Autumn leaves ~ [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Autumn leaves ~ [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
l’Hospial
Elev |
”Vem vet, de kanske skulle komma bra överens?” Sade Zhìyuan lätt frånvarande, med blicken riktad mot fönstret. Man kunde se hur det blåste ordentligt därute, flera lyktor svajade i vinden och trädens grenar svängde fram och tillbaka. Det var vid precis sådana tillfällen det var otroligt skönt att sitta inomhus, med tak över huvudet och trevligt sällskap. På tal om sällskap, nu kunde han inte undgå att undra om Madison och Yuxuan skulle komma bra överens. Båda gillade tydligen att dricka, men det var nog där det tog stopp. Louis tvillingsyster verkade vara en ganska fri själ, någon som inte hade några problem att släppa loss och stå upp för sig själv om det behövdes. Yuxuan, å andra sidan, var socialt inkapabel och allmänt tråkig, nästan rädd för mänskligt sällskap samtidigt som han suktade efter det. Det var lite av en ond cirkel det där.
”Hm? Åh, det kan jag hålla med om..brukar mest dricka för att slippa tänka på allt det där jobbiga som brukar susa omkring inne i skallen, och för det mesta funkar det alldeles utmärkt”, mumlade slytherineleven och smuttade återigen på sin öl. Den hade börjat svalna, men det gjorde inte så mycket då han redan druckit upp mer än hälften. Kanske han kunde beställa en till? Eller började det bli dags att röra sig tillbaka till slottet med tanke på vädret? Det verkade inte bli bättre, det var då ett som var säkert, snart skulle det nog börja regna också. När den jämnårige eleven undrade vad det egentligen var Zhìyuan kunde infektera honom med, putade den sistnämnde på underläppen och vände tillbaka de mörka ögonen mot bordet. De strök sig långsamt över Loui ett slag, innan han vek undan med dem och ryckte på axlarna. ”Mitt saliv? Mänskliga bett kan faktiskt vara farliga! Man kan få såndär..du vet..stelkramp!” Sade artonåringen lätt triumferande, bara för att sjunka ihop med axlarna och gnaga sig själv i underläppen. Inte nog med att han tappat förmågan att bete sig som en normal människa när han var tillsammans med gryffindoreleven, han hade tydligen även tappat förmågan att ljuga. Och det var nog ganska så uppenbart för den andre, han var ju långt ifrån dum med tanke på allt. ”Förstår inte hur någon kan ogilla dig”, knorrade Zhìyuan och började leka med sina egna fingrar. ”Det borde typ vara olagligt..” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 nov, 2023 20:58 |
bubbles
Elev |
Loui undrar om han gjort någonting fel, om han sagt något som förändrat allting. Den andre är lite frånvarande, och han undrar om han är ett tråkigt sällskap. Axlarna sjunker på honom och han ser ner på sina händer som är kupande runt glaset med honungsöl. Han tar några klunkar och funderar på om han ska beställa några fler shot åt sig själv, för just nu behöver han det. Negativa tankar börjar dyka upp, även om det inte riktigt finns någon anledning till det. Han vill bara inte vara ett tråkigt sällskap, och det är någonting han tänker på en hel del. Loui påminner sig själv om att han är frånvarande ibland också utan att mena någonting illa, så egentligen borde han inte fundera så mycket över det hela. Men han bestämmer sig för att fråga om det, det är liksom lika bra.
