in the darkness [prs]

”Är du säker? Det måste ju kännas skönare att bara gå hem direkt när du är klar”, påpekade Andrew, vars kinder fortfarande fräste på, även om det var i en något mindre skala för stunden. ”Jag brukar vara helt slut efter mina pass här, så slut att jag knappt ens orkar pallra mig hem. Det har hänt att jag sovit här några gånger till och med”, fortsatte han och flackade med blicken mellan Miles och koppen med kaffe. Gud, nu kunde han inte ens hålla blicken i styr, vad var det som försiggick inne i skallen på honom egentligen? Artonåringen tog några djupa andetag och försökte samla sig själv en smula, något som fick sådär. Det kändes i alla fall som om kinderna blev aningen mindre heta, så det var någon form av framsteg.
”Egentligen behöver jag det, men har stulit så mycket härifrån att det inte spelar någon roll om jag gör det en gång till. Jobbar liksom livet av mig här, så en macka eller två kan de väl fan stå för.” Andrew nickade bestämt och drog åt sig den jämnåriges tomma cappuccino mugg, som han ställde ner i diskmaskinen bakom.

”Från vad jag kommer ihåg var du i alla fall duktig, men har ju inte hört dig sjunga på ett tag..fast med det menar jag att du förmodligen blivit ännu bättre”, försökte artonåringen förklara och grimaserade lätt för sig själv. Herregud, vad hade gått och tagit åt honom egentligen? Nu kunde han knappt prata heller, det var som om hela kroppen hade slutat fungera.
”Alltså jag tvivlar starkt på att du har hybris”, fortsatte Andrew efter en stunds tystnad och placerade händerna på bänkskivan som skiljde de två gamla vännerna åt. Kom igen nu, sluta bete dig som en knäppgök. Han spjälade emot med benen samtidigt som han betraktade Miles, som återigen inte verkade kunna se honom i ögonen. Kanske de båda två var smått krokiga i bollen?

”Visst gör det?” Undrade den längre, glad över att de sakta men säkert kom in på ett nytt samtalsämne - ett samtalsämne som inte fick hans kinder att blossa så förskräckligt. ”Smakade det okej förresten? Vill du ha något mer? Har ändå ingenting att göra så om du vill ha någonting med dig till jobbet kan jag fixa det.”

Är han säker? Kanske det skulle vara skönt att åka hem och sova, det brukar det åtminstone vara vanligtvis. Däremot så vill Miles gärna umgås med den andre, det känns som att de kan bli någonting som iallafall liknar vänner igen.
”Äsch, jag har druckit tillräckligt mycket kaffe så jag kommer ändå inte kunna sova om jag går hem. Så jag är säker, det blir trevligt.” Svarar han med ett leende. Han brukar bli slut, särskilt under en dag där han både pluggat och jobbat. Usch, att sova på jobbet låter inte det minsta trevligt. ”Fy, det kan jag förstå. Har du en soffa att sova på då? Golvet ser inte så intalande ut..” Miles drar en hand genom de mörka lockarna. När Andrew senare berättar att han stulit en del från jobbet, och att han kan göra det igen, så skrattar Miles tyst till.
”Okej, om det går bra så gärna.”

”Det är lugnt! Jag har förhoppningsvis blivit bättre än vad jag var när vi var vänner.” Försäkrar Miles. Andrew verkar oerhört obekväm, och han har ingen aning om varför egentligen. Andrew har inte sagt någonting dumt egentligen, och han är trevligare än vad Miles trott, så han förstår inte riktigt. Efter en stunds tystnad så vänder han blicken mot den förra vännen, vilket leder till att de tillslut får ögonkontakt. Det verkar som att de bägge två undvikit det lite, men när Miles ser de där ögonen så kan han inte undgå att le. Han blir lite rosig om kinderna, men han blir också glad. Han har kollat i de där ögonen väldigt många gånger. Medan han var borta så trodde han att han aldrig skulle se dem igen, men se där.

”Kan jag ta en bryggkaffe att ta med? Betalar såklart för den.” Undrar Miles och viker inte undan med blicken, konstigt det där. Men det känns okej att se honom i ögonen, någonting han har undvikit nästintill hela tiden.

