En annan version- En Drarry-fanfiction

OMG! Asså jag vet inte vad jag ska säga! Jättebra i alla fall! Ett jättefint stycke! Jag känner mig som Draco när Harry berättar, mitt hjärta slår typ volter av lycka, eller något annat!
(Sorry om det var många utropstecken men jag har verkligen väntat på det här!)

Jag är jätteledsen, men det kommer tyvärr inte komma ett nytt kapitel på ett tag. Jag har väldigt mycket i skolan just nu och hinner inte skriva, även fast jag vill. Ni får helt enkelt ha tålamod. Jag hade tänkt att nästa kapitel skulle kommit förra veckan, men jag hann inte. Tror att jag kan få upp det någon gång nästa vecka, men vi får se. Hoppas att ni kan ha överseende med det här.

Det är ok! Jag svär vid floden Styx att jag ska vänta och ha tålamod fram tills nästa kapitel kommer. Hoppas att pausen inte blir så jättelång i alla fall(men känn ingen press)!

Efter århundraden av tystnad har jag blivit klar med kapitel 12... Jag hoppas att ni orkar med att läsa en fanfiction med så långa mellanrum mellan kapitlen.

Kapitel 12
Harry
När Zabini, Pansy Parkinson och Millimeter Bulstrode kom tillbaka till uppehållsrummet den kvällen från middagen möttes de av en minst sagt märklig syn. Harry och Draco sov tillsammans i en soffa. Draco hade huvudet lutat mot Harrys axel och Harrys arm låg runt Dracos midja. Pansys ögon blev klotrunda när hon fick syn på det omaka paret och det tog henne inte många sekunder att tänka ut ett klokt uttalande.
-Nämen vad gulligt! Draco är gay och han är kär i Harry! Millicent, kom så får du se! Merlin, det är så äckligt! Håller du inte med?
Draco slog upp ögonen men var tyst när Pansy skrek. Plötsligt for han upp, slet åt sig sin trollstav och riktade den mot henne.
-Okej, jag är kär i Harry. Det gläder mig att du är så observant att du märkt det. Men du får allt tänka över vad du säger. Har du någonsin tänkt på att vad du säger om andras känslor kan såra dem? Jag och Harry är fria att tycka om varandra exakt så mycket vi vill, och du har inget att säga till om det. Förstått? Pansy nickade sammanbitet. Nu klev Harry fram.
-I mugglarvärlden har de en månad varje år där de hyllar att kärlek finns i så många former. De kallar det Pride. Och de allra flesta är med på det, så du är nog ganska ensam om att bli äcklad av oss Pansy. Och med det var samtalet slut.

När Harry och Draco gick ner till frukosten tisslades och tasslades det en del vid borden när de gick förbi. Harry kände att det inte var så mycket att bry sig om. Om de nu tyckte att det var fel på honom och Draco så gick det mest ut över dem själva. Han bestämde sig för att provocera dem ännu lite mer och tog Dracos hand. Draco vred på huvudet mot honom och Harry log. Draco smittades av hans leende och släppte inte Harry med blicken förrän de båda kommit fram till Slytherinbordet.

Draco
Nu när Harry och han var ett par bubblade Draco av lycka dygnet runt. När han vaknade och direkt möttes av Harrys svarta hår och bleka ansikte var han lycklig. När de satt bredvid varandra på lektionerna och Harry stötte till Draco när han skrev gick elektriska impulser genom Draco. (Fotnot: Jag tror starkt på att Harry är vänsterhänt. Och ja, jag vet att han säger att han är högerhänt i första boken, men varför håller han då trollstaven i vänster hand på alla de amerikanska bokomslagen?) Och när Harry sken upp då Draco skickade förtrollade papperstranor till honom under lektioner var inget annat i världen viktigt. Draco älskade den blixtmärkta pojken så att han trodde emellanåt att han skulle gå under.

En kväll när de andra i sovsalen somnat smög Draco försiktigt upp igen. Han skulle skriva ett väldigt viktigt brev och ville helst vara ensam. Kofferten gled ljudlöst upp när han tog upp pergament, bläck och penna innan han försiktigt tassade ner till uppehållsrummet i skenet av ett stearinljus. Han satte sig vid ett av borden, tänkte ut en början och började skriva.

