Mugglaren på Hogwarts

Jag tänker absolut inte läsa under några omständigheter

Super!

Som ni märker är min uppdatering väldigt oregelbunden, men tack ni som har kommenterat. Det är jättekul att höra att det faktiskt är några som gillar min ff

Saga var klarvaken, men låg ändå kvar i sängen tills väckarklockan ringde. Då hoppade hon hastigt upp ur sängen och klädde sig.
När hon satte sig för att äta frukost med de andra i familjen var det knäpptyst. Det var Saga tacksam över. Just nu ville hon inte få en massa frågor utan bara äta. Så under tystnad åt de sin frukost och Saga återvände till sitt rum för att hämta sin koffert.
Väl nere i hallen bröts tystnaden ”Ska vi åka?” frågade Meja ”Ja” svarade Saga snabbt. Hon körde ner fötterna i sina skor och kände hur strumporna korvade sig, men det orkade Saga inte tänka på då.
När det hoppat in i bilen så blev Saga överöst med frågor och det gick inte en sekund utan att något sas. Saga som började känna sig bättre till mods svarade så gott hon kunde och deltog aktivt i sina föräldrars absurda konversationer om vad som de kunde tänkas lära sig på Hogwarts.
Skulle de få lära sig hur man förtrollade folk till paddor eller hur man fick en lång näsa att växa ut?
Saga tumlade skrattande ut ur bilen. Där de möttes av Alvas familj. Alva hoppade nästan upp och ner på stället av iver. Inte ens det kunde få Sagas mod att sjunka. Tänk om Alva faktiskt var en häxa bara att de glömt skicka brevet? Nu hade Saga intalat sig det så länge att hon själv börjat tro på den möjligheten, men innerst inne så tvivlade hon starkt.
Tåget skulle avgå om tjugo minuter. De hade alltså gott om tid på sig. Bara de kunde hitta perrongen… ”Ja, vart ligger perrong 9/3 då?”, undrade Alva.
”eh, jag vet inte…” erkände Saga. ”Vi kan ju inte direkt gå och fråga vem som helst”
”Ja, nu står vi ju mellan perrong 9 och 10. Borde vi inte kunna se den?”, frågade Saga
Hon skulle precis luta sig mot väggen, men där den borde funnits fanns inget och hon ramlade bakåt. Nu stod hon på en annan perrong med skyltningen 9/3. Hon visste inte hur hon hamnat här, men det måste ju ändå vara rätt ställe. Strax efter kom både Alvas familj och hennes egen dit. De hade klivit igenom en vägg.
”Nu är vi här!”, sa Alva.
De fortsatte fram till tåget. Det var fortfarande 10 minuter tills det skulle avgå. Efter att ha sagt hejdå, kramat om varandra och Saga lovat minst tre gånger att skriva till dem kunde de äntligen kliva på tåget. Det fanns fortfarande gott om tomma kupéer. Alva och Saga slog sig ner i en av de bakre. Det var inte förens fem minuter senare tåget verkligen började fyllas. En annan förstaårselev kikade in i deras kupé och Saga log mot honom. Han hade blont ljust hår och en fräken prydd näsa. Han satte sig mitt emot Alva och Saga. Det blev en besvärlig tystnad.
Tillslut tittade han upp och sa ”Jag heter Luke”
Saga log mot honom
”Jag heter Saga och detta är Alva”
”Så ni är också förstaårselever?”, frågade Luke
”Japp”, svarade Saga och Alva samtidigt.
Nu hade tåget börjat rulla och hon kunde skymta sina föräldrar som vinkade hejdå en sista gång. Saga vinkade tillbaka, men strax hade de rullat bort från perrongen och bara landskap syntes.

Lika bra som vanligt

Bevakar! Verkar bra

Jättebra, the Luke? Låter som Luke Castellan i beskrivningen.

Ny läsare
Du skriver såååååå bra!!!

Bra!

Toppen!

Varför inte, om det inte är ett skämt så borde du inte sagt något, det är nämligen inte särskilt trevligt för den som sitter och faktiskt skriver detta.