”Då är du mer än välkommen tillbaka”, konstaterade Andrew med ett litet leende. Ja, om Miles ändå inte skulle kunna sova och inte hade något emot att komma tillbaka, då fanns det ingenting mer att säga om saken. Artonåringen hade absolut ingenting emot att han kom tillbaka i vilket fall, snarare tvärtom faktiskt. Det skulle bara vara trevligt att ha lite sällskap, någonting som förhoppningsvis skulle hjälpa honom att hålla sig vaken. Inte för att han var direkt utmattad där och då, men när den jämnårige lämnade skulle springet i benen förmodligen lägga sig och han skulle känna sig slöare och slöare för varje sekund som passerade.
”Antingen sitter jag och sover i någon av fåtöljerna i serveringen eller så sover jag mycket riktigt på det här, inte så bekväma, golvet”, svarade Andrew när den andre frågade om han hade någon soffa att sova på. Det hade ju varit väldigt trevligt, men det var tyvärr inte så verkligheten såg ut. Men det var ingen fara, att sova på golvet var lite av hans naturliga grej, så det var inte så hemskt som det lät.
”Då säger vi så, om du kommer tilllbaka får du en kopp med te och en smörgås!” Kanske inte den bästa anledningen till att komma tillbaka, men det var bättre än ingenting.

”Du, jag tycker att vi ska ta och ändra det där med var till är”, erkände Andrew efter att Miles talat, återigen smått rosig om kinderna. Men den här gången kände han sig inte lika utsatt när han blev det, då den andre också verkade ha blivit det. Det kändes liksom mer naturligt på något sätt, när de fått ögonkontakt och allt det där. Artonåringen studerade den jämnårige i tystnad ett slag, noterade hur bra hans mörka lockar matchade de lika mörka ögonen. Han var väldigt fin att titta på, lite som att kolla på någon form av konst. Nej vänta nu, vad i helskotta satt han och tänkte på egentligen? Han var trevlig att kolla på, punkt slut, inte mer än så. Fy skäms.

”Absolut.” Andrew bröt med ens ögonkontakten och vände sig om för att fylla på en takeaway mugg med bryggkaffe och mjölk. Hur länge hade de suttit och kollat på varandra egentligen? För det kändes som en hel evighet.
”Men du kommer inte att få betala för det”, fortsatte han och ställde ner koppen tillsammans med ett paket mjölk framför Miles. Återigen fick de ögonkontakt med varandra, men den här gången bröt artonåringen den inte, utan höll istället fast vid den. Hur länge kunde de kolla på varandra? Det blev liksom aldrig obehagligt, utan det kändes familjärt.

Det var bra att Miles gått därifrån när han väl gjort det, tur att han kunde skylla på sitt jobb. Helt ärligt så hade det pirrat i magen på honom när de haft ögonkontakt sådär länge. Vad fan var det? Varken han eller Andrew hade vågat kolla på varandra förrän de helt plötsligt började glo. Underligt. Hans kinder hade blossat upp likt tomater, lyckligtvis har det lugnat ner sig nu.

Arbetstimmarna hade gått så långsamt. Det var få som kom in i affären, men det var en tant och hennes dotter som kom in och var oerhört otrevlig. Spydig av någon anledning. Miles hade däremot varit lydig, försökt att ignorera tantens kommentarer om hans utseende och kläderna han har på sig.. ja, så illa hade hon varit. Vanligtvis brukar han säga till när någon är så oförskämd, men just då ville han bara att tiden skulle springa iväg så att han kunde gå ut och gå till kaféet. Tanten och dottern handlade däremot en del, så det var ju någonting positivt iallafall. Efter det hade han behövt vika alla kläder som dottern kastat runt omkring sig i letandet efter sin storlek. Med en cappuccino, en americano och en bryggkaffe i kroppen så blev han lite hispig, men det gick iallafall.

Nu är han iallafall klar och låser Levi’s butiken efter sig. Han ser faktiskt framemot att få prata lite mer med Andrew. Han hade blivit härligt glad när den andre sagt att han tycker att de borde vara vänner. Det hade Miles aldrig trott, att de skulle bli vänner igen. Artonåringen hade hoppats på att åtminstone bli nära någon annan i staden, få en bra vän, men han trodde däremot inte att det skulle bli Andrew. Okej, nu kanske inte det sker, men man kan ju hoppas. Det är aningen kyligt när han kommer från affären ut så han gräver ner händerna i fickorna på sin kappa.

Butiken och kaféet ligger rätt nära varandra, och när han kommer fram till den lilla skylten så stannar han till. Han tittar in genom fönstret och blicken landar på Andrew som står där inne. Han väntar en liten stund, av någon anledning en smutta nervös över att träffa sin gamla vän, innan han går in i kaféet.

