Delphini och den forntida häxan

Lika bra skrivet som alltid ... vad hemskt med Harry! Bra att de tre nu slår ihop sig. Gillar vardagsdetaljerna med bäddsoffan, mitt i det ödesdigra äventyret. Sådant gör det hela levande, tycker jag

Bara för att det är ett nytt årtionde och för att jag är så himla snäll så ska ni få ett nytt kapitel redan nu!!
_____________________________________________

Kapitel 13

Delphi, tjugotvå år, stod i sitt rum hemma hos Rodolphus och packade sin lilla väska, redo för sin flytt.
"Delphini, lilla du får gärna stanna här även om du har ett uppdrag", sa Rodolphus som stod vid dörröppningen.
"Åh, har jag inte berättat? Jag ska på jobbintervju idag. Får jag jobbet så ingår boende, något jag är rätt säker på att jag kommer få", sa Delphi belåtet.
"Ett jobb? Vart då? Och vadå rätt säker?"
"Ett ålderdomshem. Stackars Amos Diggory som än idag sörjer sin döde son. Han behöver en assistent."
"Och vad gör dig så säker på att just du kommer få jobbet?"
"Här", sa Delphi och räckte fram sitt förfalskade CV.
Rodolphus läste igenom det och tittade upp på Delphi emellanåt.
"Delphi... är det verkligen värt risken?"
"Vadå då? Du har väl lärt mig confundusförbannelsen och imperiusförbannelsen? I värsta fall kan jag ha nytta av dem."
Rodolphus räckte tillbaka pappret.
"Lycka till då. Eller något."

Delphi transfererade sig bort mot Upper Flagley och rick raka vägen mot Sankt Oswalds hem för gamla häxor och trollkarlar.
"Kan jag hjälpa dig?" sa kvinnan vid disken i entrén.
"Delphini Diggory, jag är här för jobbintervju", sa Delphi.
Kvinnan tittade i sitt register och sedan upp på Delphi med ett leende. Innan hon hann säga något for en sko i full fart förbi ansiktet på henne följt av ett skratt från en gammal dam.
"Alberta, vad har jag sagt om att kasta skor på det viset?!"
"Det var inte jag", sa en tant som stod vid ingången till vad Delphi antog var det stora uppehållsrummet. "Det var trollstaven."
"Ingen fara", sa en yngre man som visade sig vara en del av personalen. "Jag tar hand om henne."
"Ursäkta mig för det där. Få se nu, ja. Just ja. Kom med här."
Med det ledde hon Delphi till ett lugnare rum där de kunde prata ifred. Hon tog sin tid att läsa igenom CV:t noga.
"Ja du, Miss Diggory. Du har allt som krävs. Du verkar också ha bra erfarenhet som assistent", sa kvinnan och tog av sina glasögon. "Innan jag anställer dig bör du veta att Amos är lite virrig av sig."
"Åh tro mig, det vet jag", sa Delphi. "Det är knappt så han ens kommer ihåg att jag existerar när jag träffar honom. Just därför tror jag det här kan vara bra för oss båda. Att han vänjer sig mer vid mig, och att även jag får spendera tid med min farbror."
"Sen är det också det här med hans son. Han slutar aldrig prata om honom. Eller orättvisan att han själv fick bli så gammal."
"Just därför behöver han mig. Du vet... när jag var liten sa han alltid att jag var som den dottern han aldrig hade. Och ibland barnet han hade förlorat. Han pratade massor om honom och sörjde redan då."
"Jag ska ta dig till hans rum", sa kvinnan. "Se om det här kommer funka."