”Du, kan jag ställa en fråga?” Undrar han och rynkar lite på ögonbrynen åt sig själv. Uppenbarligen är han rätt osäker i sig själv och sitt agerande, hur han konverserar och beter sig. ”Är jag tråkig? Jag känner mig rätt tråkig egentligen rätt ofta..” Fortsätter han och gnager sig i underläppen. Gryffindoreleven tar några klunkar av sin honungsöl innan han blickar upp mot Zhíyuan igen. ”Vill du ha något mer att dricka? Jag bjuder den här gången.” De ljusblåa ögonen stryker sig över den andres ansikte, det är så uppenbart att han ljuger så att det är roande. Han ler svagt mot honom och lutar sig sakta framåt för att krama om Zhíyuans händer ett slag. Kanske det är för långt att gå, men helt ärligt tänkte han inte för sig så mycket som han kanske borde. ”Vi behöver inte prata om det, jag kommer iallafall inte tvinga dig att göra det. Men om du vill det så lyssnar jag gärna, bryr mig om dig typ.. så ja.” Loui grimaserar lite åt det han själv säger, men han hoppas att det han menar nås fram. Han drar tillbaka sina händer och kupar dem runt ölglaset igen. Ett leende stryker sig upp över läpparna på Loui och han skakar på huvudet. ”Jag lovar dig, finnas massvis som ogillar mig.” 2 nov, 2023 21:20 |
l’Hospial
Elev |
Frågan som Loui ställde därnäst fick Zhìyuan att själv rynka på ögonbrynen. Vart fan hade han fått det ifrån? Det var väl klart att han inte var tråkig! Artonåringen ruskade genast på huvudet och sträckte sig fram över bordet, bara för att nypa tag i den jämnåriges kinder. Åh, herregud vad mjuka och fina de var. Bra, nu hade han funnit sig en ny hobby, att klämma på Loui Delavignes kinder.
”Du är absolut inte tråkig”, konstaterade slytherinaren allvarligt och låste fast blicken i den andres respektive. ”Jag tycker snarare att du är..hm..fascinerande?” Fortsatte han trevandes och kände hur det hettade till i kinderna. Fan, det här var värre än den där gången han slängt ur sig att gryffindoreleven doftade gott, och det hade varit en väldigt traumatisk upplevelse. Då hade de knappat ens känt varandra, men nu? Nu var de nästan vänner och tja, det var nog ingen bra idé att sitta och slänga ur sig såna där flummiga grejer. Han lutade sig halvt skamset tillbaka och svepte händerna runt ölen, som nästan var puts väck vid det laget. Det kanske inte var någon dum idé att beställa något mer att dricka? Kvällen var ung och stormen som puttrade därutanför kunde de ta itu med senare. ”Visst, jag tar gärna något mer, överraska mig”, sade den längre eleven med ett svagt leende, plötsligt väldigt osäker på sig själv och det han nyss gjort. Urk. Hjärtat tog ett litet skutt när Loui sedan greppade tag om handen på honom. Visste han? Jo, han måste ha listat ut det vid det laget. Zhìyuan gnagde sig själv i underläppen och sneglade mot försteprefekten. Skulle han bara slänga ur sig det och få det hela överstökat? Det var egentligen ingen idé att gå och dra på det hela, så det fick nog bli så. ”Du har säkert redan listat ut vad det är för fel på mig, eller hur? Vad det är som faktiskt pågår bakom kulisserna”, började artonåringen och skrattade till, ett bistert litet skratt som inte hade någon värme i sig. ”Tycker du att jag är äcklig? Eller är du rädd för mig?” Undrade han tyst och kände hur hjärtat istället sjönk när Louis hand försvann. Det hade ju känts så bra, så förbaskat bra. ”Förstår ändå inte hur de tänker, tycker att du är typ underbar”, muttrade Zhìyuan och vek undan med blicken igen. Var det uppenbart att han inte riktigt visste hur han skulle bete sig? Högst troligen. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 2 nov, 2023 21:51 |
l’Hospial
Elev |
I samma sekund som Loui reste sig upp från bordet och försvann bort mot baren, började Zhìyuan dunka huvudet i det runda träbordet. Vad fan tänkte han med? Man kunde inte bara sträcka sig fram sådär och ta tag i någons kinder. Nu verkade det inte som om den andre haft någonting emot det hela, men ändå. Hur svårt kunde det vara att hålla händerna i styr liksom? Han kanske skulle sätta sig på dem? Då blev det åtminstone betydligt svårare att hålla på med liknande dumheter. Fy skäms.