Efter att Miles lämnat kaféet med sitt bryggkaffe hade det nästan genast blivit lite liv och rörelse därinne, något som lyckligtvis fått Andrew på andra tankar. Först hade han mest stått där och stirrat på dörren som den jämnårige försvunnit ut genom, med munnen lätt öppen och ögonen alldeles fixerade. Herregud, han hade nog aldrig stirrat på någon på det där sättet innan och hade han det hade det inte gett samma, underliga känsla i magen på honom. Det var ingen obehaglig känsla eller så heller, utan mer som om ett halvt dussin fjärilar susat omkring därinne. Helt ärligt var det ganska behagligt, om nu sanningen nu skulle fram.

Efter att den där lilla ruschen kommit, blev det nästan genast lugnt inne på kaféet igen, med några enstaka kunder som slank in genom de stora glasdörrarna lite då och då. Vid åtta lämnade den sista kunden och därefter hade hela lokalen stått tom, med Andrew som undantag. Han hade faktiskt följt Miles råd och dansat lite till låg musik medan han städat undan efter kunderna. Inte på det sättet han testa innan såklart, utan på ett lite mer lågmält sätt som inte involverade en massa hastiga rörelser med armarna och sopkvasten. Det var roligt, inte tillräckligt roligt för att han skulle sluta gäspa stup i kvarten, men betydligt bättre än vad det brukade vara när han bara gick omkring som en osalig ande. På tal om det där hade benen blivit bättre efter att den andre lämnat, de hade lugnat ner sig nästan direkt. Underligt hur det där fungerade.

Artonåringen sneglade då och då mot klockan, för att hålla reda på när den andre skulle kunna tänkas komma. Ungefär en kvart innan gjorde han iordning två ostsmörgåsar, med lite gurka och ärtskott, som han lade undan i en av kyldiskarna. Teet var det ingen idé att fixa innan Miles faktiskt kom dit, så det fick vänta.

När dörren sedan öppnade sig, ungefär vid den tid han räknat ut att den jämnårige skulle dyka upp, spred sig ett litet leende över läpparna på honom. Och det var inte förgäves heller, eftersom det faktiskt var Miles som öppnat glasdörren och stigit in.
”Misstänkte att det var du som kom”, sade Andrew och plockade genast fram mackorna han slängt ihop innan. ”Vill du ha en macka? Och te? Det finns också lite bullar och så över så det är bara att välja på.”

Miles reaktion på mackorna fick Andrews leende att växa sig större och han skyndade sig med att lägga upp dem på varsin tallrik, för att sedan skjuta fram den ena mot den jämnårige. Därefter hastade han med att göra iordning varsin kopp varmt, fruktigt te, någonting som var betydligt enklare än att göra kaffe. Det var liksom bara att lägga en tepåse i en kopp och fylls på med varmvatten och kanske en isbit eller två. Svårare än så var det inte.
Medan han fixade med teet kände han nästan genast hur de där fjärilarna i magen började susa fram och tillbaka igen. De får upp och ner, från sida till sida, vilket kittlades något alldeles förskräckligt. Var det för att de inte haft en ordentlig konversation med varandra på flera år? Eller vad i helskotta berodde det på? Miles var ju fin att kolla på och så men han kunde ju knappast ha gått och blivit tänd på sin föredetta vän så pass snabbt? Eller?

”Sådär”, mumlade Andrew och sköt fram den rykande tekoppen mot Miles, efter att han lagt i två isbitar för att kyla den överdrivet heta drycken. ”Hoppas att du gillar fruktigt te, det är min favorit i alla fall”, fortsatte han och slog sig ner på en pall bakom disken.
”Det har gått helt okej för mig”, svarade artonåringen fortsättningsvis och kupade händerna runt sin egen kopp med te. ”Det kom en del folk efter att du hade gått men efter det har det varit ganska lugnt faktiskt”, förklarade han och ryckte lätt på axlarna. ”Hur har det gått för dig?”

Andrew betraktade den andre när han tog av sig jackan. Var det så pass kallt ute? För han hade inte tagit med sig någon jacka. Hoppsan.
”Alltså det var ju en del folk här som vanligt, men ingenting överdrivet. Hade en kund som aldrig verkade bli nöjd med sin cappuccino så tillsist tog jag tillbaka den och bad dem att gå”, berättade han och frustade till, medan han himlade med ögonen. ”Folk kan vara så otroligt dumma ibland.”

