, samtidigt som kinderna blev mer och mer röda. För nu hade Madison lutat huvudet mot axeln på honom, vilket betydde att de satt ganska så tätt intill varandra. För nära, helt enkelt. Hjärtat galopperade på som aldrig förr inne i bröstkorgen på tjugotvååringen. Hade han stora händer eller var hennes egna var väldigt små? ”Hade sett lite konstigt ut om jag haft väldigt små händer, eller? Är ju ganska lång om jag får säga det själv”, svarade Yuxuan med ett snett leende och placerade några fingrar under hakan på Madison, så att han kunde rikta hennes ansikte upp mot hans eget. ”Eller så har du bara väldigt små händer?” Föreslog han fortsättningsvis och lutade sig närmare och närmare, tills läpparna kom i kontakt med den yngre kvinnans. Tyckte hon att han gick för långt nu fick hon dra sig undan, han skulle inte ens bli besviken. Eller jo, det var klart att han hade blivit besviken, men han hade haft full förståelse om hon gjorde det. Vem ville kyssa någon som honom liksom? Någon som inte ens var mänsklig? Ingen vanlig människa, det var ett som var säkert. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 20 dec, 2023 15:57 |
l’Hospial
Elev |
Om du vill ha mig här. Orden studsade omkring bakom pannbenet på Yuxuan, som redan insåg vilket dilemma det där var. För grejen var ju att han uppenbarligen hade någon besatthet av att vara nära Madison under fullmånarna, men varje gång han krupit omkring i hennes trädgård hade hon ju inte haft någon susning att han faktiskt varit där. Det skulle nog bli helt annorlunda nu när hon visste att han var monstret under sängen. Och det skrämde honom. Visst, nu hade hon nog inte fått något vidare bra intryck av honom under tiden de jobbat med varandra, men ändå. Tänk om hennes syn på honom ändrades totalt, om hon tyckte att han var äcklig - ett monster, helt enkelt. Usch, bara tanken fick magen att vända och vrida på sig, så han sköt snabbt bort den tanken.
”Det suger, det är ett som är säkert men..man överlever. Precis som många andra saker i livet, hemska, jobbiga, förkrossande..men man kommer ändå alltid ut vid den andra sidan av tunneln, hur tufft det än är”, resonerade tjugotvååringen med en axelryckning, följt av ett blekt leende. Det var ju sant, kanske inte när det kom till precis allt, men ofta lyckades man ta sig igenom det där hemska, jobbiga, förr eller senare. Om sanningen skulle fram, hade Yuxuan inte tid att fundera ordentligt på precis hur stor storleksskillnaden mellan deras händer var, då han var på tok för upptagen med den där kyssen. Kyssen som den här gången förblev lugn och stillsam betydligt längre än deras tidigare kyssar varit. Det gav liksom det båda två tillfälle att uppskatta varandra på en mer emotionell nivå, snarare än sexuell. Fast sedan hade ju allting sitt slut och tja, den äldre hade inga problem med att den lilla dansen dem sinsemellan blev djupare och hetsigare - för att inte tala om varmare. Nu kände han sådär igen, som om han skulle tända eld vilken sekund som helst. Han hade aldrig känt så tidigare, så desperat efter någon annans närhet. Även om allting kändes otroligt bra för stunden, kändes det även lite läskigt, läskigt att känna på det där sättet. Det fick tankarna att spinna iväg ännu en gång, men precis som innan sköt han nästan genast bort dem. Läpparna rörde sig i en så perfekt harmoni att han nästan ville gråta, för vem visste att det kunde kännas såhär bra att bara kyssa någon? Magen var som ett enda stort kalas och hjärtat ville nog bra gärna flyga rakt ut ur bröstkorgen på honom. Tiden flöt sakta men säkert förbi och det var inte förrän Yuxuan praktiskt taget kunde känna hur hans tröja brändes vid av den heta huden, som han lutade sig tillbaka från Madison. Därefter tråcklade han med nöd och näppe av sig skjortan och kastade den åt sidan. Gud va krokad han var, nu trodde hon säkert att han var en såndär person, alltså någon som bara suktade efter sex och så vidare. Och ja, han var rätt så upphetsad i den stunden, men samtidigt hade han ingen lust att brinna upp. Eller snarare att hans kläder skulle brinna upp. Och återigen ja, han visste att de inte skulle göra det, men det kändes som det och han tänkte inte chansa. Plus att han nästan kunde svära på att det luktat brandrök. Överdrift och inbillning? Ja, men men, det var inte direkt som om han tänkte helt klart i den stunden. Kanske han kunde skylla lite på vinet? ”Missförstå mig inte, jag är bara extremt varm. Nu är det förvisso ditt fel, men..ja, du vet..ingen press”, mumlade tjugotvååringen och rodnade, medan tänderna började tugga i underläppen igen. Awkward. Han var nog världens mest pinsamma människa. Varulv. Päls problematiker. Äsch, det kvittade. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 22 dec, 2023 22:20 |