Artonåringen rätade genast på sig när den jämnårige sedan återvände mot bordet, efter att han haft sin lilla existentiella kris. De svarta ögonen strök sig över Loui gång på gång, där han gick med sin turtleneck och två shots. Han såg så sofistikerad ut, men samtidigt otroligt stilig och gullig? Äsch, det var svårt att beskriva. ”Det blir jättebra, jag älskar jordgubbar!” Svarade den längre av dem smått exalterat och plockade upp det lilla glaset, för att ta sig en närmare titt. Att säga att han älskade jordgubbar var nästan en underdrift - han var smått besatt av dem. Och inte bara smaken, utan även konsistensen och doften. Storleksskillnaden mellan deras händer var nästan lite komisk. Zhìyuans hand var typ dubbelt så stor som Louis, eller det kändes i vilket fall som det. Nu var den såklart inte så mycket större, men den var betydligt större, så det så. Fan vad gulligt, bedårande rent utsagt. ”Tycker du inte? Varför?” Frågade slytherineleven stillsamt och betraktade deras händer. ”Missta mig inte, jag klagar verkligen inte! Det är bara det att..tja, folk har en tendens att mer eller mindre avsky sådana som mig. Och på en viss nivå kan jag förstå dem, vi kan ställa till med en hel det skit, fast samtidigt..ingen vill ju vara såhär, eller hur? Det är knappast ett val”, rabblade han därefter på och kände sig med ens ruskigt liten, som om han krympt med tusen procentenheter och inte var större än en nyfödd bebis. ”Och vadå önskar att du kunde hjälpa mig? Du hjälper mig redan! Skolan är typ mitt största problem så om jag kan ta mig igenom den kanske jag lyckas göra något med mitt liv”, fortsatte han tyst och sneglade ut genom fönstret. Regnet hade börjat smattra mot rutorna och vinden hade tilltagit en del i styrka. Usch, han ville verkligen inte behöva traska tillbaka till slottet i det där vädret. Kunde de inte typ stanna inne i puben resten av natten? De kunde däcka på bordet liksom och låtsas som ingenting. ”Är det här den första gången någon har kallat dig underbar?” Undrade Zhìyuan med ett lätt skratt och vände tillbaka blicken mot den jämnårige eleven. ”Men ja, jag tycker att du är det..du är nog den finaste personen jag någonsin träffat, låt det däremot inte gå upp rakt i skallen på dig”, berättade han fortsättningsvis och kände hur hans egna kinder fräste till, ungefär som om de hade samma temperatur som en överhettad stekpanna. Kanske man kunde steka ägg på dem? ”Äsch, nu ljuger du. Jag är hundra procent absolut inte underbar! Tänk på att jag försöker mörda allt och alla en gång i månaden..” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 7 nov, 2023 18:54 |
l’Hospial
Elev |
Ja, varför skulle Louis syn på deras vänskap förändras pågrund av något så trivialt? Kanske för att det var precis så saker och ting slutat alldeles för många gånger innan. Merlin, till och med hans egen far avskydde honom, trots att de var av samma kött och blod, så varför skulle bokstavligen inte alla andra också göra det? Han var inte mänsklig och därmed inte värd att bli behandlad som det.
”Jag är typ bara snäll mot dig”, påpekade Zhìyuan och putade med underläppen, medan ögonen strök sig över deras händer. Återigen, storleksskillnaden var verkligen komisk, nästan lite bisarr för att vara helt ärlig. Men å andra sidan, vad hade han ens förväntat sig? Han var minst femton centimeter längre än den jämnårige, så det var inte speciellt konstigt att deras händer inte var lika stora. Om de varit det hade Loui antingen haft väldigt stora händer eller så hade slytherinaren haft väldigt små. Bara den tanken i sig var också lite rolig, vilket resulterade i att artonåringen drog på munnen. ”Jo, det är helt sant..men det är nog väldigt få som tänker i de banorna”, mumlade han och grimaserade lätt. ”Antar att det är det där med kontroll som folk hakar upp sig på? För även om någon annan göra något extremt dumt, så hade de ändå ett val. Äsch, jag vet inte..” Uppenbarligen förstod han mer än väl vad det var den andre försökte säga, men det var som sagt ytterst få som delade det tankesättet, trots att det i själva verket var betydligt mer logiskt än vad folk brukade tänka. När Loui sedan försäkrade honom att han skulle ta sig igenom studierna och kramade om den smått darrande högerhanden, vände Zhìyuan genast de mörka ögonen mot fönstret igen, främst så att hans brinnande kinder var åtminstone halvt utom synhåll. Usch, varför kunde de inte bara håll sig svala och fina som de brukade göra? ”Man kan alltid drömma, eller hur?” Svarade den längre av de två och började gnaga sig själv i underläppen. Hur var det ens möjligt att allting kändes både perfekt och genant på samma gång? För att sitta där och hålla i den jämnåriges hand, det var liksom perfekt, men samtidigt var han nog ganska svettig om handflatan vid det laget och herregud, snart