”Fruktigt te är typ det bästa teet”, konstaterade Andrew och smuttade lite på den heta vätskan i koppen framför honom. ”Och det är ingen fara, jag vet själv hur gott det kan vara med lite mat efter ett pass på jobbet”, fortsatte artonåringen och drog på munnen. Jo, att komma hem och sätta sig med en skål nudlar kunde typ vara det bästa som fanns efter ett långt, tröttsamt skift. Nu kunde han inte direkt erbjuda Miles en skål med nudlar där och då, men det verkade som om det dög med en macka och lite te. Teet var ju åtminstone varmt så förhoppningsvis värmde det lite i magen. Men gud, gud vad sugen han blev på nudlar nu. Fan, han skulle nog inte kunna sova förrän han fått i sig ett paket eller två. Eller tre.

”Jag tycker nog ändå att det är ganska skönt när det är lugnt, eftersom jag står själv här hela tiden. När det blir mycket folk på samma gång och alla har jobbiga beställningar blir man lätt stressad så har verkligen ingenting emot när det blir tomt här. Sedan är det tråkigt som in i helvete, men det är faktiskt bättre än att stressa livet ur sig”, försökte artonåringen förklara och sneglade mot den andres kopp med te. Fjärilarna var som sagt tillbaka igen och susade omkring inne i magen på honom, något som nästan gjorde det lite svårt att njuta av teet. Fan, vad var det med honom? Han fick aldrig fjärilar i magen, aldrig. Tvärtom faktiskt, han brukade gå omkring med stora stenbumlingar därinne och oroa sig över allt som behövde göras under veckan. Men nu hade han nästan glömt allt han egentligen behövde fundera över, typ som nästa gång han behövde gå och handla eller skifta. Det var i vanliga fall jobbiga grejer men nu tänkte han inte ens på det.
”Usch, det låter ju inte sådär jättekul”, svarade Andrew och gjorde en grimas. Nej, det var aldrig roligt när man fick kunder som betedde sig illa på det där sättet. Men att de gått på Miles utseende och kläder, nej det kunde han inte förstå sig på. Alls. ”Förstår inte varför de gick på ditt utseende, du ser..du ser ju liksom bra ut så vad fan kacklade de om?” Fortsatte han och placerade händerna över kinderna, i ett försök att dölja rodnaden som återigen dykt upp.

Jo, det hade nog varit bra att be dem att gå när situationen tog den vändning som den tagit. Andrew hade inte direkt det bästa tålamodet så hade det fått gå för långt hade det kunnat sluta illa. Det var ju bara att kolla tillbaka på det som hänt i skolan tidigare under dagen. Kontrollen var inte direkt bra, verkligen inte.

”Hm? Åh, tack.” Artonåringen sänkte händerna och log mot den jämnårige, innan han plockade upp sin egen macka och viftade lätt med den framför nosen på Miles. ”Jag gjorde en till mig själv också, har ingen lust att svälta.”

”Ingen tvekan om den saken, när man är utsvulten smakar i princip allting bra!” Höll artonåringen med om och nickade. Jo, när man var väldigt hungrig spelade det nästan ingen roll vad man åt - allting smakade gott, oavsett om det var mat från en restaurang med tre Michelin stjärnor eller en bit med torrt knäckebröd. Det kvittade liksom.
Miles verkade nästan andas in den där mackan, så snabbt gick det för honom att få ner den i magen. Det fick Andrew att vilja skratta till, men han höll sig från att göra det. Att skratta från ingenstans skulle bara vara konstigt och han hade redan betett sig tillräckligt knäppt för dagen. Och resten av veckan för den sakens skull.

Jo, det kunde verkligen bli överdrivet stressigt om det kom mycket folk på samma gång och det var inte en känsla Andrew uppskattade. Men samtidigt var det ingenting han kunde förhindra, var det stressigt så var det helt enkelt det.
”Det är därför det är så jävla skönt när det inte kommer någon på flera timmar, då kan man liksom fokusera helt på att städa och så. För desto tidigare man gör klart saker, desto tidigare kan man gå efter att man låst dörrarna”, sade artonåringen och tog en tugga av sin egen macka. Hm, jo den smakade faktiskt helt okej, inga konstigheter där.

”Nej det hade varit illa om jag svimmade två timmar innan mitt pass är över. Då hade du fått stänga och låsa.” Andrew skrattade till och skakade på huvudet. Nej, det hade inte varit någe vidare. Å andra sidan brukade han klara sig utan mat ganska länge, men jösses vad sur han blev. Fick han inte i sig tillräckligt med mat under dagens gång förvandlades han sakta men säkert till någonting mellan en demon och en enda stor röra. Hjärnan slutade fungera och han hade inga problem med att starta onödiga bråk. Det var som om han ersattes av allting som han själv egentligen hatade när han blev riktigt hungrig. Så det var väldigt bra att han satt där och gnagde på sin macka.