Med det fick Delphi följa med genom korridoren där stämningen var en aning lugnare. De kom fram till dörren hon gissade var ingången till Amos rum. Kvinnan knackade försiktigt på dörren och öppnade långsamt.
"Amos. Du har en besökare", sa hon.
"Säg åt dem att gå", snäste en gubbröst. "Jag är inte på något gästhumör."
"Det är din brorsdotter", försökte kvinnan igen. "Hon vill gärna träffa dig."
Det blev tyst en stund, något som gjorde Delphi en aning nervös.
"Försök inte. Jag har ingen brorsdotter."
"Vet du, jag tror han och jag behöver lite egen tid", sa Delphi innan kvinnan hann säga något, och gick genast in och fann en bitter flintskallig gubbe i rullstol. "Amos, det är jag. Delphi. Kommer du inte ihåg mig?"
Han tittade konstigt på henne, men innan han hann tillägga något närmade hon sig med ett leende och kastade en confundusförtrollnig i smyg.
"Vi har inte setts på några år. Faktum är att jag fortfarande var ett barn sist vi sågs. Mina föräldrar dog i striden på Hogwarts och när jag inte trivdes hos min fosterfamilj var jag alltid välkommen hem till dig. Du pratade ofta om Cedric. Visade mig bilder på honom. Du sa att han och jag hade kommit bra överens. Och att jag var som en dotter du aldrig hade."
"Var det Delphi du sa?" sa Amos fundersamt. "Jag måste ha blivit oerhört senil isåfall. Aldrig skulle jag glömma bort min egen brorsdotter."
"Det kommer med åldern. Det är helt normalt. Just därför tyckte jag det var en bra idé att få jobba för dig. Spendera mer tid tillsammans. Det skulle väl göra dig allt tryggare också? Att ha en nära släkting till assistent?"
"Jag... antar det", sa Amos.
Delphi log och kysste hans panna innan hon återvände till sin arbetsgivare.
"Jag har en känsla av att det kommer bli bra", sa hon belåtet.

Tjugosex åriga Delphi vaknade upp i bäddsoffan. Hon var så fäst vid sin tillbakablick till dröm att hon helt glömde bort att hon sovit borta under natten. Hon gick upp och smög sig uppför trappan, för att inte väcka Albus och Scorpius, mot badrummet för att ta sin morgondusch. Albus hade kvällen innan erbjudit henne att känna sig som hemma, så det erbjudandet tog hon vara på. Därefter slängde hon på sig en liten byxdress ihop med en lång kofta och ett par bekväma tofflor, och satte upp sitt långa hår i en knut.

På vägen nerför trappan kunde hon höra ljud från köket av pojkarna som måste ha vaknat under tiden hon duschade. Scorpius stod vid spisen och lagade frukost medan Albus stod och tittade på.
"Jag säger det bara", sa Albus. "Det är ingen stor skillnad från vad vi blev utsatta för, och vi har ju dessutom bevis på att hon talar sanning."
"Jag vet, älskling, men vi måste ändå ligga lågt", sa Scorpius. "Hade du upplevt den världen jag befann mig i hade inte du heller velat ta fler risker."
"Godmorgon", sa Delphi och steg in i köket.
"Delphi", sa Albus. "Vi... pratade just om dig."
"Har vi fått några nyheter än?" sa Delphi som genast ville fokusera på det viktiga.
"Inte än", sa Scorpius. "Vi får ingen post direkt hit av säkerhetsskäl."
"Vi turas om att gå till Hogsmeade vid jämna mellanrum", förklarade Albus. "Det är där det viktiga sprids."
"Så... några planer på att gå dit idag?" undrade Delphi.
"Inte en chans att vi släpper iväg dig dit!" sa Scorpius som verkade ha en långsökt tankeläsare. "Du är fortfarande efterlyst och Hogsmeade är den sista platsen du vill till."
"Du och jag kan gå senare", sa Albus till Scorpius. "Det känns säkrast om vi är två. Dessutom har vi ju en som kan vakta stugan."
"Mm..." sa Scorpius fundersamt. "Vi får se hur det blir med den saken."
"Lås in mig i garderoben fastbunden om du inte litar på mig", sa Delphi ironiskt.
"Garderoben är överskattad", sa Albus. "Den är vi alla redan ute ur."
Delphi fnissade till och kunde även se ett flin på Scorpius läppar.

Under eftermiddagen gick alla med på att Delphi skulle få stanna i stugan, med skyddsförtrollningar uppsatta kring området, medan Albus och Scorpius tog sig till Hogsmeade. Med det tog sig Delphi friheten att läsa artikeln om Harry Potters bortgång. En klump i halsen växte på henne av att tänka tillbaka på händelsen, men inget tydde på att hon själv var misstänkt för mordet.
____________________________________________

Det bästa med detta kapitel måste ha varit att skriva om ålderdomshemmet. Kan ju säga att jag hade en bild i huvudet från vad jag såg i Cursed Child i scenen som det introducerades, helt upplivat och fullt med gamlingar som utför magi för skojs skull. Och dom får den manliga skötaren (som jag skrev med här) att dansa. Det var skitkul

Jag tyckte också att beskrivningen av ålderdomshemmet var intressant.

ÄLSKADE det här:

"Lås in mig i garderoben fastbunden om du inte litar på mig", sa Delphi ironiskt.
"Garderoben är överskattad", sa Albus. "Den är vi alla redan ute ur."

