The Secret

Tack ❤️

Nästa kapitel



Kapitel 3

Ja, vad hade jag precis sett? Jo, en gigantisk orm hade precis slingrat sig in i vårt hus, kunde ormar änns gå upp för trappor? Och det konstiga, en orm, i London. Det lät ju knappast realistiskt. Dessutom så var jag rätt säker på att jag låst dörren, så hur kom den då in om inte...nä, förresten. Men det var den ända logiska förklaringen, det måste ha varit en magisk orm, eller typ en häxa eller trollkarl som skickat den, men varför och vem?

Jag gick försiktigt ut ur rummet på det knarrande trägolvet och ner för den gamla trappan. Jag tittade i alla rum i huset på över och bottenvåningen. Ormen var ingenstans! Jag försökte öppna ytterdörren, men den var låst. Toppen, nu kunde ormar öppna och låsa dörrar också. Sedan slog mig tanken att jag inte tittat i källaren, där (min galna) farbror Olery sov. Skulle jag gå ner eller vänta tills mamma och pappa kom? De skulle aldrig tro mig att en livs levande jätteorm tagit sig in i mitt rum. Efter några minuter så fattade jag beslutet att titta i källaren. Jag gick försiktigt mot dörren som ledde ner för trapporna, la handen på handtaget och öppnade försiktigt, det kom ett knakande ljud. Jag kunde se att längst ner i den långa trappan låg ormen ihoprullade. Den tittade upp mot mig och slingrade sig försiktigt upp mot mig. Den hade en hotfull blick som fick mig att frysa till is. Varför sprang jag inte? Varför skrek jag inte? Varför, varför, varför!

Då la jag märke till en detalj som jag inte lagt märke till, ut från ormens stora mun hängde en liten tygbit. Den tungbiten såg ut att vara riven från en av mina t-shirts! Var det ormen som varit i mitt rum? Men det lät ju inte rimligt. Jag menar, mamma hann ju se rummet, det betyder att någon, eller något, hade stökat i mitt rum när de var hemma! Men hur kunde de inte ha lagt märke till en åttametersorm? Eller en farbror i farbror i farbror Olerys storlek? Om golvet knakade når jag gick på det så gjorde det det absolut när en 500 kilos orm och en fet farbror gjorde det.

Jag hade helt glömt bort att ormen var påväg upp mot mig, så jag sprang ut ur huset, utan skor eller någonting på fötterna och började springa längre och längre bort längs gatan.

Kapitel 4

Vad gör man när man springer barfota med en orm efter sig och inte stängt husdörren? Jo, man får panik, det fick jag i alla fall. Jag kan inte fatta vad som hände. Jag sprang säkert flera kvarter innan jag insåg att ormen inte var efter mig. Jag hade kommit till en mörk återvändsgränd när jag hörde röster.
”Vad gör en ung flicka som du här?” sa en mansröst som lät skakig. Det doldes ett skratt i den djupa rösten. Jag vände mig inte om, bara stod där.
”Jag pratar med dig!” skrek rösten. Jag hörde steg komma mot mig. Mitt hjärta slog fyra gånger snabbare än vad det behövde.
”Jag ha-ar gått fel.” s jag osäkert, men hoppades på att min röst lät lite säkrare än vad den gjorde i mina öron.
”Kommit fel? Man kommer inte fel till Grandon Hills!” Det hördes flera djupa och hesa skratt, mannen bakom mig var inte ensam.
”G-grandon Hi-ills?” stammade jag. ”Vad är det för ställe?” Ännu en gång hördes de djupa skratten.
”Hon menar det, hon har kommit fel!” sa en osäkrare röst.
”Ursäkta, men jag behöver gå.” jag vände mig om för att börja gå och såg vilka som stått bakom mig. Fem män större än min pappa med undantag en som var i normal storlek, fulla med muskel på var enda kroppsdel, med hårda ansiktsdrag och bittra miner och... och de var blåa. Vad i Merlins namn var det där för...varelser. När man väl tittade på de såg de faktiskt ut att vara i min ålder. Var och en av de var klädd i slitna jeans och en oversize huddie.
”Gå inte än!” skrattade den som stod längst bak.

Efter det vet jag inte vad som hände, men jag minns att när jag vaknade vaknade vid en tänd brasa i något som såg ut att vara i en skog. Någonstans hördes bilar.
”Du är vaken.” sa en röst, den var han som var i normal storlek.
”Vilka och vad är ni?”
”Jag förklarar senare. Vi måste gå.”
”Gå vart? Och jag går ingenstans med folk jag inte känner!”
”Äh, jag skyddar dig från de.”
”Vilka de? Ni är samma sort.” Killen gjorde en ledsen grimas. ”Förlåt, jag menar inte så, men...”
”Lugnt, kom bara.” sa han och sträckte fram sin hand. Vi gick mot hållet där biljuden kom ifrån och vi skymtade snart en lång motorväg som tycktes vara oändlig.
”Vi kommer behöva springa över här.” sa killen.
”Är du galen? Jag följde med dig, men du vill ju döda mig...” plötsligt tog han tag i min hand och började springa över vägen.
”Vad gör du?” skrek jag när vi kommit till andra sidan vägen.
”Ledsen men jag var tvungen. De är efter oss.”
”Vilka då?”
”Avalon, Korez, Harvey, Tobies och Shalor.” sa han och såg sig omkring.
”Vilka då? Dina vänner?”
”Typ.” han suckade. ”Bara kom...”
”Vilka är ni egentligen?”
”Vi kallas Amposaver, ett urgammalt folk, men vi är inte många kvar. Avalon söker fler. Det var därför han ville få tag på dig.”
”Var det han som skickade ormen?”
”Jag vet ingenting om någon orm.”
”Men hur som helst, jag är häxa, vad ska han med mig att göra?”
”Han kan förvandla dig. Och det är precis det han tänker göra...”