l’Hospial
Elev |
Vad satt Yuxuan egentligen och höll på med? Missförstå mig inte, jag är bara extremt varm. Nu var det där förvisso sant, då han mycket riktigt var extremt varm, men herregud, han var verkligen en pinsam varelse. Hade det inte bara varit bättre att ta av sig skjortan utan att förklara bort det? Eller vad det nu var han försökt göra, för det hade han inte någon aning om. Hjärnan var en enda stor röra där och då, hjärtat galopperade som en skenande häst och huden var alldeles varm. Och inte bara för att han satt och rodnade som en och en halv idiot, utan han var bara extremt överhettad. Det hade nästan varit lite intressant att se vad som hänt om han gått ut och lagt sig i snön. Förmodligen hade den väl smält på ett kick och lämnat honom i en stor pöl av slaskvatten och grus. Just vad han förtjänade, så som han betedde sig.
”Äsch, jag vet inte. Tror att jag har förlorat i princip alla mina hjärnceller”, muttrade tjugotvååringen och gnagde sig själv i underläppen, som fortfarande brände efter deras lilla kyss. Lilla och lilla. Host. Yuxuan kliade sig löst i nacken medan ögonen flackade omkring, innan de slutligen lade sig tillrätta vid Madison. Var det uppenbart att han gått och blivit sådär ruskigt nervös? Varför var han ens det? Han brukade liksom inte vara nervös i situationer som denna, även om det här var ganska så annorlunda. Det var nytt, spännande, typ mer ärligt? Äkta? ”Vad tror du?” Frågade Yuxuan när den yngre kvinnan sedan undrade om han inte ville att hon skulle göra sig av med klänningen. Det var väl klart som fan att det var precis vad han gick och suktade efter, men samtidigt..åh, allting var så rörigt. Missförstå honom inte, allting kändes väldigt rätt och så, men också läskigt. Han hade berättat något för Madison som borde ha fått henne att lägga benen på ryggen och fly sin kos. Det fanns bara två alternativ, antingen var Yuxuan spritt språngande galen eller så talade han sanning och var ett missfoster. Inget av alternativen var vidare positivt, så varför hade hon valt att stanna? Och varför satt hon och stirrade på honom på det där sättet? Nu var det här inte den första gången Yuxuan tagit av sig tröjan framför någon annan, men det kändes ändå genant. Bröstkorgen var fylld med ärr, ärr som han i vanliga fall brukade skylla på en misslyckad campingresa och en förargad grävling, vilket var pinsamt i sig. Men faktumet att allting var självförvållat var ännu värre, utan tvekan. Tjugotvååringen fortsatte att tugga på sin stackars underläpp ett bra tag innan han rätade lite på sig och kom upp på benen, bara för att dra med sig Madison. Därefter pillade han stillsamt med urringningen på klänningen ett slag, med ögonbrynen sammandragna. Och vad hade han för planer? Oklart, men det slutade ändå med att han försiktigt började lirka loss klänningen, för att därefter dra den över huvudet på henne och slänga den över den redan avlägsnade skjortan. ”Du är väldigt vacker, vet du det? Det är nästan lite kusligt, är du säker på att du är verklig?” Frågade den äldre tyst och övergick till att pilla med en av de mörkblonda, mjuka lockarna istället. Urk, kunde han bli mer..ja, vad det här nu var. Fjantig? Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 7 jan, 2024 11:04 |
l’Hospial
Elev |
”Gör du?” Undrade Yuxuan med ett litet skratt och studerade Madison med ett leende dansandes över läpparna. Åh, han skulle nog kunna ligga där och titta på henne hela natten och lite till. Hon var liksom väldigt trevlig att kolla på, speciellt nu när han faktiskt tillät sig själv att faktiskt titta på henne. Det kändes bra att de kommit över den tröskeln, att de inte längre hatade varandra. Eller okej, de hade nog aldrig hatat varandra, men de hade helt klart irriterat sig på varandra, det var ett som var säkert. Hur många gånger hade hon inte spillt kaffe över skorna på honom? För att inte tala om alla andra röror hon ställt till med. Men det gjorde ingenting, absolut ingenting. Hennes klumpiga fasoner var charmiga, åtminstone såhär på efterhand. Nu hade han säkert blivit lite små irriterad även om spillt kaffe över skorna på honom nu också, men inte i närheten av lika sur som han blivit innan.