Sååå bra!

Kapitel 14

"Delphi!" hördes Albus röst från ytterdörren.
Delphi rusade genast dit då det lät allvarligt. Hon bemöttes av en panikslagen Albus med en medvetslös Scorpius över axeln.
"Åh Merlin, vad har hänt?!" sa hon chockerat och hjälpte genast till.
De tog honom upp till sovrummet och lade honom på sängen.
"Fort. Hämta necessären i badrummet", sa Albus hastigt.
Delphi gjorde genast som hon blivit tillsagd. Hon räckte över necessären till Albus som genast började gräva i den och göra rent alla sår i ansiktet på Scorpius.
"Vad är det som har hänt?" frågade Delphi igen bekymrat.
"Någon jävel som försökt terrorisera Hogsmeade är vad som har hänt", sa Albus frustrerat. "En jävla förtrollad gasbomb släpptes."
"Jemira..." kopplade Delphi.

Det var på allvar nu. Blodigt allvar. Jemira hade börjat sin kamp mot trollkarlsvärlden och det fanns ingen återvändo. Delphi gick runt i cirklar framför elden där hon hade sin bädd, omringad av tankar. Hon stannade upp så fort Albus kom in, som verkade ha lugnat ner ser.
"Hur mår han?" sa Delphi.
"Han lever", sa han. "Så hon har alltså gett upp hoppet på att utrota alla mugglare?"
"Jag tror snarare att hon vill göra ett framsteg redan nu. Har hon nu varit i Hogsmeade är det bara en tidsfråga innan hon ger sig på Hogwarts."
Orden gav Albus ett förskräckt ansiktsuttryck.
"Vi måste genast dit", sa han.
"Det kan vi inte", sa Delphi. "Tar du dig dit utsätter du skolan för större fara. Och du kan säkert lista ut vad som händer om jag visar upp mig där."
"Min syster är där!" protesterade Albus. "Och vad skulle jag göra som utsätter skolan för fara?"
"Det finns ett skäl till att Jemira ville samarbeta med mig. Du och Scorpius deltog också i den tidsresan så det så kallade ansvaret enligt henne vilar på er också."
Albus suckade och satte sig ner i soffan.
"Hur gör vi då?" sa han.
"Har vi möjlighet att kontakta skolan anonymt?"
Albus funderade en stund.
"Jag vet", sa han och gick iväg och kom genast tillbaka med ett föremål som liknade en spegel. "Du får hålla dig åt sidan. Ingen får se att jag är med dig."
Delphi följde hans order och satte sig ner medan han satte sig i soffan.
"Jag kan se flickornas sovsal i Gryffindors uppehållsrum, men ingen är där", sa Albus och höll sig i fokus. "Vänta nu kommer någon- Claire? Claire är det du?"
"Albus?" hördes en helt obekant röst.
"Claire, har du Lily i närheten?"
"Lily? Nej jag vet inte var hon är just nu."
"Men har du sett henne något? Är hon i säkerhet?"
"Vänta, nu kommer hon. Lily! Det är din brorsa."
"Albus?!" hördes rösten som Delphi kunde koppla var Lilys. "Albus, var har ni hållit hus? Alla har letat efter er!"
"Det kan jag inte tala om just nu. Lily, det har skett en attack mot Hogsmeade. Har nu märkt av något märkligt som skett på Hogwarts?"
"Ett gäng elever försvann i morse", sa Lily. "Helt spårlöst."
Albus tittade genast på Delphi som om båda delade sina tankar.
"Har du någon aning om vilka det var?"
"Ingen aning. Det sägs ha varit förstaårselever men mer än så vet jag inte."
"Lily, stanna där du är. Lämna inte slottet. Jag kommer ta hand om det här."
"Va?! Albus, nej!"
Med det lade Albus på och tittade på Delphi.
"Tror det står något om det i tidningarna?" var det första hon kunde komma med.
"Vi hann inte få några nyheter innan incidenten och vi kan ju inte ta oss tillbaka nu."
"Finns det något annat sätt då?"
Albus satt stilla tveksamt men reste sig därefter upp och gick mot köket. Delphi följde efter honom och fick syn på en gammaldags radio som han stod och pillade med.
"Jag är inte säker på om den här funkar", sa Albus. "Men det är värt ett försök."
Efter att ha testat antennens riktningar och bläddrat bland kanaler lyckades de tillslut komma rätt.
"Det ännu outrädda dödsfallet av Harry Potter undersöks fortfarande. Han sägs ska ha träffats en den dödande besvärjelsen. Vem som nu skulle ligga bakom detta mord är oklart, men anklagelserna ligger på Delphini Riddle, efterlyst efter sin flykt från Azkaban efter sina tidigare grova brott och mordförsök på samma man. Det finns ännu inga spår från var denna kvinna gömmer sig men ministeriet sliter för fullt.
Fem unga elever från Hogwarts skola för häxkonster och trolldom försvann spårlöst denna morgon. Dessa förstaårselever sågs senast ute vid sjön av skolans område men sedan var de försvunna. Ingen vet ännu varesig de har sprungit iväg eller blivit bortförda. De försvunna eleverna är Tessa McLaggen, Leanne Goyle, Malcom Tyler, Ursula Thomas-Finnigan och Hector Parkinson. Vid finnande av dessa barn, vänligen-"
Med det vred Albus genast ner volymen och stod där stilla.
"Albus..." sa Delphi försiktigt. "Du vet att det inte var jag som-"
"Jag vet!" sa Albus ansträngt. "Hade dock också misstänkt dig för mordet om det inte vore för vad jag visste om Jemira. Det skulle ju inte komma till en förvåning om det var sant."
"Det måste vara hon som har kidnappat barnen", sa Delphi för att föra konversationen vidare. "Frågan är bara vart hon har fört dem."
"Det måste ju vara nånstans.... tja. Mitt ute i ingenstans", gissade Albus. "Där ingen kan tänka sig leta."
Med det slog det till en tanke i Delphi. Hon började tänka tillbaka på vad Jemira, då hon utsåg sig vara Gina, hade sagt innan hon avslöjade sig själv.
"Jag tror jag har en gissning", sa Delphi.

