En kärlek som aldrig dör

SUUUUUUUUUUUUUUPERBRA AAAAAAAAAAA GUD VAD SPÄNNANDE!!!!!!!!!!

Ja, jag har också läst boken Tror den heter flickan utan minne och är skriven av Petter Lidbeck, men är inte säker, det var så länge sen♥ Det är rätt som du säger, jag har hämtat insperation från den boken, men handlingen är ganska annorlunda♥

Taack finis♥



Jaha, jag trodde jag blivit galen

Altså heeeeelt otroligt vad fint du skriver! Jag blir tårögd! :') du är den bästa författaren på hela Mugglis enligt min åsikt och omg vad spännande det är jag kan knappt bärga mig för att gå läsa mer!

Aliiiiice du fattar inte hur glad jag blir av det du skriver! Seriöst, tack så hemskt mycket! ♥ Bästa på hela mugglis, det är väldigt stor konkurans här haha, men taaaaack♥

Jag håller på att skriva på nästa kapitel, det kommer nog ut i morgon eller övermorgon

Vad bra att de kommer ett till kapitel snart! Längtar!♥
Du e så sjukt bra på att skriva, såå.. snälla sluta aldrig haha!
Du e helt klart en av min favvis författare på mugglis!♥

Jag håller med! Du är sååååååå bra vad skulle vi göra här utan dig?

Asså jag blir mållös. Ni är fantastiska. På riktigt.

Att man inte har skrivit något, inte lagt ut ett enda kapitel, bara ett löfte om att ett nytt snart kommer och får positiva kommentarer på det. Det är kärlek asså, på riktigt♥

Jag vill bara tacka er ggr 1000 för att ni tar er tid och läser saker som jag har skrivit. Den känslan är obeskrivlig♥

Nog med babbel! Här kommer kap 7!


