Draco memoraid (DM)

Du skriver lika bra som j.k Rowling

Är du gullig, fantastisk och oslagbar ?! Tycker du verkligen det? Åh... Tack ♥

Här har ni ett nytt kapitel, kapitel fem för att vara mer exakt. Ber om ursäkt om kapitlen är för långa... då får ni säga till så kortar jag ner. Men jag gillar att skriva detaljrikt och då blir det lätt långt..hehe. Loveuall!

EDIT.
Ni får två kapitel istället :* Hoppas det inte gör allt för mycket.
/ Er Elzyii

Kapitel 5

Draco, kan du vara så snäll att hålla ett öga på den här åt mig ett slag?” Lucius räckte sin son ett väl inslaget litet paket och vände sig sedan till mig.
”Vi ska ha gäster ikväll.”, Han krökte på läpparna och rättade till sin mantel utan att släppa mig med blicken. ”Och jag förväntar mig att du framför en uppriktig och artig presentation av dig och din, låt oss säga, familj…”, Och sen att ni båda”, Han spände sina ögon i först mig och sen Draco, ”Håller er borta tillsammans med …”, Han gjorde en liten paus, ”De andras barn medan vi… planerar affärer.” Är vi överens? Så bra”, fortsatte han när varken jag eller Draco svarade. ”Då säger vi det… Åh, tack så mycket Narcissa…”
Narcissa hade kommit upp bakom sin man, och räckte honom ett till paket som var ännu mindre än det första. Han tog ivrigt emot det och började genast vända och vrida på det.
”Nu ska vi se om det är… Åh ja…”
Tydligen blev han nöjd med vad han såg, för han lät det sedan glida ner i säkert förvar innanför sin mantel med ett brett leende på sina smala läppar. När han upptäckte att jag iakttog honom log han och klappade sig på manteln där det buktade ut.
”Draco älskling, flera av dina små vänner från skolan kommer, det var väl skoj?”, sa Narcissa och la moderligt handen på hans axel.
”Du får presentera dem alla för lilla Eleonora här… Jag är säker på att ni kommer bli goa vänner…”
Draco såg inte ut som han trodde det, han stirrade bara på sin mamma med skeptisk blick och ryckte sedan på axlarna.
”Jag gillar inte ditt uppförande, Draco”, sa Lucius skarpt. ”Vi får hoppas att du har vett nog till att skärpa till dig tills ikväll, vilket jag tvivlar på…Narcissa, vad är klockan?”
Narcissa drog fram sin trollstav och den gav ifrån sig ett väsande och skrev någonting framför henne i luften. Hon lutade sig fram och tog sig en titt, innan hon stoppade tillbaka staven innanför klädnaden igen.
”Kvart över fyra, min kära Lucius.” 
”Så pass… Jag har fortfarande en del att… Ni båda, har ni inte Böcker att köpa…?”
Han nickade åt mig och Draco.
”Deras boklistor kommer inte förrns om två veckor, Lucius”, sa Narcissa tyst.
Lucius log. ”Det finns säkert något annat ni två kan roa er med en timme, inte sant? Draco, varför visar du inte Eleonora runt i butikerna? Kanske ni ska gå förbi Gringotts också, så Eleonora kan växla lite pengar… Om det finns något att växla förstås.”
”Vi har samma valuta i Sverige.” svarade jag kort och kände hur kinderna hettade av min dåliga Engelska.
Lucius leende bleknade något och Narcissa tog honom under armen, beredd på att gå.
”Då föreslår jag att du följer lilla Eleonora till Madam Malkins, Draco, så hon kan köpa sig en anständig klädnad, du ser ju precis ut som en mugglare!”
”Lilla Eleonora har faktiskt en nästan ny mantel hemma”, svarade jag Narcissa och pressade fram ett leende, chockad över min egen djärvhet.
”Det finns säkert utrymme för en till, klädnader kan man ju aldrig få för många av. Vi plockar upp er om en timme utanför Den läckande kitteln, håll koll på tiden Draco.”
Hon tryckte hans axel på samma sätt som hon gjort hemma vid spishällen och skyndade sig sedan iväg längs den folktäta gatan tillsammans med Lucius.