Cliffhanger! Hoppas Delphi gissar rätt och att de hittar barnen (med de bekanta efternamnen)! Gillar att det är mycket Scorbus även i denna story.

I firande med att vi äntligen har fått ett kort med Delphi här (som jag tyvärr inte har fått tag i än...) så kommer ett nytt kapitel nu!
____________________________________________

Kapitel 15

Delphi började berätta om det hemsökta huset hon hade läst om på muséet, som ingen vågade besöka.
"Huset som alla fruktar", sa Albus. "Det låter lite ospecifikt. Finns det någon adress till det? Vet vi ens i vilket område det ligger."
"Jag vet", hördes en röst från dörröppningen. Det var Scorpius. "Det är Nala Morrisons hus vi pratar om va?"
"Scorpius..." sa Delphi. "Nå vart ligger det då?"
"Ni tänker inte ta er dit va?!" sa Scorpius som verkade veta vad svaret var.
"Scorpius, hon har kidnappat barn", sa Albus. "Vi måste stoppa henne innan det är för sent."
"Jag följer med er isåfall!" insisterade Scorpius.
Albus andades ut lugnt och gick fram och tog hans hand.
"Jag säger det här för att jag är rädd om dig", började han. "Men du dog nästan när vi var i Hogsmeade och du har fortfarande inte återhämtat dig. Du måste stanna här."
"Jag är ju rädd om dig också! Jag tänker inte riskera att förlora dig igen. Jag vägrar!"
Albus gav en djup suck.
"Du vet att det sista jag vill är att göra något mot din vilja", sa han. "Men det här är viktigt. Det gäller till liv och död bland barn. Bara tala om vart huset ligger. Snälla."
Scorpius tittade på både Albus och Delphi.
"Godric's Hollow. En bit utanför byn. Går man nordväst och fortsätter följa vägen så hittar man det."
"Perfekt!" sa Albus. "Vad är planen nu då?"
"Albus, du stannar här!" sa Scorpius bestämt.
"Jag kan göra det här själv", föreslog Delphi innan Albus hann säga något.
"Inte en chans!" sa Albus. "Scorpius? Kan vi prata i enrum?"
Scorpius tvekade en stund men gick sedan med på det.
Delphi satte sig vid köksbordet och försökte tänka ut en plan, varesig hon skulle ge sig ut dit själv eller ej. Efter en stund kom Albus tillbaka.
"Då drar vi", sa han.
"Scorpius då?"
Albus gav ett framtvingat leende.
"Det ordnade sig."