Ännu en gång skrattade Yuxuan till. Gud, skulle han ens klara av att inte städa vid slutet på dagen? För även om han uppenbarligen hade urusel självbehärskning tvivlade han på att han någonsin skulle kunna skita totalt i sitt jobb. Eller lämna en röra efter sig. Fast vem visste? Madison gjorde honom halvt galen och knäpp på samma gång, så det återstod väl mest att se. ”Du vet att jag inte klarar av att lämna en massa kaos efter mig..vi får väl helt enkelt dra ut på stängningen istället”, konstaterade den äldre och ryste till när den yngre kvinnans fingrar rörde sig över ryggen på honom. Ärren verkade i alla fall inte avskräcka henne, så det var positivt. Inte för att de brukade göra det, men han kunde själv aldrig ignorera dem - än mindre låta bli att hata dem. ”Okej, okej, jag ska inte byta skift”, försäkrade tjugotvååringen med ett frustande och strök bort några testar med hår från Madisons ansikte. Leendet på läpparna blekande en gnutta när hon därefter lutade sig tillbaka för att ta sig en bättre titt på honom. Inte hemska, men inte direkt attraktiva heller. Hah, vad hade han ens väntat sig? Hans mörka, varma ögon var helt klart att föredra, det insåg han själv. Plus att han delade den åsikten. ”Nej..eller alltså jo..det känns mest när de går från punkt A till B, eller vice versa”, förklarade Yuxuan och vek undan med blicken, när Madison kupade händerna runt kinderna på honom. Usch, nu skämdes han. Varför var han ens såhär? Patetisk och ynklig. ”Varför gillar du mig ens? Har förstört dina rabatter i flera månader och lämnat en massa skumma grejer utanför din dörr..”, mumlade han, utan att riktigt tänka på vad det var han slängde ur sig. ”Jag är så konstig och du är så perfekt..vi borde verkligen inte fungera”, fortsatte han därefter och kvävde en gäspning. Det var inte direkt konstigt att han var trött, men det kanske inte var helt rätt tillfälle att somna där och då. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 8 jan, 2024 14:05 |
l’Hospial
Elev |
Även om Yuxuan förmodligen skulle sig gallfeber på Madison med ganska så jämna mellanrum, tvivlade han inte på att han skulle stå ut med henne. Han hade ju stått ut med henne i närmare ett halvår vid det laget, även om han inte varit vidare nådig om det. Raka motsatsen faktiskt - gud vad dryg han varit. För att inte tala om småsint, på gränsen till patetisk nästan. Nåja, det skulle det åtminstone bli ändring på, nu när han äntligen accepterat sina känslor för den yngre kvinnan. Känslor som han gått omkring och dragit runt på alldeles för länge vid det laget. Usch, han skämdes nästan över sig själv, så som han betett sig. Riktigt barnsligt.