Så fort hans föräldrar var utom synhåll vände sig Draco mot mig.
”En sak ska du ha klart för dig”, sa han och blåste upp sig. ”Att jag har ingen som helst lust att släpa runt på smutskallar på allmän plats, bara så att du vet.”, sa han med en röst som tydligt talade om att det var mitt och bara mitt fel att hans mamma föreslagit att han skulle visa mig runt.
”Va bra, jag har ingen lust att visa mig i bortklemade snorungars sällskap heller”, svarade jag kyligt.
”Säg om det där!”, morrade Draco och hans hand slöt sig om klädnaden där han förmodligen bar sin trollstav.
”Tänker du förhäxa mig?” Med tanke på att du är mammas lilla pojke så ser jag inte det som speciellt skrämmande…” 
”HÅLL MUN!” Draco drog fram sin trollstav och riktade den mot mig.
Tusen tankar flög genom mitt huvud, men innan jag varken hunnit ducka eller försvara mig hördes en ljudlig explosion och en röst som ropade.
”EXPELLIARMUS!” 
Draco for i backen med en duns och hans trollstav studsade ner på marken och rullade fram till mina fötter. Snabbt kastade jag mig ner efter den helt utan att komma ihåg att jag bar min egen trollstav innanför klädnaden, och snurrade runt för att hitta förövaren medan Draco låg kvar på marken och stönade.
”Du tänker väl inte förhäxa oss med den där snorpaddans trollstav?”
”Faktum är att man aldrig kan veta var den har varit någonstans, med tanke på ägaren!”
”Och man förhäxar väl inte sina räddare?” Hördes en tvåtonig stämma.

Två rödhåriga killar dök upp i tomma intet framför mig.
Dem var långa och gängliga med ljus hy och fräknar som täckte nästan varenda decimeter av deras ansikte. De var så lika att dem bredvid varandra såg riktigt lustigt ut.
Den ena gick fram och petade till Draco med foten.
”Tyvärr levande.” sa han och skakade sorgset på huvudet åt sin tvillingbror som omsorgsfullt stoppade tillbaka trollstaven ner i jeansfickan.
”George” Han sträckte fram en kraftig hand och skakade min energiskt.
”Fred” Sa den andra och skakade min andra hand.
”Och det där är Malfoy”, sa George och gav Draco en äcklad blick. ”Slemmigt litet kryp.”
”Vi försökte förhäxa honom förra året, men rektorn kom på oss”, sa Fred urskuldande.
”Nu när vi ändå är relegerade så gör det ingenting.”
”Nu ska du inte överdriva, käre bror.”, sa den andra som tydligen hette George. ”Frivilligt relegerade om det ska vara korrekt. Skadade han dig?”
”Nej” sa jag och såg roat på Draco som fortfarande låg kvar på marken.
”Finemang”, sa Fred och sträckte på sig. ”Dagens goda gärning - Check!”
Sen vände tvillingarna sin uppmärksamhet mot mig och sa i en mun : ”Vem är du?”
”Åh, förlåt… Eleonora, Elli…”
”Angenämt”, sa Fred och skakade min hand.
”Mycket angenämt”, sa George och skakade min andra hand.
Jag kunde inte låta bli att skratta och båda gav mig en uppskattande blick.
”Du är väl inte härifrån va?”, sa George nyfiket medan han intresserat studerade Dracos försök att ta sig upp, vilket försvårades eftersom Fred hade ställt sig på hans mantel.
”Jag är från Sverige”
”Sverige!” George visslade. ”Hörde du det, Fred? Hon är svensk!”
”Fred såg överraskad ut. ”Så alla har inte blont hår och stora bröst där?” frågade han och trampade med flit Draco på fingrarna. ”Häftigt!”
Jag fnissade. De här två var så olika familjen Malfoys som det bara gick att vara, och jag kände genast vilket jag föredrog.
”Vart är dina föräldrar då?” sa Fred medan han försökte trampa Draco på andra handen.
”Åh…Jag….”, Plötsligt ville inte min tunga lyda mig. ”Jag bor hos honom”, mumlade jag, utan att se på tvillingarna.
”Honom?” Fred stirrade på mig och George låtsades drabbas av ett svimningsanfall. ”Du skämtar!”
”Öh…Faktiskt inte…Hans föräldrar…Min mamma tyckte att….Hon skickade hit mig”
”Tragiskt” , sa George och hängde med huvudet. ”Då antar jag att du ska börja på Hogwarts också?”
”Ja” Jag svalde ner klumpen i halsen med viss svårighet och kände hur jag återfick talförmågan. 
”Jag ska börja i sjätte årskursen…Jag antar att ni har årskurser där också? ”
”Självklart!” Tvillingarnas leenden kom på plats igen, och Fred vinkade glatt åt en hop med häxor som gick förbi och stirrade på Draco.
”Men vi drog innan vi hann ta examen. Tyckte att det var slöseri med tid, inte sant George?”
”Det stämmer Fred. Nu driver vi Diagongrändens bästa butik genom tiderna!”
”Jasså.” Jag log mot dem, osäker på om de drev med mig eller inte.
” Tänkte ni…öh?” Jag kastade en blick på Draco, vars mantel Fred fortfarande stod på.
”Tja, eftersom han tyvärr är med dig, så kan han inte ligga där och skräpa.”
Fred flyttade sig så Draco, som hade tårar i ögonen av smärta och förödmjukelse kunde kravla sig upp.
”Du ser ut att behöva tvätta dig lite”, sa George bistert. Renskrubba!
Dracos mun och klädnad fylldes genast med en grön, såpaliknande vätska och massa bubblor ploppade fram och slöt in hela honom i ett enda stort lödder.
”Vi fick motstå frestelsen att göra såhär mot honom när vi gick på skolan”, förklarade Fred för mig. ”Därför passar vi på nu, vi har flera år att ta igen.”
”Intressant effekt.” George nickade åt Draco, som nu börjat spy upp stora gröna bubblor medan han kämpade för att ta sig därifrån, vilket försvårades av att han hela tiden var tvungen att stanna för att huka sig ner. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom trots att han tio minuter tidigare försökt förhäxa mig. Sen slog det mig plötsligt att om Draco försvann…
”Draco!” Ropade jag efter honom. ”Draco vänta!”
Han tog ingen som helst notis om mig utan fortsatte att gå så fort som hans spyattacker tillät.
”Strunta i honom!” Sa Fred glatt. ”Följ med oss istället, två gentlemän på vift i det fria!”
”Men utan honom så hittar jag inte, hans föräldrar sa…”
”Äh!” George viftade avvärjande med handen. ”Lita på oss, vi hittar här som i vår egen ficka, visst gör vi Fred?” 
”Utan tvekan!” Instämde han. ”Vart ska du?”
”Öh… Den Läckande kitteln, om en…”, Jag tog en titt på mitt armbandsur. ”En halvtimme.”
”Fint!” sa Tvillingarna i kör. ”Då visar vi dig dit sen!”
”Så…” Fred la armen om mig. ”Hur mycket har det där patrasket låtit dig se?”