skulle Loui nog fly sin kos. ”Jag förstår inte varför, du är sliskigt underbar”, knorrade Zhìyuan och fortsatte att envist glo ut genom fönstret. Regnet nästan slog mot rutorna vid det laget och träden lutade i vinden. Urk, oväder var verkligen inte hans grej. Nu hade han vistats ute under stormar ett flertal gånger, men det resulterade aldrig i trevliga minnen. Man blev ju blöt, blöt och kall och sådär äcklig. Blä, nej tack. ”Ja du, tänk att du är underbar. Fattar fortfarande inte hur ingen har sagt det till dig innan”, sade artonåringen och vände långsamt tillbaka blicken mot gryffindoreleven. Okej, andas in, andas ut. ”Är jag fascinerande? För att jag är så förbaskat korkad?” Undrade han därefter och frustade till. Ärligt talat skulle det knappast förvåna honom, hur kunde en människa ens vara så dum? Fast han var ju faktiskt inte en människa, så det så. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 8 nov, 2023 11:42 |
l’Hospial
Elev |
Det där var nog rätt sätt att beskriva saken på - Zhìyuan var snäll, innerst inne. För även om han framstod som både butter och sur på utsidan, var han ganska kelig på insidan. Lite som en förvuxen hundvalp som ville kravla sig upp i knät på ägaren och slicka dem i ansiktet. Gud, att han ens hade förmågan att förvandlas till ett blodtörstigt monster månad in och månad ut var knäppt. Han undrade nästan lite vad som skulle hända om Loui stod på andra sidan gallret under fullmånen, för helt ärligt tvivlade han starkt på att han någonsin skulle kunna kröka ett endaste hårstrå på den jämnåriges huvud. Nu gick det där helt emot allting som han visste om varulvar, men samtidigt blev han inte biten i Storbritannien, utan i Kina. Kanske de skilde sig åt på något sätt? Visserligen hade han inte märkt av några större skillnader än, förutom när det kom till utseendet, men vem visste? Samma förbannelse kunde mycket väl kunna tänkas bete sig smått olika beroende på var den härstammade från, eller?
”Jag vill inte förstå mig på dem men..jag gör det? När man själv upplevt den där mordiska vreden kan man inte annat än lägga svansen mellan benen och acceptera sanningen. Eller ja, deras sanning”, berättade artonåringen med en axelryckning och började leka med den jämnåriges fingrar. De var så fina, trots att de bara var fingrar. Fan, man hade kunnat peka på en av Louis naglar och han hade fortfarande tyckt att den var fin, hur dumt det nu än må ha låtit. ”Alltså du har rätt, men de allra flesta har inte hjärnceller nog att tänka så långt”, svarade Zhìyuan och plockade upp den andres hand, så att han kunde studera den på närmare håll. Åh, hade det varit dumt av slytherinaren att tänka i de där banorna? Troligen. Man kom liksom inte vidare långt om man alltid föreställde sig det värsta och fortsatte på en stig av negativitet. Fast det var djävulskt svårt att skjuta bort de där tankarna, speciellt när man haft dem i skallen sedan det första året på skolan. Inte ens då hade han visat någon form av begåvning, förutom när det kom till att slåss då, för det var han faktiskt väldigt bra på. ”Mitt öde är alltså i dina händer? Hm, det hade kunnat vara betydligt värre faktiskt”, sade Zhìyuan med ett svagt skratt och skakade på huvudet. Han kände sig mest skyldig över det hela - alltså att Loui skulle behöva sitta med honom som en barnvakt och rätta alla hans korkade misstag. Stackars människa. ”Äh, vadå klanka ner på mig själv? Det är ett faktum att jag inte är speciellt smart, men jag är bra på andra saker! Kan till exempel laga väldigt god mat och..eh..dricka kopiösa mängder kaffe”, predikade artonåringen och sköt ut bröstkorgen. Hah, det där hade verkligen inte varit mycket att komma med, men det var bättre än ingenting. Han hade redan accepterat att han inte var vidare smart rent akademiskt och han var helt okej med det. För det mesta, i vilket fall. ”Jag är kaotisk, inte underbar. Du är definitionen av underbar, sliskigt underbar”, protesterade Zhìyuan och sneglade ner mot bordet. Han var i alla fall inte den enda med brinnande kinder, så det kändes bra. Däremot visste han inte vad Louis rodnande fasoner betydde. Att han kände sig obekväm? Att han var lite tippsy? Det hade varit så praktiskt att kunna läsa tankar, jösses. ”Är det bara jag som verkligen inte har någon lust att gå tillbaka till slottet?” Bra, byt samtalsämne. Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 8 nov, 2023 12:34 |
l’Hospial
Elev |
Gullig? Hade Loui precis kallat Zhìyuan gullig? Artonåringen kunde inte undgå att frusta till, varpå han genast ruskade på huvudet. Merlin nej, han var väl ändå knappast gullig? Snarare smått knäpp och taktlös. Däremot fick den andres ord kinderna att bränna på ännu värre och hjärtat att ta flertalet skutt. För visst hade det varit någon form av komplimang? Jo, det verkade som det.