”Jag lovar att jag kommer stå ut med dig, hur mycket kaffe du än spiller på mig”, lovade tjugotvååringen och studerade Madison, noterade på alla hennes fina drag och alla små detaljer. Hon var nästan lite som ett konstverk, hur dumt det än må ha låtit. Hah, var det uppenbart att han fallit helt pladask för henne redan? Zhìyuqn skulle aldrig sluta reta honom över det, det var något han redan kommit att acceptera. Det stank säkert av lust om honom, och alla de där andra varma, gosiga känslorna. ”Du vet att du inte behöver ljuga va? Ser säkert helt knäpp ut..även om gult nu skulle råka vara en av dina favoritfärger”, sade den äldre med ett svagt skratt och placerade en av händerna över Madisons silkeslena kinder. Hur var hon ens riktig? För det kändes nästan som om hon inte borde vara det, speciellt eftersom hon låg i hans famn och ingen annans. Bara faktumet att hon verkade gilla honom var något han inte riktigt kunde begripa sig på. De var så extremt olika varandra, och då menade han när det kom till deras personligheter. Allt det där andra var liksom uppenbart. Fast samtidigt kanske de inte var så olika trots allt. Båda hade värdelösa föräldrar, två bröder att dras med på någon sånär nivå och ungefär samma livssituation. Den stora skillnaden låg i att Madison inte kommit och grävt upp hans rabatter och lämnat döda kaniner utanför dörren. Jösses, fullmånar var verkligen allt annat än roliga. Och ja, han tänkte skylla på det, att det varit fullmåne de gångerna han ränt omkring som en idiot, vilket inte var någon lögn heller. Okej, Yuxuan borde förmodligen inte ha slängt ur sig det där. Bra jobbat, så smidigt och taktiskt. En grimas letade sig upp över ansiktet på honom, trots att han var så trött att ögonlocken var på god väg att slutas. Varför kunde han inte bara ha hållit sin stora, feta käft stängd för? Så dumt. ”Förlåt”, gnällde tjugotvååringen, som inte riktigt visste vad han skulle göra av sig själv nu när Madison dragit sig undan. Hade han skrämt henne? Eller var hon bara äcklad över hans omänskliga beteenden? ”Tror att jag har gillat dig ett tag nu..typ undermedvetet och jag blir konstig när det är fullmåne..hjärnan blir liksom tom och korkad, plus att vargar inte direkt tänker längre än nosen når”, försökte han förklara och gled ner djupare mot kudden. Nu kanske hon äntligen insåg vilket missfoster han var och lade benen på ryggen. Han hade inte ens blivit sårad. Eller jo, det hade han visst blivit, men han hade ändå förstått precis varför hon valt att fly sin kos. Urk, att han nästan låg där och somnade gjorde inte någonting bättre heller. ”Lögner, jag är definitivt inte rolig”, svarade den äldre och kröp ihop intill Madison igen, trots att han kände sig både skamsen och patetisk. ”Och du är inte korkad, Madison”, fortsatte han i ett viskande, med ögonlocken stängda. ”Du kan vara dryg om du vill och du är förskräckligt klumpig, men det betyder inte att du inte är perfekt.” Och med de orden däckade han totalt, trots att det förmodligen var helt fel tillfälle att somna. Taktlös, som sagt. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 9 jan, 2024 08:22 |
l’Hospial
Elev |
När Yuxuan äntligen vaknade morgonen därpå var hjärnan alldeles molnig, immig. Det dröjde nästan en hel minut innan han insåg att det som hänt under gårdagens kväll faktiskt hänt och att det inte varit en dröm, även om han fortfarande hade sina tvivel. Men lakanen doftade fortfarande som Madison och han hade inte druckit sig så stupfull, så i slutändan kom han ändå fram till att ja, alla minnen som susade omkring bakom pannbenet var verkliga. Och fan vad galet det kändes, helt jävla knäppt. Den enda frågan som kvarstod var vart den yngre kvinnan befann sig, för hon verkade ha lämnat sängen. Verkade ha lämnat sängen? Hon hade lämnat sängen.
