Sirius Blacks dotter

Mer!

Kapitel 13:

Det var Fredag. Jag tittade på mitt schema.
9.00- 10.30 Örtlära
11.00-12.00 Talmagi
12.00-13.00 Lunch
13.00-14.00 Mugglarstudier

Jag började gå mot växthus 3. Regnet öste ner och jag blev snabbt blöt. Jag småsprang för att hinna in under taket innan jag flöt bort. Men slog mig snabbt i panna. Jag stannade, tog fram min stav och pekade på mig själv:
" Impervius" Jag blev direkt vattenavstötande och kunde lugnt gå till lektionen utan att bli blöt. Jag log för mig själv. Men leendet försvann så fort jag kom till Örtläran och såg Mione, Harry och Ron. jag hade fått reda på att Mione visste att Harry och Ron träffade Sirius. utan att berätta för mig. Detta hade pågått i nästan en månad innan jag såg dem genom fönstret. Inte för att de visste att jag sett, nejdå jag har bara börjat ignorera dem. Det gjorde för ont. Min pappa träffar hellre sin gudson än mig. Jag väntade i dörren tills de hade satt sig. Då satte jag mig på andra sidan klassrummet med Neville.
" Hej Neville." Neville som har vuxit grymt mycket över sommaren och även blivit snygg tittade upp och log.
" Hej Quinn, läget?"
" Det är bra." Vi hann inte prata mycket mer innan Professor Sprout kom in i klassrummet.
" Godmorgon barn"
" Godmorgon Professor Sprout." Hälsade vi alla i kör. Hon såg nöjd ut.
" Idag ska vi prata om djävulens snara. Är det någon som vet vad det är?" Både jag och Hermione räckte upp handen.
" Ja Miss Black." Professor Sprout tittade på mig med ett leende. Jag såg Hermione sänka sin hand med en besviken min.
" Djävulens snara består av rankor, som känner av rörelser. Den har av okänd anledning en förkärlek till att döda sina offer genom att klämma ihjäl dem. Det är inte en köttätande växt, utan utför detta mer för att det är kul, om växter nu har sådana känslor." Professor Sprout nickade.
" 10 poäng till Gryffindor. och som svar på din sista mening, klart plantor har känslor. Det är därför vissa skriker när ni behandlar dem illa." Hon tittade på Ron och skrattade. Han rodnade.
Professor Sprout fortsatt att berätta om Djävulens Snara.
" Plantan använder rankorna för att binda fast ben, armar, mage, bröst och rygg då någon rör den. Ju mer personen kämpar emot, desto snabbare stryper plantan. Den som är smart och lugn nog att slappna av kanske överlever, eftersom plantan inte dödar lika fort då. Djävulens snara trivs i mörker och fukt men avskyr ljus och eld. Det är därför vi ska lära oss trollformeln Oriens idag. Svep med trollstaven över djävulens snara och uttala trollformeln så drar den sig då tillbaka till mörkret för att inte förmultna." Professor Sprout viftade med sin stav och små plantor dök upp framför eleverna. En per elev. " Öva på. Kom ihåg Svep med trollstaven och säg Oriens."
Jag tog upp min trollstav.
" Oriens." Jag svepte den över växten som snabbt kröp ihop och blev en liten liten växt.
" Bra gjort Miss Black. 5 poäng till Gryffindor." Lektionen gick snabbt. Både jag och Neville klarade det fort. När klockan slog 10.30 packade jag ihop väskan, sa hejdå till Neville och började gå mot Talmagin. De hade slutat regna. Men det var fortfarande väldigt mörka moln så det var bara en tidsfråga innan det började igen.
Jag gick upp till fjärde våningen. Professor Vector var redan i klassrummet så det var bara att gå in och sätta sig.
" Goddag Professor Vector." Jag log mot den kvinnliga läraren.
" Goddag Miss Black." Hon log mot mig. Jag satte mig på platsen längst bak där jag alltid satt. Denna lektionen njöt jag av. Det var bara jag ifrån min årskurs som hade Talmagi. När klockan slog 11 började Professor Vector lektionen.
" Godmorgon barn, idag tänkte jag ta och berätta lite om Talmagi." Professor Vector tittade ut över eleverna som satt i bänkarna. " Talmagi härstammar från forntiden och är en av de äldsta formerna av magisk vetenskap. De äldsta skriftliga källorna kommer från det gamla Babylon och Egypten. Babylonierna levde för ca 4000 år sedan, ungefär på den plats där Irak ligger idag. Där började människor se bokstäver och siffror på ett nytt sätt. Även i det gamla Egypten, vid samma tid, använde man sig mycket av numerologin för att förutspå framtiden." Hon fortsatt prata. Lektionen var ganska tråkig. Vi antecknade och lyssnade.

