Elevhemmens Vänskap

Superbra! Bevakar!!

bra!

FÖRLÅT att det tar såååå lång tid mellan varje kapitel, men som jag har sagt innan; jag vill få de så bra som möjligt och så lagom långa som möjligt. Hittills har alla mina kapitel tagit upp fyra A4-sidor så jag försöker få alla ungefär lika långa. NU ÄNTLIGEN är det iallafall dags för kapitel 3 att få några läsare!
Så här kommer det!



Kapitel 3 (Alyx)




Jag var som förlamad medans vi gick genom den täta skogen. Ingen av oss visste nog riktigt vart vi var på väg egentligen.
Jag gick längst bak så ingen av de andra såg att jag grät. Jag kastade hela tiden blickar över axeln, som om jag trodde att May skulle hoppa fram bakom ett träd och ropa mitt namn, men tåget var redan ur sikte.
Jag sparkade på en liten grushög på marken och det skvätte upp på Felix ben.
"Oj, förlåt!"
"Det är lugnt. Hur är det? Du gråter ju!"
Stanley vände sig också om och såg mitt tårdränkta ansikte.
Jag gav dem en skeptisk blick.
"Är ni förvånade över att jag gråter när min bästa vän har dött?"
Deras blickar föll till marken.
"Förlåt att jag påminner er, men det var faktiskt för fem minuter sedan så jag trodde inte det gjorde något!"
Min röst var irriterad och det reagerade de tydligen på.
"Vi försöker ha en bra inställning här och tänka att vi kommer klara oss, och så kommer du här och påminner oss om att det faktiskt helt och hållet är kört för oss med!" fräste Felix.
"Det sa jag aldrig!" protesterade jag.
"Men det verkade som om det var det du menade!"
Jag fnös och sparkade i gruset upp på hans ben igen och gick sedan snabbt därifrån, rakt ut i skogen.
"Alyx!" ropade Stanley efter mig men jag ignorerade honom och började springa istället. Jag tänkte inte på vad jag gjorde. Jag sprang så fort jag kunde rakt in i en tät och mörk skog.
När den tanken äntligen kom ifatt mig var jag redan långt borta från från stigen och från Felix och Stanley.
"De bryr sig säkert inte om att jag är borta." muttrade jag och saktade in farten. Jag började förstå att det var dumt, det jag hade gjort. Tänk om jag aldrig hittade tillbaka!
Jag började få lite panik och tittade mig febrilt omkring efter minsta tecken på hjälp. Jag gick klumpigt över ett ormbunkssnår och fortsatte mellan träden, som började bli tätare.
Det var alltid de andra i gänget som hade kommit på bra idéer och hjälpt oss ut ur knipor och konflikter. Utan deras hjälp klarade jag mig aldrig.
Jag såg mig omkring igen och upptäckte att skogen blev allt tätare.
"Okej, tänk nu!" mumlade jag till mig själv.
'Jag går tillbaka åt det håll jag kom ifrån. Det är glesare skog där och jag går åtminstone åt rätt håll...tror jag.' tänkte jag och vände om.
Att gå vilde i skogen var en av mina värsta mardrömmar. Det kan låta löjligt eftersom jag är i Slytherin men jag är inte som andra Slytherinare.
'Nåväl, jag får väl vara glad över att det inte är en magisk skog iallafall.'
Magi! Min trollstav! Varför hade jag inte tänkt på det innan? Jag fumlade med handen i fickan men ingenting var där.
'Ånej, jag har tappat den! Och jag kan inte transferera mig!' Alla bra idéer dök upp i huvudet på en gång men ingen utav dem skulle fungera utan en trollstav.
Paniken kom krypande igen och jag gick med snabbare steg. Hur långt hade jag sprungit egentligen?
'Nu måste jag väl ändå vara framme vid stigen snart?' tänkte jag och började springa.
Men ingen stig dök upp.
Jag började gråta medans jag sprang allt fortare.
Plötsligt hörde jag hur någonting knäcktes under min fot.
Jag stannade upp och tittade ner på den trasiga pinnen som låg framför mina fötter. Min trollstav.
Jag plockade upp den och mina tårar rullad på ännu mer när jag såg att den verkligen hade gått av på mitten.
Men mitt i all hopplöshet tändes ett ljus av hopp när jag såg var jag var.
Jag hade hittat stigen. Nu gällde det bara att hitta Felix och Stanley.




SLUT PÅ KAPITEL 3!!!!!!!! Hoppas ni tyckte om det!

Jättebra!

tack

Bäst

Suuuuuuuuuuuper!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

SUPERMEGABÄST!!!!!!!!!! super bra och jätte spännande!

TACK!

ASSÅ FY PÅ MIG!!!! JAG HAR GLÖMT BORT DET HÄR HELT OCH HÅLLET!! Förlåt förlåt förlåt förlåt. Förstår om ni inte bevakar längre Jag måste leta bland mina papper och se om jag hittar det som var tänkt att bli kapitel 4.

Jag hittade det! Men det fanns inget kapitel 4 så nu måste jag verkligen sätta mig och skriva! Som sagt, förstår om ni inte bevakar längre men hoppas detta är ok. Ska verkligen försöka skynda mig!