Andrews mörka ögon fäste sig på Miles i ungefär samma sekund som den andre vek undan med blicken. Hur hade någon kunnat klaga på hans stil och utseende? Det var ju helt absurt. Han såg genuint bra ut, typ väldigt bra.
Artonåringen kupade återigen händerna runt kinderna. Fy, fy, fy. Sådär fick han inte sitta och tänka. Kanske han började bli trött?
”Vill du ha något mer? Kan fixa en till smörgås typ eller en bulle eller någon bakelse..” Kinderna blossade genast upp utan någon som helst anledning och han försökte desperat täcka huden med händerna. Shit.

”Stänga och låsa skulle jag nog klara av,” försäkrar Miles med ett litet leende på läpparna. Ja, det har han gjort många gånger faktiskt. Problemet skulle nog vara att hjälpa Andrew komma hem. Han har ingen aning om var den jämnårige bor, kanske de bor väldigt långt bort från varandra, eller kanske de bor nära varandra. Han hoppas lite på det sista alternativet, men det tänker han inte riktigt medge för sig själv. Kanske de kan bli bra vänner igen, de verkar ju vara en liten bit på vägen till det iallafall. Det känns skönt att ha någon att prata med i skolan. Nu finns det några som han haft lite kontakt med på skolan sen han reste bort, men de har ingen nära relation. Det har varit lite svårt att få nära relation med någon när han rest så mycket, och när de bor i olika världsdelar. Men han är arton nu och kan ta hand om sig själv, han behöver inte följa sin farbror överallt, trots att han gärna vill vara åtminstone i samma land som honom. Det skulle vara svårt att flytta igen, särskilt om han och Andrew börjar få kontakt igen, vilket det nu verkar som.

Miles hade glömt att berätta varför damen nedvärderat hans utseende, ops.
”Jag vet egentligen inte.. hon tyckte iallafall att jag skulle klippa håret.” Hans hår är lockigt och brukar förvisso kittla honom i ögonen, men han tycker om det. Inte tänker han klippa håret bara för att en elak tant tycker det.

”Hmm.. går det bra med en liten bulle?” Undrar han. Miles känner sig oerhört bortskämd just nu, så kanske det bara är drygt att ta emot den där bullen, han vet inte riktigt. Men det skulle vara väldigt gott med en bulle. ”Det är väldigt snällt av dig, men jag kanske är oartig?”

”Ja, jo med tanke på att du förmodligen har den uppgiften när du jobbar tvivlar jag inte på att du skulle klara av det”, svarade Andrew med ett litet skratt. Nej, det hade nog inte varit några som helst problem för den jämnårige att ställa iordning allting och låsa dörren, men då hade han ändå stått kvar med en medvetslös Andrew. Och vad skulle han göra med en medvetslös Andrew? Släpa hem honom och bädda ner honom i sängen? Knappast. Även om han inte såg speciellt tung ut, var han ändå det. För att inte tala om lång och allmänt otymplig. Plus det lilla faktumet att Miles inte hade någon aning om vart han bodde och förmodligen inte ville släpa med honom hem till sig.

På riktigt? Hade hon sagt åt Miles att klippa håret? Pratade de verkligen om samma Miles nu ens? För Andrew tyckte att den andres hår var alldeles underbart. Det var tjockt och mörkt och såg sådär alldeles förskräckligt mjukt ut. Åh, fint, nu ville han bra gärna sträcka sig fram och röra vid det. Men det kunde han fan inte göra, för då hade Miles nog lagt benen på ryggen och stuckit sin kos.
”Sa hon verkligen det? Tycker att ditt hår är jättefint!” Utbrast Andrew och skakade på huvudet så att hans eget hår studsade omkring. Det var inte alls lika fint som den andres, utan mest tråkigt och platt.

”Åh, absolut! Jag måste ändå slänga allt som blir över vid slutet av dagen så det är bara att ta för sig”, berättade artonåringen och skuttade iväg till disken efter att ha ätit upp sin macka, där han fiskade fram varsin bulle åt dem. Bullar och te, det var nog bland det bästa som fanns. Nu var han förvisso ganska trött på just de här bullarna vid det laget, men just nu smakade allting gott. Miles sällskap verkade göra många under.
”Här”, fortsatte han och räckte fram bullen mot den jämnårige, återigen med ögonen fästa på honom.