Klockan slog 12.00 och det var dags för lunch. Jag suckade. Jag ville inte se Harry, Ron eller Mione. Jag bestämde mig snabbt för att gå till köket och äta. Jag letade upp tavlan med fruktskålen, kittlade päronet och två minuter senare asatt jag vid ett bord och mumsade på spagetti och köttfärssås.
" Jasså, är det här du är." Den bekanta rösten lät sårad. Jag vände mig om.
" Hej George." Han sjönk ner mittemot mig.
" Du har undvikit mig." Jag nickade.
" Varför?"

Mer?

Ja!!!!

Ja!

MERA!!!!!!! DU SKRIVER BÄST!!!!

Kapitel 14:

GEORGE:

Han såg henne gå ner till köket. Han följde efter henne. Han skulle ställa henne mot väggen och ifrågasätta varför hon ignorerade honom totalt. Han väntade ungefär 3 minuter innan han klev in i köket och gick rätt fram till henne.

QUINN:
Jag tittade försiktigt på George som såg riktigt irriterad och sårat ut. Jag svalde.
" Förlåt." Sa jag bara. Han spände ögonen i mig.
" Berätta!" Jag kunde inte hålla mig. Tårarna började rinna, jag snyftade högt. Jag kunde knappt andas. George såg skräckslagen ut. Han sjönk ner på knä brevid mig, la armarna om mig och vaggade mig mjukt.
" Shy Quinn, det är okej." Vi satt så. En bra stund.
Sen berättade jag allt. Allt som hänt, allt om pappa. George bara höll om mig, satt tyst och lyssnade.
" Jag förstår gumman. Jag förstår." Jag tittade på klockan och fick ännu mer panik. Klockan var över ett. Vilket betydde att lektionen hade börjat.
" Jag måste gå." JAg torkade tårarna och drog några djupa andetag. George skakade på huvudet och drog ned mig igen.
" Jag pratar med läraren sen." Han satte sig mittemot mig och tog min hand. Jag tittade på honom.
" Jag älskar dig George." Han log och lekte med mina fingrar.
" Jag älskar dig med!"

GEORGE:

När Quinn lugnat sig och snackat av sig gick dem skilda vägar, efter en väldigt romantisk kyss. George log av bara tanken på kyssen. Han gick till Professor Burbages kontor.
" Goddag Professorn." burbage tittade upp från sina bäcker.
" Åh Hej Mr Weasley." Hon slog igen boken hon tittat i och tittade upp på honom.
" Jag ville bara berätta varför Quinn inte var på lektionen idag." Hon såg bekymrad ut men nickade. George berättade. Professorn nickade och förstod.
" Åh jag förstår. Jag ska inte anmäla henne denna gången. Men ge henne detta pappret. Det är läxan till nästa fredag. Allt finns i boken på sidan 234." George nickade och tog emot pappret.
" Tack professorn." Han lämnade hennes kontor och letade upp Quinn. Hon såg tacksamt på honom.
" Tack babe." Han log stort.
" Ingen fara gumman." Hon tittade på pappret en stund innan hon la det i fickan, tog George i handen och tittade busigt på honom.
" Ska vi gå till Vid-Behov-Rummet?" George förstod direkt tanken bakom rummet. Han nickade.
" Kom så går vi."

