PRS Vidomina & Lupple

Astral granskade Melanie. Han tyckte att hon verkade orolig än, men han hade ingen lust att ta reda på det. Om hon hade något att säga, skulle hon förhoppningsvis säga det, tänkte han och vände blicken åt en servitris för att vinka åt en honom att servera Astral ännu ett glas av den kalla drycken. När glaset sattes ner på bordet nickade Astral åt honom och såg mot Melanie igen. "Kung Edmund?", ekade Astral och höll tillbaka ett skratt innan han smakade av drycken. "Kung Edmund har varit död sedan länge, Melanie, det är kung Ingham som regerar nu.", sa Astral och såg upp mot henne.
Kung Edmund hade också varit en omtyckt ledare och inte gjort särskilt mycket väsen ifrån sig, anonym, tyckte Astral. Men det var bara rykten som Astral hade hört. Rykten som hållit sig kvar i flera, flera år. "För att vara en skogsvarelse, Melanie, så rör dig knappast runt i andra miljöer?", skrattade Astral och klunkade av drycken igen. Han sträckte på sig med ett flin på läpparna som snart skulle försvinna då hon fattade taget om hans ena arm. "Hm?". När han såg hennes blick drog han hastigt åt sig armen i ett ryck. Det var överraskande på något sätt, hennes min, hennes allvar. Det skrämde honom en aning, men för att dölja det drog han in ny luft och rätade på sig. "Och det finns anledningar varför kung Ingham leder sitt rike som han gör. Han gör det för sitt folk, för freden.", sa Astral och fnös, gillade inte tanken att hon kanske var respektlös mot kungen. "Jag gör bara mitt jobb, Melanie.", sa Astral. "Om du vet så mycket, snälla, dela med dig då, jag har fått uppdraget och har ingen tanke om att ge upp. Är du med mig eller inte?"

Melanie kunde inte förstå det han sade, hon kunde inte ta in det. Död? Död sedan länge? Det kunde inte stämma, hon hade ju träffat honom förra månaden. Det var ett tydligt minne, de hade talat om att hans män skulle få röra sig genom skogen för att frakta varor på ett snabbare sätt. Hon vände hastigt bort sitt ansikte och vek ned blicken, försökte skyla de nästan skimrande tårarna som hon inte kunde hindra. Oron stegrande, även rädslan men också hennes förvirrande- nästan snurrande tankar. Att han skrattade var för henne ett mysterium, hon förstod inte det roliga.
När samtalet återvände till Kung Ingham så tvingade hon sig att glömma oron och rädslan för stunden och torkade bort tårarna med en skakig hand och vände upp blicken mot honom. Samma allvarliga, nästan kalla blick. Anledningar för att få ett magiskt föremål- för att bibehålla freden. För henne var detta skrattretande och hon kunde inte hålla borta skrattet.
"För freden? " Sa hon nästan sjungande och skakade på huvudet.
Melanie lutade sig över bordet för att komma närmare honom. "Människor har ingen rätt till de heliga föremålen- det står skrivet. Det är bestämt sedan urminnes tider." Viskade hon kallt. " Det är sant att ett sådant föremål kan skapa välfärd, lycka, en tid som kommer minnas som en gyllene tid. Men ni människor, med era begär, kan endast skapa ondska." Viskade hon. " Föremålet i fel händer skapar endast, sorg, svält, död- smärta och det kommer minnas som den mörka tiden. Dessa mörka tider finns skrivna i era böcker Astral- föremålen är gömda- skyddade och de måste fortsätta vara det." Viskade hon skarpt och satte sig upp och lutade sig tillbaka.
" Jag kommer följa dig för att säkerställa att de heliga föremålen förblir skyddade- gömda. Astral- du måste förstå. Det du söker är gammalt och tvetydig som en egg. Det sägs att det svarar på de innersta begären." Fortsatte hon. "Är makt ett begär så kommer makten komma men på de mest avskyvärda sätten."
" Det finns alltid ett pris." Viskade hon allvarligt. Fann sig osäker, rädd för att ha avslöjat för mycket. Å andra sidan hade hon endast sagt det som står skrivet om dessa- det mest ytliga. Hon svalde hårt och såg på honom.
" Tänk en gång till, jag ber dig." Viskade hon bedjande och såg på honom.