Kapitel 6
Kapitel 6

Vi promenerade längs gatan medans solen effektivt svedde våra nackar, och jag önskade plötsligt att jag hade tagit med mig manteln iallafall . Trots att det var väldigt skönt att bli befriad från Draco, så kunde jag inte låta bli att känna ett stygn av dåligt samvete. Han hade inte ens varit i närheten av trevlig under den tiden jag känt honom, men någonting sa mig att det inte var hans fel.
Tillfredsställelsen över att se honom spotta bubblor krympte ihop till ingenting och lämnade en molande känsla kvar i maggropen.
”Här är det näst bästa stället i hela Diagongränden!”, sa Fred ivrigt och stannade utanför en affär som jag inte lagt på minnet tidigare. ”Det bästa visar vi dig sedan.”
George gjorde en lätt bugning och höll upp dörren för mig.
”Välkommen till Godisbaronen!”
”Oj!”
Storögt tittade jag mig omkring. 
Varenda decimeter av det skamfilade trägolvet täcktes av hyllor och lådor fyllda med alla läckerheter man kunde önska sig.
Snurrande smaskbin, Tuggummibloss(Smäller-På riktigt!) Boubuleskulor i flera olika gälla färger, Lakritsstavar, Svarta katter, Eldpuffar (Garanterar en brännande känsla i halsen i upp till 24 timmar!) och en mängd andra sorters godis som jag aldrig hade sett förut.
”Det är så man blir tårögd.”, sa George rört och torkade sig i ögonen.
”Vårt andra hem.”, instämde Fred med darrande röst. ” Det enda stället som skulle kunna konkurrera ut det här är väl Zonkos.”
”Jag tycker det är helt fantastiskt!” Jag hade trängt mig fram till en liten trälåda i vilken det hoppade omkring små drakar i choklad med små korinter till ögon och näsborrar broderade med glasyr.
Då och då spottade någon av dem ut små eldsflammor som svedde insidan på den massiva lådans kanter.
”Tror ni att jag skulle kunna lura i Draco en sån här?”, sa jag fundersamt och studerade de små drakarna som tampades om den bästa platsen medan de då och då kastade ut ett regn med gnistor.
”Garanterat värt ett försök” sa Fred och flinade ”Om det inte fungerar kan du åtminstone sveda hans hår lite grann medan han sover, jag har alltid tyckt att det har en väldigt läskig färg.”