Mer?

Ja!
Superbra

Mer ♥

Mer!♥

Kapitel 15:

Jag vaknade på Lördagsmorgonen. Det ömmade i alla muskler efter natten. Jag snurrade runt och såg George ligga brevid mig. Sovandes. hans lätta snarkningar var söta. Jag satte mig upp, gnuggade mig i ögonen och började leta efter mina kläder. Jag klädde snabbt på mig och tittade på George innan jag lämnat Vid-Behov-Rummet. Jag var tvungen att gå ner till skogen.

GEORGE:
George gäspade och sträckte sig. Aj. Träningsvärk deluxe. Han tittade mot andra sidan sängen och satte sig upp. Vart är Quinn? Hennes kläder var borta så han förstod att hon gått. Men vart har hon tagit vägen? George klädde på sig och lämnade rummet. Han gick till sällskapsrummet och där hade ingen sätt henne. Ingen hade sett henne.
" Ey Mione, har du sett Quinn?" Hermione tittade upp från sin bok och nickade.
" Jag såg henne gå ner mot skogen." Hon spärrade upp ögonen när hon kom på vad hon sa: " ohnej Sirius." George såg orolig ut en sekund.
" Kom vi måste leta upp henne." De började springa, ut ur slottet och ner mot skogen. Mycket riktigt, i en dunge stod Quinn och tittade genom buskarna.
" Quinn?" Hon ryckte till när Mione ropade på henne. Hon tittade ut genom busken igen och började springa. Hon försökte rusa förbi dem men George drog tag i henne och höll fast henne.
" Släpp mig George. För fan släpp mig." Hon försökte slita sig loss. Det knackade till i skogen och Sirius kom springandes. Efter honom kom Harry och Ron.

QUINN:
" SLÄPP MIG GEORGE! NU!" Paniken steg i huvudet på mig när jag såg pappa komma springandes. Varför var jag ens i skogen? Eller jo jag visste varför. Jag ville se om pappa var kvar. Jag drog och slet i Georges famn men hans grepp var stenhårt.
" Quinn?" Pappa stannade en bit ifrån mig och tittade på mig med stora förvånade ögon. Jag slutade dra. Men jag svarade inte. " Quinn, är det verkligen du?"
Jag tittade rakt på honom. Kunde se att hans ögon speglade både rädsla, glädje, sorg och skam. Jag nickade.
" Ja." Sa jag snabbt. Han tittade på mig.
" Du är så vacker. Du ser precis ut som din mamma." Jag svarade inte. Det gick någon minut. George släppte mig. Harry som stod bakom pappa tittade på mig med ett litet halvhånfullt leende på läpparna.
" Så" Började jag. Pappa tittade direkt upp. " Du träffar honom men inte mig. Jag fick veta att du var ute genom tidningen, jag fick veta att du fanns här för att jag såg dem gå till dig. Hur fan tänker du?" Jag nickade mot Harry och Ron. Ron såg skamsen ut. Harry log. Pappa bet sig i läppen.
" Jag behövde förklara." Jag avbröt honom.
" Förklara vad? Vem som förrådde hans föräldrar? Men jag då? Jag blev lämnad till farmor och farfar, som förresten har sparkat ut mig, när jag var 6 år. Jag såg mamma död och dig bli gripen. Jag förstod inget och det första du väljer att göra är att träffa honom?" Ilskan kokade upp inom mig. " Jag hatar dig. Förstår du det? Jag hatar dig!" Jag vände mig om och rusade iväg. Tårarna rann nedför mina kinder och det gjorde ont i bröstet. Jag hörde hur både pappa och George ropade efter mig. Jag brydde mig inte. Mina ben sprang. Jag kunde inte kontrollera dem. De bara sprang och sprang och sprang. Iväg. Bort från smärtan.

Mer?