Astral hade inte lagt märke till Melanies tårar. Efter att ha frågat henne om hennes deltagande i uppdraget hade han återgått till att lyssna på musiken. Men det skulle inte dröja länge förrän han blickade åt hennes håll igen. Hennes ord. Astrals leende försvann igen. Hennes ord var kalla. Han förstod med ens att hon verkade allvarlig. Astral iakttog henne och svalde, han teg, för han förstod att det var viktigt för henne, att berätta. Men när hon började tala om människornas rätt tyckte han att det övergick till en uppläxning och drämde därför med näven i bort. Tillräckligt högt för att några från bordet bredvid vred på sina huvuden för att se på vad som hade hänt. Astral andades ut och drog ett nytt andetag innan han rätade på sig och mötte hennes blick. "Du vet inte vad du talar om.", väste Astral. "Följer du med för att stoppa mig så är du emot mig.", sa han sedan och lät handen falla längst med sidan. Han hade bestämt sig för att gå. Han ville inte stanna kvar. "Jag säg det igen; Jag har fått ett uppdrag och jag tänker genomföra det. Oavsett om du är med mig eller inte.". Sedan fiskade han upp några mynt från sin mantel och placerade de på bordet för att betala måltiden. Han reste sig upp så att stolen bakom honom flyttade på sig. Med blicken på Melanie drog han på sig huvan så att det bruna håret täcktes. Sedan lämnade han henne kvar vid bordet och gick ut från värdshuset.

Att han drämde näven i bordet var en chock och det fick henne att hoppa högt där hon satt. Hon tittade på honom med en skrämd blick. Människor, tänkte hon irriterat och samlade sig. Hon tänkte inte ge upp. Hon skulle få honom att förstå eller så skulle hon bli tvingad att döda honom. Föremålen, föremålet var det viktiga just nu- dess säkerhet och gömställe. " Jag vet mycket väl vad jag talar om." Sa hon bestämt och spände blicken i honom.
Melanie såg på honom när han reste sig och kände sig genast lite rädd, orolig. Hon var väl medveten om att hon var säkrare i hans sällskap. Mynten som föll till bordet fångade hennes intresse för en kort stund innan hon greppade tag om pinnen hon hade med sig. Reste sig smidigt upp och följde snabbt efter honom, ut från värdshuset. Hon såg hans gestalt en bit bort och sprang nästan dansande fram till honom och greppade tag om hans arm.
"Astral, var inte så trångsynt- jag vet en genväg." Log hon sjungande och ställde sig framför honom. Aldrig att han skulle gå iväg utan henne.

Astral hade kommit ut i mörkret. Det närmade sig natten. Men hans irritation som brusat upp fick honom totalt att glömma sin trötthet. Och han faktiskt behövde vila. Han hade börja gå från samma håll de kommit med målmedvetna steg. Men vid ljudet av Melanies välbekanta röst fick honom att haja till. Han hade inte räknat med att hon skulle följt efter honom. Han förbannade sig själv i tysthet att han inte visste bättre. När hon greppade tag om hans arm vred han på huvudet för att på henne och såg genast förvånad ut att möta ett glatt ansikte tillbaka. Hans irritation försvann genast. Han var överraskad. Han reagerade först inte på henne ord, utan stod som ett fån och blinkade åt henne med svalde sedan som för att komma tillbaka till verkligheten och harklade sig. "En genväg?", ekade han och harklade sig igen. "Nåväl, led vägen då.", sa han sedan och nickade åt henne som för att visa att hon skulle börja gå.