När vi kom ut från Godisbaronen hade jag med mig en stor påse med blandat godis som Fred och George hade trugat på mig (Du måste prova de här, man ser grönt på riktigt, jag lovar! Och du får bara inte missa Surpuffarna, jag lurade i Fred en sån en gång… Han kunde inte sluta skrika svordomar på över två timmar, mamma höll på att bli galen!)och en annan påse med den lilla eldsprutande chokladdraken, som nu fått en liten klädnypa över gapet.
”Bäst att vi eskorterar dig till Den läckande kitteln så att Lucius inte får en anledning till att kasta Imperiusförbannelsen över dig, eller nått.”, sa George dyster och kastade en blick på sin klocka.
”Jädrans att vi hittade på dig så sent…”
”Men innan dess... Välkommen till vårat ställe.” Vi hade stannat utanför ytterligare en butik. Den såg ut att vara stängd, men genom fönstret skymtade jag fler skämtartiklar än vad jag sett under hela min livstid. ”Weasleys Vassa Varor”, stod det med snirkliga bokstäver ovanför ingången. Hela affären lyste upp gränden och det kom hela tiden mystiska ljud innifrån den.
”Wow”, sa jag andedräktigt. ”Är det eran affär?”
”Det kan du ge dig på, damen. Vi tyckte att Diagongränden hade blivit så dyster sen Du-vet-vems anhängare började springa här igen. Vi tyckte att folk behövde skratta!”
”Affärerna går som smort.” George gnuggade händerna mot varandra. ”Jag som aldrig har ägt en enda ynka galleon tidigare i mitt liv, har nu fickorna fulla.”
”Synd att vi håller stängt just idag, men jag ska se till att vi träffas fler gånger.” Fred pussade min hand och jag skrattade. ”Vi bara går och väntar på att få flytta butiken till Hogsmeade. Bara sådant lösk som Malfoy och hans familj försvinner, så går vår plan i verket.”
”Vad är Hogsmeade?” frågade jag intresserat.
”En trollkarlsby!”, sa George med hela munnen full av gelégroda. ”Den enda i hela Storbritannien faktiskt.” 
”Du kommer att få en lapp med brevet från Hogwarts”, sa Fred. ”Den ska du be dina förmyndare skriva under, så får du följa med på alla Hogsmeade helger.” Om man vill följa reglerna, vill säga”, la han till med ett fundersamt uttryck i det fräkniga ansiktet.
”Har inte ni gjort det?” Frågade jag och tittade förvånat på tvillingarna.
”VI?” Fred stirrade på mig som om jag sagt något väldigt förolämpande. ”Nej vi har varit i Hogsmeade sen vi började på Hogwarts, visst har vi George?”
”Stämmer”, sa George och grinade brett. ”Och det är ingenting vi varken skäms eller ångrar, med handen på hjärtat.
” Här har du läckande kitteln, och vem står inte där och väntar på dig om inte den där lilla snorvalpen Malfoy?” Fortsatte han bistert och stannade en bra bit från Draco, som satt uppflugen på ett av borden utanför Puben.
Han satt och studerade någonting som låg framför honom på det slitna gamla bordet med ett djupt intresse i sina uttryckslösa gråa ögon. När vi kom närmare såg jag att det var paketet som Lucius gett honom tidigare, varför satt han med det där? Visste han vad det innehöll?
”Vad har du för dig då, din lilla snorvalp?” 
Freds röst fick Draco att rycka till så hastigt att han var nära att trilla ner från bordet. 
Av uttrycket i hans ansikte att döma hade han inte glömt det som hände en halvtimme tidigare, och jag såg hur han snabbt drog fram sin trollstav, beredd på strid.
Fred la huvudet på sned.
”För ditt eget bästa, lägg undan den där.”, sa han lugnt och stirrade med djup avsmak på Draco.
”Ja, du vill väl inte göra lilla mamma besviken genom att bli relegerad, Malfoy?” tillade George retsamt. ”Tänk vilken vanära!” Han gjorde till rösten och båda brast ut i skratt.
För ett par sekunder verkade det som om Draco starkt övervägde om det verkligen inte var värt att bli relegerad för att få kasta en förbannelse över Fred och George, men tydligen bestämde han sig för att det inte var det och lät trollstaven glida ner igen.
”Jag antar att vi måste lämna dig här, Elli.”, sa George dystert medan han vaksamt betraktade Draco som stirrade tillbaka med en blick blandad av hat och rädsla.