Tjugotvååringen satte sig långsamt upp och gnuggade sig i ögonen. Hade hon tassat in till badrummet? Eller hade hon dragit? Nej, det kunde hon väl ändå inte ha gjort. Eller jo, det kunde hon ju ha gjort, men då borde hon ha sagt någonting. Kanske skickat ett sms? Med kisande ögon drog han fram mobilen och sneglade mot skärmen. Inga missade samtal, inga nya meddelanden. Okej, hon hade säkert bara gått på toa eller något. Efter att ha suttit där och väntat ett slag, kom Yuxuan upp på benen och drog på sig ett par mjukisbyxor och en T-shirt, innan han lämnade rummet. Badrummet var inte låst och tillsynes tomt, så där var hon uppenbarligen inte. Och inte heller var hon någon annanstans i lägenheten. Hon hade dragit. Hennes saker var borta, skorna, jackan. Med ögonbrynen sammandragna och benen lätt darrande, sjönk tjugotvååringen ner i soffan, för han begravde ansiktet i händerna. Hah, vad hade han ens förväntat sig? Att de skulle leva lyckliga i resten av sina dar? Vilket jävla skämt. ”Hon stack för typ tjugo minuter sen”, berättade Zhìyuan när han valsade förbi, bara för att fortsätta bort mot kokvrån där han började koka upp lite vatten på spisen. ”Du bet henne, eller hur? Hon stank av dig”, fortsatte han och lutade sig mot bänken, med armarna i kors. ”Inte konstigt att hon flydde.” Yuxuan stirrade på den yngre brodern med mord i blicken. ”Du är ute på riktigt jävla tunn is”, varnade han mellan hopbitna tänder och händer som darrade något alldeles förskräckligt. Han hade gjort bort sig totalt innan han somnat, eller hur? Slängt ur sig en massa onödiga saker som Madison inte behövde veta. Fan, fan, fan. Magen nästan vände på sig och han kände hur svetten började rinna nerför ryggen på honom. Han hade berättat allting för henne också, till råga på allt. ”Äsch, lugna ner dig. Du var ett dåligt ligg, ta inte åt dig för mycket”, sade Zhìyuqn och ryckte på axlarna, innan han hällde upp en kopp med te åt sig själv. ”Mhm, men hon vet..alltså hon vet”, svarade Yuxuan och skrattade nervöst, för att därefter slå sig själv i huvudet och börja slita sig själv i håret. ”Fan. Fan”, morrade han fortsättningsvis och kände hur paniken började ta över. Tänk om hon gick omkring och berättade för folk? Vem visste vem som tog sånt på allvar liksom, någon gjorde säkert det. ”Är du dum i huvudet eller? Du berättade för henne? Hon tror säkert bara att du är galen”, påpekade den yngre och slog sig ner bredvid Yuxuan, bara för att genast backa undan. ”Seriöst? Har du ingen självkontroll alls? Vad hjälper det att tortera dig själv? Du vet att du inte behöver förvandlas på nästan en månad..äsch, glöm det..” Zhìyuan himlade med ögonen och smuttade på sitt te, medan rummet fylldes av ljudet av knak och ben som bröts. Det var nästan sorgligt hur lite det här påverkade dem, smärta alltså. Några minuter senare tystnade oväsendet och Zhìyuan slutade scrolla på sin telefon, ungefär samtidigt som Yuxuan blottade tänderna rakt i ansiktet på honom. ”Och vad är planen nu? Ska du typ förstöra allting för att du är frustrerad eller kommer du inse hur dum du är och bli deprimerad?” Undrade tjugoåringen och puttade bort den äldre brodern, som inte hade kvar något vett i skallen. ”Vill du dö eller?” Yuxuan slängde ytterligare en mördande blick mot den yngre brodern, för att därefter svansa iväg mot dörren. ”Ingen kommer släppa ut dig..” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 9 jan, 2024 13:13 |
l’Hospial
Elev |
Stämningen inne i lägenheten var allt annat än munter, med en stor, bedrövad varg utslagen framför ytterdörren och dennes yngre bror suckandes i bakgrunden. Det var så uppenbart att Yuxuan inte visste vart han skulle ta vägen att det nästan var smärtsamt. Han kände sig både sårad, patetisk och värdelös på samma gång, även om han visste att han inte fick känna sig på det viset. Åtminstone inte sårad, inte efter allt han slängt ur sig. Hur hade han ens fått för sig att någon kunde gilla honom efter det ordbajset? Han hade verkligen inte förmågan att tänka längre än näsan räckte - nosen räckte.