Melanie log brett och studerade honom en stund. " Lova att följa efter då." Viskade hon leendes och släppte taget om hans arm och snurrade runt för att ta ut en riktning men allt såg oerhört obekant ut. Hon visste att det skulle finnas en väg i närheten men hon kunde inte se exakt vart. "Ge mig en minut bara." Sa hon tveksamt och satte sig ned och tog upp ett fallet löv och lyfte det mot sin mun.
" Visa vägen, du vackre- led mig." Viskade hon sjungande mot lövet och kastade sedan upp det i luften. Hon följde det vaksamt med blicken och såg det susa iväg åt ett håll men sedan åt ett annat och åt ett tredje innan det föll ned mot marken igen. Det var ofattbart, varför svek skogen henne? Vad hade hon gjort för fel? "Astral, skogen har slutit sig." Viskade hon sorgset, nästan med en tom röst och reste sig upp. Vände sig mot Astral och greppade svagt tag i hans arm för stöd. " Berätta Astral, hur länge har din Kung regerat?" Viskade hon och blinkade bort sina tårar.
"Snälla berätta." Bad hon med en sprucken röst. Men tystnade tvärt och la en hand för hans mun för att han inte skulle tala och lyssnade. Fåglarna kvittrade, löv rasslade, en bit ifrån dem och hon sken upp och såg på honom.
" Vägarna är dolda." Flinade hon och började sedan gå mot ljuden, hoppades att han skulle följa efter.

Astral såg på då hon viskade till lövet och rynkade pannan. Han kunde inte placera hennes magi i någon slags kategori. Han övergav tanken strax därpå, det var inte tillfälle att räkna ut det. Astral följde också lövet med blicken då det verkade försöka visa vägen och såg på hur det föll till marken. "Skogen..slutit sig?". Han lät oförstående och kände en otålighet. Just när han bestämt sig för att ta ledningen i egna händer, eller fötter, greppade Melanie på nytt tag om Astrals arm och han stannade upp igen. "Melanie?". Han mötte hennes blick och granskade hennes uttryck. Där var den där oron igen. "Kung Ingham har regerat i över 40 år, Melanie.", sa han och sänkte armen så att hon skulle släppa taget. Men han blev genast överraskad igen då hon placerat sin hand om hans mun för att hålla honom tyst. "Vägarna dolda?", sa han oförstående. Vad pratade hon om? Vad menade hon? Men när Astral förstod att han inte skulle få något svar gick han efter henne, in i skogen igen.

Melanie hörde hans ord, frasen i över 40 år virvlade runt i hennes tankar, i hennes undermedvetna men hon kunde inte fokusera på det nu. För henne var det solklart, skogen hade slutit sig, vägarna var dolda. Hennes folk hade dolt dem.
Det var det som fick henne allt ivrigare, de alla skulle vara där inne- de var dolda.
Doften av skogen fick hennes fötter att röra sig snabbare, snart sprang hon men när hon kom till skogsbrynet så kände hon en ilska en otrolig ilska och stannade tvärt. Hon såg upp på de yttersta träden- såg deras nästan vildvuxna utseende och kände ilskan.
Det var inte hennes folk, skogen hade självt valt att dölja sig för henne och hennes folk.
Hon kände tårarna igen och det var då hans ord nådde hennes medvetande. I över 40 år?
Pusselbitarna föll sakta på plats, därav minnesluckorna, därav allt främmande. Det var därför hon var svagare än hon mindes. Nått hade skett.
Hon föll ned på knä utanför skogen och rörde vid gräset cirklar. Försökte kommunicera men det var tyst, dödstyst.
Hon vände sitt ansikte mot Astral och skakade på huvudet. Försökte dölja sin sorg men kunde känna att det speglade sig i det närmaste gräset.
" Vi får gå din väg Astral, mina vägar är slutna- glömda, hatade." Sa hon sorgset och såg upp mot skogen.