”Är jag? Folk brukar mest påpeka att jag har en skruv lös, eller två..har aldrig blivit kallad gullig förut”, mumlade slytherinaren och kunde inte hålla det där lilla leendet borta från de torra, färglösa läpparna. Okej, det där var återigen något av en överdrift, men han var allmänt blek och det gällde även läpparna. Kinderna var däremot ett uppenbart undantag - han såg fan mer eller mindre ut som en clown vid det laget. Det enda som saknades var en röd, rund nos och lite smink runt ögonen, för de mörka påsarna räknades inte. ”Tycker att du är den som är gullig..dina händer är sjukt mjuka och kinderna likaså”, fortsatte han efter en stunds tystnad och höll upp Louis hand rakt framför sig, alltså typ en millimeter från ansiktet. Hur kunde en hand vara så fin ens? Han höll helt klart på att bli galen, jösses. ”Jag läser inte spådomskonst”, påpekade artonåringen med ett lätt skratt och började böja och vrida på de betydligt kortare fingrarna. ”Så oroa dig inte för det, du är typ ett geni när det kommer till alla andra ämnen så..”, kuttrade han fortsättningsvis, med ögonen halvt i kors och läpparna lätt på glänt. Det här var nog den första gången han suttit och hållit på med någon på det där sättet, ungefär som en nyfiken femåring som aldrig upplevt något liknande tidigare. Ingen, bokstavligen ingen, ville vara nära honom om de hade något att säga om saken. Han var ju knäpp och knäppa människor var det bäst att hålla sig på armlängds avstånd från. Loui verkade dock inte bry sig, inte ett skvatt. Han satt där så fint och lydigt, utan att röra en muskel. Eller jo det gjorde han ju, men han drog sig åtminstone inte bort med avsky i blicken. Visst, den jämnårige hade rätt. Studierna gick sakta men säkert åt rätt håll, frågan var bara om Zhìyuan skulle lyckas ta sig igenom alla skrivningar utan att få något skumt ryck och förstöra halva lärosalen. Det var långt ifrån osannolikt, tyvärr. De svarta ögonen fäste sig på shoten och artonåringen följde snabbt Louis exempel genom att svepa den. Mums, jordgubbar. Det fanns verkligen inget bättre att smaska på. Förutom krabbor, men de räknades inte, speciellt inte eftersom de var svåra att få tag på i Skottland och kostade en och en halv förmögenhet. ”Helt ärligt tvivlar jag starkt på att det finns någonting du är dålig på”, sade slytherinaren och himlade med ögonen, innan han återgick till att studera den andres hand. Väldigt intressanta grejer det där. Plus att han inte behövde se honom i ögonen när han fixade och donade, vilket tillät kinderna att lugna ner sig en smula. ”Så ska vi skita i det? Tvivlar på att någon kommer bry sig, plus att det bokstavligen stormar därute! Sover hellre här..eller jag vet inte, men fan heller att jag traskar tillbaka till slottet i det här vädret.” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 8 nov, 2023 16:19 |
bubbles
Elev |
Det verkar som att Zhíyuan inte är så van vid att bli kallad gullig. I Louis ögon så är han däremot det, helt klart. Sättet han beter sig, sättet han leker med gryffindorelevens fingrar, sättet han håller upp den andres hand framför ansiktet på sig själv. Ja, Loui finner det otroligt gulligt.