Kära pappa och mamma,
Jag hoppas att ni båda mår bra. Jag skriver detta för att jag har något jag måste berätta. Ni får inte bli arga eller skicka illvrål, för det finns ändå inget jag kan göra åt det. Det finns en pojke i min klass som jag vet att ni känner till. Han heter Harry Potter. Harry är min bästa vän och jag tycker väldigt mycket om honom, och han mig. Jag skulle faktiskt säga att vi är ett par. Jag kan riktigt se hur chockade ni är. Jag vet hur ni avskyr det som är annorlunda. Men jag vill att ni ska veta att det här inte är något jag valt. Jag är inte heller psykiskt sjuk. Jag är precis lika normal som vem som helst. Om ni inte accepterar mig för den jag är så kommer det inte leda någonstans. Jag kommer inte att bli kär i en flicka i vilket fall. Och det måste ni helt enkelt vänja er vid.
Bästa hälsningar, Draco.

Superbra! ♥
Ibland kan det vara bra med långa mellanrum mellan kapitlena så man har något att längta till

Jättebra!

Nästa kapitel!

Kapitel 13

Draco
Svaret kom en vecka senare. Vid frukosten landade Salazar framför Draco med ett benvitt kuvert i näbben. På kuvertet stod “Draco Malfoy” i violett bläck med snirklig handstil. Hans mammas handstil. Draco reste sig så fort att hans tekopp vältes och innehållet färgade bordsduken mörkbrun, drog med sig Harry och gick hastigt ut ur Stora Salen mot Slytherins uppehållsrum.
-Draco, vad sjutton håller du på med? frågade Harry på vägen.
-Jag skrev ett brev till mina föräldrar för ungefär en vecka sedan. Jag berättade om vår relation. Nu har svaret kommit och jag vill inte läsa det bland alla andra, svarade Draco.
-Då förstår jag, sa Harry. Jag hoppas verkligen, för din skull, att de tog det bra.

Väl i sovsalen sprättade Draco försiktigt upp kuvertet med sin brevkniv i silver. Hans hjärta bultade så att det kändes som att bröstkorgen skulle sprängas när han tog fram ett omsorgsfullt vikt brevpapper i samma nyans som kuvertet. Han vecklade upp det och började läsa.

Min älskade Draco,
Jag tror aldrig att du fått veta hur mycket vi tycker om dig. Jag skulle aldrig ens ha tanken på att inte acceptera dig precis som du är. Jag är så lycklig för din skull, kärlek är verkligen fantastiskt, eller hur? Din far var en smula upprörd ett tag och jag måste erkänna att jag var lite orolig ett tag också. Pojken som överlevde, tänk om mörkrets herre skulle, gud förbjude, återvända och upptäcka att vår sons pojkvän är hans besegrare? Sedan tänkte jag att din lycka är viktigare än någon försvunnen gammal viktigpetter. Detta sa jag till Lucius och han håller med mig. Vi vill bara att du ska veta att vi som sagt älskar dig väldigt mycket, precis som du är.
Kram Narcissa.

Precis efter att Draco läst namnteckningen suddades den ut till en blöt fläck. Tårarna rann nerför hans kinder av lycka och lättnad. Han hade aldrig hört sina föräldrar säga något sådant till honom förut. De hade inte varit elaka, men inte heller kärleksfulla. Draco snyftade högt och Harry, som satt på sin säng ett par meter bort, tittade upp från boken han läste. När han märkte att Draco grät flög han upp, gick bort till honom och gav honom en kram.
-Hur är det? Var de arga? Draco räckte honom brevet.
-Läs själv. Harry läste brevet och tittade sedan upp på Draco. Hans gröna ögon var fulla av lycka.
-Draco, det här är ju fantastiskt! Din mamma accepterar ju det fullt! Draco nickade tyst.
-Så varför är du ledsen?
-Det är bara det, svarade Draco och svalde, att jag aldrig hört henne säga något så snällt förut. Jag är bara så överrumplad. Harry log.
-Det gör mig glad att höra att du är glad. Kom nu, vi börjar snart. Vi har McGonagall och du vill inte komma för sent. Han la brevet på Dracos nattduksbord, gav honom en fjäderlätt puss på kinden och gick ner för trappan. Draco torkade tårarna innan han följde efter.

Naw ♥
Superbra!!

Åh, vad gulligt!!!

Bra