Med döden hack i häl ( THG )

Haha, tack♥!

Kapitel 4

Jag kommer inte ihåg slåttern så bra när jag sitter i ett rum i rättens hus. Allt var så suddigt. Grät jag? Nej, det tror jag inte.

Jag hör en lätt knackning på dörren och när jag öppnar står dem alla där. Min familj. Jag vet att jag måste vissa styrka och mod så jag rätar på ryggen och försöker le. Mamma slänger armarna om mig. Jag känner hur hon skakar och jag kramar om henne hårt.
"Hej, allihopa." Säger jag och försöker få min röst att låta bekymmersfri.
Mina syskon darrar som små löv som det blåser på och min pappa har ett ledsamt leende på läpparna. De ser alla ut som om de försöker memorera hela mig. Mitt bruna, krulliga, tjocka hår, mina bruna stora ögon och, ja allt om mig. Jag kramar om dem alla en efter en och håller särskilt om mina små mörka fåglar, mina syskon alltså. Dem som jag alltid har försökt skydda från svält, död och hungerspelen, på det lilla sätt jag kan. Tillslut bryter pappa den sorgliga tystnaden.
" Rue, det här är ett spel. En underhållning. De vill ha en bra show så det är viktigt att du får publiken på din sida. Lär dig också att hantera kniv. Det är störst chans att det blir ditt vapen. Och sist av allt ta bara förnödenheter från ymnighetshornet. Inte vapen."
"Okej, då." Mumlar jag.
Mina syskon ser på mig med stora ögon när Linnie, mitt äldsta små syskon yttrar sig.
" Du kan allt om växter, så du kan hitta mat."
"Ja, maten är inte problemet." Mumlar jag.
"Snälla, Rue! Lova att du vinner. För våran skull!" Säger min yngsta syster Thalia.
"Jag ska försöka."
"Vi älskar dig, glöm inte det." Säger mamma med stadig röst innan en fredsväktare säger åt dem att det är dags att gå. De lyder. Vad skulle de annars göra?
Så jag ligger ensam kvar i min säng. Allt känns hopplöst. Alla barn kommer att ha något att kämpa för. Så ingen kommer ge sig frivilligt. En fredsväktare knackar på min dörr och säger åt mig att det är dags att gå på tåget och jag lyder. Det finns inget jag kan göra för att förhindra det hemska öde som jag vet kommer drabba mig. Men jag har fortfarande lite hopp kvar.

Wow asgrymt!!!!!!!!!!!! Älskar det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tack, du är för snäll♥♥♥Tack!

SÅ BRAAAAAAAAA! Hur kan du skriva så grymt! Man kan verkligen känna hur hemskt det är! Grymt!

Tack så mycket!!!!!! Du är så himla snäll!

Asbra!
Jag älskar THG och HP så det går jättebra att tagga mig i såna här!

Ciara, du är asbra på att skriva! Man lever sig in i det jättemycket!! Du borde bli författare!

Tack så mycket! Det gör mig superglad när ni skriver sånt här! Ni är bäst!

OMR!!! Hur kan du skriva så?!?! Har varit lite oaktiv och inte kunnat läsa, så nu läste jag hrla och kan inte säga annat än FANTASTISK!

Finner inga ord ♥ Så vackert och bra.