”Inte? Jag tycker iallafall att du är förskräckligt gullig.” Berättar han med ett leende och känner hur värmen stiger i kroppen på honom när den jämnårige pillar med hans fingrar, böjer och viker dem, åh han skulle verkligen kunna stanna där hur länge som helst. Han vet inte riktigt vad han ska göra med sig själv när hans hand är så nära den andres ansikte. Vad ska han säga? Det är inte som att han kan vika och böja på sina egna fingrar för distraktion, den ena är ju oerhört upptagen, och han tänker definitivt inte dra undan den. ”Du tycker det?” Undrar han och lägger sin lediga hand mot sin ena kind. Jösses, nu är kinderna helt kokheta. ”Du får mig att rodna så himla mycket,” mumlar Loui med ett litet skratt och försöker få färgen på kinderna att lugna ner sig. Känns i princip omöjligt, han har ingen aning om hur han ska göra. Det är svårt att tänka sig hur mycket hjärtat skuttar där inne i bröstkorgen på Loui. Han har gnagt i läppen såpass mycket att det blivit ett litet hål och en smal strimma blod sipprar ut. ”Är inte ett geni i alla ämnen.. nu vet vi iallafall att du är betydligt bättre än mig på både quidditch och matlagning, och betydligt roligare är du också,” svarar han med en rodnad och ser ner på sin lediga hand. Han stryker försiktigt bort det lilla blodet på hans läppar medan han gömmer ett litet glatt leende på läpparna. Ja, även om de inte känt varandra så väldans länge så har han fått känslor för Zhíyuan. En crush, men också mer än det. Det är åtminstone en känsla som han inte känt tidigare, och han hatar att känna så för någon som är hans vän. Helt ärligt så vill Loui inte ens ta examen om inte den jämnåriga gör det. Han vill gärna fira med honom när det är dags, och han hoppas innerligt att de kan göra det. Samtidigt så är det okej om han går om ett år, han kommer att klara det iallafall, åtminstone om Loui får bestämma. ”Åh, det finns en hel del jag är dålig på,” svarar han med ett svagt leende. När Zhíyuan sedan föreslår att de ska skita i att gå tillbaka upp till slottet så skjuts ögonbrynen upp i pannan på honom. Leendet blir sakta men säkert bredare och han nickar långsamt. ”Alltså jag gör gärna det, här eller på det lilla bed and breakfast här bredvid.” 8 nov, 2023 17:00 |
l’Hospial
Elev |
Vad skulle artonåringen ens svara på det där? Tack? Kunde man ens tacka någon för att de tyckte att man var gullig, för det lät verkligen inte rätt. Snarare otroligt fel, vilket också var den enda anledningen till att han inte tackade för komplimangen.
”Du är gullig”, sköt slytherinaren knorrandes tillbaka och började följa linjerna som köpte över den jämnåriges handflata. Kanske han kunde lära sig läsa handflator? Det skulle vara intressant, åtminstone om han fick chansen att studera Louis handflata. Nu var det ju precis det han sysslade med för stunden, men han kunde inte tyda linjerna på något meningsfullt sätt. Frågan var bara om han någonsin skulle ha tålamod att lära sig en sådan färdighet, eller någon färdighet överhuvudtaget. ”Mhm, det tycker jag”, svarade Zhìyuan och sänkte handen en gnutta, så att han kunde övergå till att studera den andres ansikte istället. Jodå, han rodnade minsann en hel del. Merlin vad bedårande, så sjukt bedårande. Han hade nästan lust att släppa handen och nypa tag i kinderna istället, de såg väldigt varma och behagliga ut. Men där drog han nog ändå gränsen, han hade redan klämt på dem en gång och tänkte inte göra det igen. Inte för att han inte hade god lust att göra det, utan för att han inte ville skrämma bort gryffindoreleven. Märkte Zhìyuan att Loui gnagt ett hål på sin egen läpp? Absolut, han kunde till och med urskilja stanken av blod genom den varma, kryddiga luften. Först hade han nästan tänk roffa åt sig en servett och torka bort det, men den jämnårige var snabbare. Attans, det hade liksom varit en utmärkt chans att ta sig en närmare titt