”Men vi träffas nog snart igen.” Fred bugade sig.
”Och om vi inte träffas innan dess så… försök hamna i Gryffindor, är du snäll!”
Med de orden vände sig tvillingarna om och försvann neråt gatan, ivrigt vinkande.
Jag tittade efter dem tills de försvann tillbaka mot Godisbaronen innan jag vände mig åt Dracos håll. Han hade fortfarande blöta fläckar på sin klädnad och det blonda håret låg inte längre prydligt på hans huvud, utan spretade nu åt alla håll. Han undvek omsorgsfullt att se på mig utan hade återgått till att studera det lilla paketet. Bara för att ha något att göra tittade jag också på det.
Det var ganska litet och avlångt, väl inslaget i tjockt brunt papper.
Jag glodde på det i några sekunder och tittade sedan tillbaka på Draco som fortfarande studerade det med spelat intresse.
”Draco” sa jag tyst.
Han låtsades inte om mig, gjorde inte ens en ansats till att han hört att jag pratade med honom.
”Draco jag är ledsen för…det där.” sa jag halvhögt. ”Snälla du…”
Han tittade upp på mig, öppnade munnen för att säga något…
”Där är ni ju, så bra… Men Draco, vad har du gjort med din klädnad?”
Lucius röst höjde sig ovanför våra huvuden och jag tittade snabbt upp.
Han hade kommit gående och glidit upp bakom oss på ett ljudlöst skrämmande sätt. Nu stod han lätt nerböjd över sin son, som återigen tagit sin tillflykt att stirra på paketet framför sig.
”Du vet ju att man är rädd om sina saker, Draco…I synnerhet när vi har gäster och du ska förespråka ett gott föredöme.”  Draco mumlade något ohörbart och Lucius log.
”Vi får talas vid om det senare…” Han flyttade blicken till mig.
”Det ser ut som om du besökt Godisbaronen, Ms Jacobsson… Ett förtjusande val...”, Men, då undrar jag…”, Fortsatte han släpigt, ”Varför Draco inte har gjort det?” 
”Ja…Jag gick ensam.”, sa jag tyst medan känslan i magen gjorde sig påmint igen, och jag längtade plötsligt efter Fred och George.
”Du gick ensam?” upprepade Lucius entonigt. ”Jasså… Draco, jag trodde jag tydligt talade om för dig att du skulle visa Eleonora runt, gjorde jag inte?”
”Jo”, svarade Draco trumpet. ”Men…”
”Det verkar inte som om du lyssnar på mig ordentligt, Draco…Inte bra…”
Han log mot sin son.
”Men som sagt, vi får talas vid om det senare…” Han gjorde en gest med handen.
”Narcissa har redan rest hem för att förbereda gästernas ankomst, så jag föreslår att vi gör henne sällskap.” Han böjde sig ner och plockade upp det lilla paketet från bordet och placerade det omsorgsfullt innanför klädnaden, som buktade ut på ännu fler ställen än tidigare.
”Kom med här nu.”
Han vände på klacken och svängde upp dörren till Den läckande kitteln och försvann in.
Draco hoppade snabbt ner från bordet och skyndade sig att följa efter sin pappa.
Jag såg mig om en sista gång, tyckte att jag kunde urskilja tvillingarnas gängliga siluetter någonstans i folkvimlet och gick efter Malfoys.

Lika bra som vanligt min kära Elzyii! ♥ Tycker att det var så kul när Elli & Draco träffar på Weasley tvillingarna. Längtar redan till nästa kapitel även om du var lite extra snäll idag och la upp 2 kapitel.

Du skriver som en gud och du vet det. ♥ Fortsätt att skriva, kommer vara din trogna läsare till den dagen du slutar skriva. ♥

Love You babe ♥

Så himla bra skrivet. Man ser verkligen en stor skillnad på ditt skrivande. Älskar varje bit av kapitlet. ♥

Älskar denna fanfic mer ochh mera för varje sekund som går?!

Toppen!

grymt

Tack för alla kommentarer! varit sjuk ett tag, så inte kunnat sitta vid datan, men kommer med nytt kapitel imorgon ♥


Tack ska du ha sötnos ♥ Jätteglad att du fortfarande läser!! ♥ Dina kommentarer betyder grymt mycket för mig och mitt skrivande!


Tack så mycket min bästa Quack. Vad vore jag utan dig?

Omg! TACK ♥ Kan man få höra nått bättre än det?! ♥


Tack!!!!
Tack!!

Åh stackars dig! Hoppas du mår bättre. ♥

Längtar

Ny läsare du skriver sååå bra!!Elzyii