Kapitel 5
Jag bara stod där, sa ingenting, gjorde ingenting.
”Vill du hjälpa mig?” frågade jag tillslut.
”Jag vill, men om jag kan är en annan sak. De är trogna till Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.” svarade han.
”Han har svurit att han ska hjälpa de få tillbaka vår art.”
”Men du vill hjälpa mig?” frågade jag hoppfullt. Han nickade. ”Det enda du behöver göra är att hjälpa mig hem till Godrics Hollows. Jag ska snart tillbaka till Hogwarts och där kan inte den där...mannen få tag på mig.”
”Efter Hogwarts, på loven, vad händer då?” ifrågasatte han.
”Så långt vill jag inte tänka, men jag kan stanna kvar på Hogwarts under loven, det är okej för mina föräldrar ändå.”
”Okej, Godric Hallows sa du va?” frågade han och jag nickade. Han drog fram en karta från insidan av sin huddie och vek upp den. Han drog långsamt med pekfingret över kartan. ”Vi hinner dit imorgon om vi börjar gå tidigt på morgonen, just nu borde vi sova.”

Nästa morgon vaknade jag av en vind som kraftigt svepte förbi. Slutet-av-juli-vinden. Den kändes frisk och stark, men ändå lagom kall. Jag reste mig upp och såg mig omkring. Bara skog, en släkt eld och några meter bort låg varelsen som jag träffade igår och redan gått med på att hjälpa mig.

Några minuter efter vaknade han.
”Godmorgon, ska vi börja gå nu?” sa han. Jag bara nickade som svar, hela vägen gick jag bakom honom.
”Vad heter du förresten?” frågade jag.
”Roshna, men framför vanliga människoapor kallar jag mig själv för Robin. Du?”
”Allison, men du kan kalla mig Ally.”
När jag tillslut började känna igen mig vis kyrkogården sa jag:
”Du, härifrån kan jag gå själv.”
”Säker?” frågade Robin.
”Ja, tack för allt.”

Det hade redan blivit mörkt och Slutet-av-Juli-vinden var nu kallare än i morse.
När jag kom fram till ytterdörren så var dörren öppnad och jag hörde gråt.
”Ja, hon h-hade varit hos sin kompis, men nu är hon inte här.” hördes mammas rädda och oroliga röst.
”Vet du om hon kom hem efter det?” frågade en lugnande och vänlig kvinnoröst.
”Ja-a, hennes rum är ju s-städa-t, så hon bo-orde väl ha kommit hem.” svarade mamma.

Jag tig ett djupt andetag. Hade de anmält mig som försvunnen? Jag tog långa och bestämda steg in. Alla ansikten i rummet vände sig mot mig. Mamma, pappa, farbror Olary, Henry (som hade suttit med huvudet i knät på trappan) och några okända människor som antagligen var något slag av poliser från ministeriet.
”Allison Bryne, vart har du varit!” skrek mamma, grät ännu mer och sprang fram för att krama mig.
Jag förklarade allt förutom det med Robin.
Alla stod tysta.
”Mugglarna har inte anmält någon rymmande orm från något zoo på senaste, Harvey?” sa en gammal man tillslut. Alla hanns kollegor skrattade. Mamma och pappa såg ut att skämmas, farbror Olery såg skräckslagen ut och Henry hade en orolig min.
”Mamma jag lovar, den var stor, blå och slingrade sig över hela huset! Det måste finnas något tecken.” sa jag även om jag visste att ingen skulle tro mig.
”Borde vi ta henne till Sankt Mungos psykavdelning?” sa den av de som antagligen var Harvey. Ännu en gång hördes det skratt. Henry gick upp från trappan och ställde sig framför Harvey.
”Du snackar inte så om min syster!”
”Äh, backa undan snorunge!” sa en man från ministeriet. Pappa kom emellan.
”Nu kan lämna mitt hus nu, tack för hjälpen, men vi behöver inte er längre. ” Han ledde ut alla från ministeriet.
”Gumman, vi pratar imorgon, men vi tror dig vi lovar.” sa mamma. Mamma, pappa och farbror Olery utbytte blickar, oroliga blickar som betydde att de visste något som jag absolut inte fick veta.

AWEEEEEEEESOME! Avalon? Som i Elena från Avalon?

Haha, min kusin kollade på den när jag skrev cx men tack ❤️
Men heter den inte elena från avalor?

Jo! Haha, kollar själv på den!

Är den bra? (Själv ä.l.s.k.a.r jagg att titta på Sofia den första)

Hur??? Så bra!!!! Längtar till nästa kapitel!!!!!!!!

♥♥♥

OMG mer, mer, mer!

JJAAAAAAAAA! Det finns en film där Sofia räddar Elena! Avalors förbannelse tror jag den heter

Den har jag sett!!!

Älskar ♥ ♥!!