De transfererade sig iväg mot Godric's Hollow och såg sig omkring. Delphi kastade en förtrollning som frammanade en svävande kompass för att leda dem rätt.
"Det känns... konstigt att vara tillbaka här", sa Albus.
"Låt oss inte prata om det nu", sa Delphi fullt fokuserad på den rätta vägen.
"Jag menar bara att... snart kanske jag bör besöka denna by igen", sa Albus sorgset. "Farmor och farfar ligger begravda här så kanske pappa hade velat..."
Delphi märkte att han stannade upp. Hon gick fram och gav honom och stödjande klapp på axeln.
"Snart kommer hon få betala för vad hon gjorde", sa hon.
Albus gav ett svagt leende av lättnad.
"Nå vad väntar vi på?" sa han. "Kom så fortsätter vi."

Tillslut nådde de en stor äng och på långt avstånd syntes en bekant stuga.
"Delphi?" sa Albus. "Är det där huset? Är det där du tror hon gömmer sig?"
"Ser ut som det", sa hon och började skynda sig fram.
De stannade upp så fort de kommit fram.
"Så... borde vi gå in och titta efter?" sa Albus tyst.
"Väldigt tyst får vi smyga", sa Delphi. "Vi vet aldrig var hon kan dyka upp."
Dörren visade sig vara olåst. De smög sig in med lysande trollstavar och såg sig omkring.
"Borde vi dela på oss?" viskade Albus.
Delphi skakade på huvudet.
"Sist jag gjorde det blev en man mördad."
De gick längre in. Tittade efter noga i alla rum, efter hemliga gångar eller gömställen. Ännu kom de inte fram till något. Därefter tittade de in i källaren. Det enda som syntes till var en bädd samt en massa gamla tidningsutklipp.
"Striden på Hogwarts..." sa Delphi. "Alla dessa artiklar... alla dödsoffer och dödsätarnas makt."
"Jemira... Kan det ha varit här hon återhämtade sig?" kopplade Albus.
"Mycket möjligt. Allt måste då ha varit en myt. Om att huset är hemsökt. Tänk om det var en lögn för att hålla andra borta härifrån?"
"Men vart är hon någonstans nu då?" sa Albus frustrerat. "Vi har letat i hela huset nu."
"Vi kanske borde titta till omgivningen", föreslog Delphi.
Med det gick de ut och började utforska byggnadens utsida. Fram tills Delphi blev distraherad av något.
"Det verkar inte finnas något utanför huset heller", sa Albus. "Delphi?"
"Jag känner igen den här stigen", sa Delphi i syfte på den lilla skogen framför sig. "Kom!"
De gick in djupare i skogen. Fram tills de kunde hitta en dold dörr till ett skyddsrum. Delphi gick fram dit försiktigt.
"Alohomora", sa hon tyst och klev in med Albus i hälarna. "Jag visste det. det var här hon avslöjade sig själv."
"Så du har varit här förut?"
"Hon transfererade mig hit efter att... din pappa dog. Men sen försvann hon efter att ha berättat allt. Jag var livrädd- Jag visste inte vart hon skulle ta vägen då!"
"Så vad väntar vi på då?" sa Albus. "Låt oss titta efter."
_____________________________________________

Jag har just tänkt på en sak

Intressant spoiler! Och bra kapitel som vanligt. Undrar hur de ska kämpa mot Jemira om de hittar henne? Klarar de av det?

Väntar spänt på mer

Kapitel 16

Albus och Delphi började genast utforska varenda detalj i skyddsrummet. Tills Delphi kunde känna en ihålig vägg. Hon flyttade genast på allt som stod i närheten. Hon knackade på väggen några gånger. Testade sig fram hur långt det var ihåligt. Det visade sig vara en väldold dörr utan handtag som tillslut gled upp.
"Albus", sa hon och vinkade med sig honom. "Jag tror jag har det."
De följde vägen långsamt tills de började höra röster. De stannade genast upp för att lyssna.
"Vad du än vill... Vad du nu försöker åstadkomma så förstår jag inte", hördes en barnröst.
"Jag söker en armé!" hördes den bekanta rösten från Jemira. "Er tid är inne. Att avgöra här och nu vad ni vill bli. Vi kan göra stora saker. Bli mäktigare än varselögat som tragiskt nog gav upp."
"Varselögat..." viskade Albus. "Det är ju du."
Delphi nickade.
"Hon försöker manipulera dem", sa hon.
De började smyga sig närmre för att ta en titt. De lyckades nå ett trapprum. En trappa ner kunde de Jemira, vänd mot deras håll även om hon inte lade märke till deras närvaro. Hon var fullt fokuserad på barnen.
"Nu vill jag bara veta", sa Jemira iskallt. "Hur många av er som är mäktiga nog för det här. Nå. Vi börjar med dig. Berätta för oss om dina föräldrar. Hur är dem?"
Barnet hon talade till satt tyst och vägrade möta hennes blick.
"Lilla vän. Om inte du kan svara mig. Så kan jag inte hjälpa dig." Hon fick ännu inget svar. "Men då så. Crucio."
Albus fick genast ett ryck och skulle just agera, men Delphi stoppade honom.
"Jag har tänkt ut en plan", viskade hon. "Jag distraherar henne så hon vänder ryggen mot barnen. Sen för du dem ut härifrån. Kontakta ministeriet och säg att du har hittat barnen."
"Men du då?" sa Albus bekymrat.
"Jag klarar det här."