Hennes ordval, alla lät som gåtor. Astral förstod inte vad hon menade. Vägarna dolda? Han upptäckte bara skog. En skog han vandrat i flera gånger. Han medgav att hon givetvis kände något annat för naturen än honom, men.. Astral visste inte vad han skulle tro.
Då Melanie sjönk ner på knä trodde han först att hon blivit skadad och rusade fram för att hjälpa henne upp, men hennes blick övertygade honom att hon var ledsen. Han ångrade genast sitt beteende inne i värdshuset, han hade inte behövt vara så dåraktig. "Vad händer? Berätta? Jag förstår inte.", sa Astral med en låg röst och såg sig om. Lyssnade. Han hörde vinden susa, kvitter från fåglar, men de var långt borta. Var de någon som iakttog de? Långsamt rätade han på sig och såg sig om, försökte se och höra, men upptäckte ingen. "Kom.", sa han utan att slita blicken från omgivningen. "Det är bäst att vi inte stannar. Den här vägen då.". Astral visste om soldaternas vandring i skogen, han visste att det också befann sin andra varelser, kanske sådana inte långt ifrån samma släkte som Melanie, gissade han. Han hade ingen lust med nytt främmande. Men med dessa tankar placerade han en hand om handtaget om sitt svärd, beredd att dra det ifall något överraskande skulle hända.
Han gick före de mellan träden, försökte höra, försökte se, något bekant. Något i honom sa att det var den här vägen de skulle gå. Han följde sin instinkt. "Bäst vi inte stannar.", sa Astral igen.

Melanie tog sig upp på benen med hans hjälp och försökte torka tårarna som vägrade att sluta rinna. Men det var ett lönlöst försök. Det gick inte.
Hon såg sig om och försökte lista ut vägarna, försökte hitta kontakten med skogen men det enda hon kände var mörker.
" Jag träffade Kung Edmund för en månad sedan ungefär, jag minns det tydligt. Vi hade ett trevligt samtal." Viskade hon sorgset. "Men du påstår att din Kung har styrt i över 40 år, det stämmer- allt är annorlunda." Viskade hon och försökte prata tydligt.
"Jag tror jag är ensam. Jag borde ha hört mina vänner. "Viskade hon. Lät sin ena hand greppa tag om hans mantel och höll stenhårt i den.
Melanie tvingade sina fötter att fortsätta framåt- att fortsätta gå efter honom. Men varje steg hon tog var en utmaning, rötter befann sig helt plötsligt där hon gick så hon snubblade och försvann sedan i andra ögonblicket. Grenar rispade hennes ansikte och hon hörde Astrals röst, men den var långt borta trots att hon gick nära honom.
Inte stanna. Hon upprepade den om och om i sina tankar.
Hennes ögon blickade upp mot Astral och han verkade ha en lätt väg att gå medan hon hade det svårt trots att de gick på samma väg.
" Astral, skogen kommer inte låta mig passera. "Viskade hon och släppte taget om hans mantel och greppade sin pinne, sin vandringskäpp och slog hårt ned den i marken.
Hon började tyst tala på ett främmande språk och ganska snart sjöng hon melodiskt. Det gnistrade om käppen, ned i marken i rötterna. Hennes skimmer rann av henne ned i marken.
" Släpp er ilska- låt mig passera- snälla minns att detta inte är mitt fel." Viskade hon om och om igen på flera olika språk, vandringskäppen föll mot marken och återgick som pinne och hon föll ned på knä och drog med händerna över marken. "Visa mig." Bad hon bedjande och blev sedan tyst och slöt ögonen. Allt, de senaste 77 åren spelades upp framför henne. Hur någon kraft låste in dem i skogen och de alla en efter en föll- till döden. Hur de sista använt sina krafter för att låta sin prinsessa skyddas i en sömn istället för att död- tills räddningen, en man skulle väcka henne genom sin närvaro. Hon slog upp sina ögon och stirrade tomt framför sig för att sedan stirra på honom. "Ta dig upp i trädet, vi är skyddade där. Jag måste vila. " Viskade hon och reste sig skakigt upp och klev upp på en gren som lyfte henne högt upp som en hiss och hon steg av och satte sig.