”Du kan inte logga där hela dagen och sura..vad var ens planen? Att du skulle springa ikapp henne och tackla henne eller vad?” Undrade Zhíyuan med en suck, varpå han kom upp på benen och stegade bort mot det lilla köket, där han fyllde upp sin nu tomma kopp med te igen. ”Jag vet inte..du vet hur jag blir, är värdelös både in och ut”, knorrade Yuxuan och släppte även han ur sig en lång, bedrövad suck. Urk, han kände sig verkligen fjantig som låg där och surade. Återigen, vad fan hade han förväntat sig? Det var väl klart som fan att Madison inte gillade honom. Han var på tok för skum, skadad och..ännu mer skum. Vem lämnade döda kaniner utanför någons dörr? Nu hade han förvisso inte tänkt klart eller haft sinnet i direkt behåll när han gjort det, men ändå! Det var ingen ursäkt precis. Minuterna tickade långsamt förbi och stämningen blev bara tyngre och tyngre, i alla fall tills det plötsligt ringde på dörrklockan och Yuxuan flög upp på benen med ett litet tjut. Gud, hjärtat hade nästan flugit rakt ur bröstkorgen på honom, av skräck alltså. ”Herregud..” Zhíyuan himlade med ögonen när han pressade sig förbi den äldre brodern för att därefter kika ut genom det lilla kikhålet. ”Fan vad du ska överreagera hela tiden”, muttrade han för sig själv och slängde en missnöjd blick mot Yuxuan, som fortfarande såg miserabel ut med sina platta öron. ”Tror hon drog för att köpa frukost. Åt dig, din stora klump”, fortsatte han och lade armarna i kors. ”Nå? Vad gör vi? Släpper vi in henne och riskerar en hjärtattack eller ska jag låta henne stå där tills hon tröttnar och drar.” Yuxuan blängde mot den yngre brodern ett slag. Fint, nu kände han sig ännu dummare än han redan gjorde. Helvetes jävla skit. Varför hade hon inte typ kunnat lämna ett meddelande eller något? Bra, nu satt han och skyllde ifrån sig också, underbart. ”Hon vet redan så det spelar ingen roll…” Och med de orden öppnade Zhíyuan dörren, där han sedan lutade sig mot dörrkarmen med armarna i kors. ”Hej blondie”, började han, nästan roat, och studerade henne uppifrån och ner. ”Är du säker på att du vill komma in? Det är kaos härinne..eller kaos och kaos, det är pälsigt. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 9 jan, 2024 16:21 |
bubbles
Elev |
Okej, Madison hade då inte förväntat sig att mötas av en stor pälsboll när dörren öppnas. De välplockade ögonbrynen glider upp i pannan på henne medan blicken flackar mellan mannen framför henne, som hon förmodar är Zhìyuan och Yuxuan, den stora lurvbollen. Blondie? Nej, det gillar hon inte. Hon blänger lite på den yngre brodern innan hon kliver in genom dörren och sedan klumpigt försöker stänga dörren efter sig, vilket är lite svårt när hon bär på tre stora påsar. Lyckligtvis klarar hon det. Självklart tänkte hon inte på att ställa ner påsarna innan hon stänger dörren, men skitsamma.
"Nej, jag har inte spenderat en massa pengar, och gått ut i ovädret för att trycka i mig allting själv. Även om jag gärna skulle göra det nu.." tjugoåringen drar av sig kappan och hänger upp den på en galje, för att sedan kasta av sig sina kängor. Madison tar ett djupt andetag innan hon sätter sig på huk framför Yuxuan och drar en hand genom hans mjuka päls. Hon är säkert knäpp, hon måste ha tappat det. Vem fan sätter sig ner framför en varelse som ser ut som en varg, plus är en varulv? Men eftersom att Zhìyuan inte verkar så bekymrad över det så bestämmer hon sig för att inte vara det själv. "Varför skiftade du nu?" Undrar hon och drar in honom i en kram. Efter att ha hållit i honom en stund så släpper hon och går in till köket istället, bara för att ställa fram allting hon köpt. Scones och marmelad, croissanter, smoothies och tallrikar att ha det på. "Ska jag göra lite kaffe? Har ni kaffe? Du kommer kanske inte kunna dricka det... jag skulle behöva kaffe.." fan, kanske hennes första intryck på Yuxuans bröder inte blir så bra iallafall. Hon har aldrig haft en kille som blir till en lurvboll ibland.. galet. 9 jan, 2024 16:47 |
Du får inte svara på den här tråden.