Med det förvandlade hon sig till sin unika skepnad, en blandning mellan ett varselöga och sin mänskliga form, och flög sin väg uppåt, stannade upp vid sin bestämda punkt, ett bra avstånd ifrån Jemira.
"Varselögat har återvänt", sa hon för att få hennes uppmärksamhet. "Du behöver inte de där barnen."
Samtidigt kunde hon se Albus smyga sig nerför trappan i ögonvrån, medan hon väntade på Jemairas respons.
"Så du kom tillbaka", flinade hon. "Frivilligt."
"Det var ett misstag att lämna dig på fri fot. Men hade du varit ärlig mot mig från första början så hade jag kunnat hjälpa dig." Hon fortsatte iaktta Albus som nu vinkade med sig barnen och signalerade att de skulle vara tysta, medan hon själv höll sig kvar, desperat att hålla Jemira distraherad. "Om du ska ha en chans så bör du lära dig steg nummer ett."
"Du försöker verkligen", sa Jemira med ett iskallt leende. "Men jag behöver inga lektioner från dig."
"Har du aldrig undrat över ett varselögas förmågor? Deras svaghet? Hur man besegrar en sådan?"
"Jag behöver inte känna till deras svaghet. De är bara fåglar."
"BARA FÅGLAR?!" vrålade Delphi och flög sig fram i full fart. Barnen var nu räddade så hon behövde inte hålla sig i samma riktning längre. "Jag kan garantera dig ett en sådan som jag är så mycket mer än bara en fågel, och jag erbjuder dig att lära dig strida mot en, om du någonsin ska kunna bli så mäktig."
Jemira stod där stilla. Som om hon misstänkte något. Delphi kunde se hur hon förberedde sig för sin spöktransferens, men innan hon försvann ryckte Delphi tag i hennes arm så hon åkte med.

Båda två landade på mark. Delphi reste sig genast upp, fortare än Jemira, och började sväva sin väg upp.
"Den förbjudna skogen", sa hon. "Bra alternativ."
"Du var visst inte så kaxig sist vi var här", sa Jemira. "Visa mig nu då. Visa vad ett varselöga som du kan göra."
Utan att tveka höjde Delphi sin trollstav och förberedde en kraftig expulso. Men Jemiras besvärjelse var lika stark och de möttes i en explosion. Hon bemöttes av ett kallt leende innan Jemira utförde nästa besvärjelse. Delphi var snabb med att försvara sig, men till slut blev det för mycket. Då slog det till henne.
"Incendio", sa Delphi följt av en rörelse med trollstaven.
Jemira omringades genast av en stor cirkel av eld. Det fanns ingen väg ut för henne. Hon fortsatte le och höjde sin stav, men Delphi var snabb med att avväpna henne. Trollstaven flög rakt mot hennes händer. Med det krossade hon den i tusen osynliga bitar. Jemira började skratta. Hon fortsatte skratta mer och mer högljutt. Som om hon började bli sinnessjuk.
Delphi spred ut sina bevingade armar och började rabbla upp ett par ord på latin. Hon upprepade samma mening om och om igen. Det började fungera. All magi började fly från Jemiras kropp. Hennes ansikte började åldras. Delphi fortsatte upprepa samma mening medan Jemira allt blev svagare och rynkigare. Tillslut började hon ruttna bort och hennes rester försvann i samband med magin som elden omringade. Delphi började sjunka ner på marken. Aldrig i sitt liv hade hon utfört något så kraftfullt. Blod började forsa ner ur näsan innan hon kollapsade.
____________________________________________

För er som undrar

Oerhört kraftfulla scener! Snyggt och målande.