på de där fylliga läpparna. Va? Vad i helskotta satt han egentligen och tänkte på? Det var fan shotens fel, utan tvekan. ”Du, om man jämför dig med mig så är du ett geni i alla ämnen. Tror till och med du skulle kunna jämföra dig med Yuxuan, men han är rätt duktig på quidditch, vilket jag förstått att du inte är”, babblade artonåringen på och började gnaga i sin egen underläpp. Dunk, dunk, dunk. Det var inte helt omöjligt att hjärtat skulle ta sats och hoppa rakt ur bröstkorgen på honom, för det kändes verkligen som det. ”Det tror jag inte på, du skulle säkert till och med vara hyfsad på quidditch om du gav det ett ärligt försök! Ska vi slå vad?” Undrade Zhìyuan och kände hur hjärtslagen med ens blev ännu hastigare. Skulle de sova i samma rum? Tillsammans? Nej, Merlin nej. Loui hade säkert menat att de kunde hyra varsitt rum och vänta ut stormen tills morgonen därpå, eller hur? Jo, så var det säkert. För de kunde knappast dela rum, speciellt inte efter att de fått i sig en hyfsad mängd alkohol. ”Tycker att vi kör på den. En säng är betydligt skönare än ett bord eller golv, tro mig, har sovit en hel del på golvet genom årens gång”, sade den längre av dem och kliade sig själv i nacken, med kinder som var ungefär lika röda som försteprefektens. Jösses. ”Ska vi dra? Om jag dricker mer kommer jag inte komma någonvart i vilket fall..” Jag stavade fel på mitt användarnamn som den noggranna människa jag är. L’Hospital ska det såklart vara. 8 nov, 2023 17:21 |
bubbles
Elev |
Det är nästan lite pinsamt hur rosiga Louis kinder är. I nuläget skulle han vara en väldigt fin liten clown, kanske han kan köpa en clownnäsa och göra looken fullständig? Nej usch, han är så generad över sig själv. Artonåringen gömmer halva ansiktet med hjälp av sin ena hand. Nej, trots att han gärna vill gömma hela ansiktet så har han inte lust att släppa taget om Zhíyuans hand. Är han för uppenbar? Ja, troligen. Kan han jämföra sig med Yuxuan? Loui har ett svagt minne av den äldsta Huaze brodern, främst eftersom att den andre varit en elev som även prefekterna sett upp till. Han själv har utomordentligt i betyg i alla sina ämnen, man han tvivlar på att han är i samma nivå som den andres bror. Men han hoppas verkligen på det.
”Nej.. jag är inte jätteduktig på quidditch tyvärr, det kommer iallafall inte naturligt för mig, måste nog träna en del.” Berättar han och putar lite med underläppen. Jo, han är nog eleven med högst betyg i deras årskurs, men han är lite besviken på sig själv över att han inte är duktig på quidditch. Hade varit roligt om han varit det. ”Vad ska vi slå vad om?” Undrar Loui med ett litet skratt och stryker en hand genom de mörkblonda lockarna. ”Jag kommer säkert ramla ner så fort jag sätter mig på en kvast igen.” Han frustar åt sig själv och himlar med ögonen. När det väl funkat för honom att flyga så har det känts fantastiskt, kanske han borde träna mer på det.. nu kommer han aldrig komma med i något lag, det är försent, men ändå. Kan vara kul att träna upp kanske? Precis som att laga mat, det vore an bra och rolig färdighet att ha. Loui höjer blicken mot Zhíyuan med ett försiktigt leende på läpparna. Ska de boka ett rum? Ska de boka två rum? Den andre blir säkert hemskt obekväm om de delar på ett rum, och Loui vill verkligen inte göra honom obekväm. ”Jo, det har du rätt i, vi kör på bed and breakfast,” svarar han och ställer sig upp från sin stol. Loui drar på sig den långa, svarta kappan och drar en halsduk runt nacken. Hans syster har stickat den, väldigt härlig. ”Du får ha mig som stöd i såna fall.. inte för att jag kommer vara så stadig heller.. äsch.” Loui skakar på huvudet åt sig själv, vad är det han ens säger? Han är inte så full, utan mest lullig. ”Visst är mina kinder röda? Det är ditt fel.” Mumlar han och håller uppe dörren för Zhíyuan. 8 nov, 2023 17:39 |
Du får inte svara på den här tråden.