Kap 7

Solen är på väg ner över trädtopparna där långt borta. Luften har börjat svalna, Elias huttrar i sin t-shirt. Sommaren börjar lida mot sitt slut, augusti är det nu, och om några dagar börjar skolan. Han skjuter iväg tankarna från nuet och försöker koncentrera sig på färgerna på himlen, rosa, orange, gult, rött.. det ser nästan ut som om det brinner. Precis som han själv gör.
Plötsligt öppnas glasdörren till altanen och Ricardo kommer ut. Han har mörka ringar under ögonen och ser äldre ut än vad han någonsin gjort.
“ De har meddelat alla kommuner att hålla utkik, och sänt ut en stor spaningspatrull. Man har försökt identifiera kvinnan, men det är svårt, hon lämnade inte in några kontaktuppgifter till sjukhuset, inte ens sitt namn, en riktig skandal för sjukhuset, de kommer verkligen att få förklara sig nu. Bra om du frågar mig, det där sjukhuset har alltid varit virriga.”
Han tystnar och sätter sig ner i en stol bredvid Elias, han lägger en hand på hans axel.
“Det kommer bli bra, okej? De kommer att hitta Tindra, det lovar jag. Och ingen klandrar dig för det som hände.”
Elias svarar inte.
“Okej?” frågar Ricardo igen.
Elias nickar. Ricardo ställer sig upp för att gå in igen.
“Ricardo, jag tror att jag cyklar ner till ishallen en liten stund, om du inte har någon emot det förstås.”
Ricardo vänder sig om, glad för att ha fått Elias att prata.
“Nejdå, abslout inte, gör det du. Vi ses imorgon.” säger han och vänder sig om.
“Och du Ricardo, tack.” tillägger Elias. Ricardo ler som svar och stänger dörren.
Ricardo har alltid varit som en extrapappa för Elias ända sen hans egen dog för 3 år sen. Fyllt på och gjort sånt som bara pappor kan göra, gå på hockey matcher tillsammans och hjälpt till med tjejproblem. Han har alltid funnits där för Elias, precis som han gör nu, och det känns tryggt.
Elias tar sig upp ur stolen och tar sig bort till garaget, han tar Tindras cykel och trampar ut på gatan. Fortare och fortare, hans ögon tåras av fartvinden. Upp för den långa backen, han trampar på hela vägen upp. Han känner hur mjölksyran tränger fram och när han kommer upp kan han nästan inte känna sina egna ben. Men det är skönt, smärtan i benen får honom glömma bort smärtan i huvudet.
Vips är han framme, han hoppar smidigt av cykeln och ställer den vant på plats i cykelstället. Sen slänger han upp den gamla dörren och joggar i korridoren påväg till hans skåp. Han kan den här vägen i sömnen, men ändå spelar han upp den i tankarna om och om igen för att tänka på något annat än det han absolut inte vill tänka på. Fan, nu tänkte han på det.
Höger, vänster, in genom dörren, förbi cafeterian och volaá! Framme!
Han tar upp nyckeln ur byxfickan och låser upp skåpet. På insidan av skåpdörren sitter ett stort foto av Tindra som ler stort mot honom. Han ignorerar det hårda slaget i magen och flyttar lite på bilden av Peter Forsberg så att den skymmer Tindras ansikte. Så där ja, det var bättre.
Han byter snabbt om innan han lunkar tillbaka genom korridoren och öppnar dörren till ishallen. Den vana blandningen av is, svett och gummi slår emot honom. Han slänger av sig skridskoskydden och hoppar ut på isen. Han är helt ensam. Strålkastarna lyser på den nyspolade isen och han får själv lägga dem första spåren. Ovanför honom glittrar stjärnorna och det känns som att just idag är de extra nära.
Han åker runt, planlöst och bara njuter, kör på impuls, tänker ingenting. Skjuter lite, kör lite dribblingar, allt känns så skönt. så vant, så..
tryggt.
Plötsligt skär skenan på ett konstigt sätt och han stannar för att se vad det var han körde på. Det är en liten papperslapp, han åker för att ta upp den och slänga bort den. Slarvigt att låta något sånt ligga kvar på isen.
Precis när han ska kasta bort den så noterar han att han själv finns med på bilden. Han för den närmare ögonen, och även om det är svårt att hålla i med de stora hockeyhandskarna så kan han tydligt se att det är ha och Tindra på bilden, vare sig han vill det eller inte. Det är en bild från Gröna lund, dagen innan.. det hände.
De står framför spökhuset och ser ironiskt rädda ut för att gå in. Han måste ha tappat den när han var på hockeyträning efteråt.
Plötsligt lägger han märke till något han inte lagt märk till tidigare. Bakom de, på balkongen till spökhuset, står det en kvinna. Hon är ju utsminkad, så han kan inte se vem det är, men det är något bekant med henne. De röda hårtesterna som sticker fram under masken, och de där lysande gröna ögonen.


***


Tindra sätter sig ner på den hårda sängen fortfarande med ögonen fastklistrade vid brevet. Hon var tvungen att gömma det en stund medan hon gjorde te till hennes mamma men nu har hon all tid i världen. Hon viker långsamt upp det och läser texten ännu en gång. Det mesta förstår hon inte, men brevet är skrivit från ett mentalsjukhus. Den säger något om en kvinna, och pratar om olika symptom och åtgärder för kvinnan. Även om Tindra är långt ifrån expert på psykologi så förstår hon ändå att kvinnans fall är rätt illa.
Brevet avslutas med att tacka för tiden och önska all lycka till kvinnan i fortsättningen. Hon har alltså blivit utskriven från mentalsjukhuset. Kvinnans namn är Bodil Andersdotter. Ingent namn som Tindra känner igen, inte för att hon minns några namn alls, men ändå.
Hon kanske skulle kunna söka upp kvinnan på mobilen eller datorn, vänta lite.. har hon ens något av det? Hade hon det innan olyckan?
Hon måste väl ha en mobil åtminstone? Alla har ju en mobil. Hon bestämmer sig för att fråga sin mamma om det senare. Men nu ska hon utforska vinden. Mamma sa att hon absolut inte under några omtändigheter fick gå upp på vinden, det var strikt förbjudet. Men om hon säger det så så går det ju nästan inte att låta bli. Hon får helt enkelt skylla sig själv.
Dörren upp till vinden finns precis utanför dörren till Tindras rum. Och den är olåst, hon har redan kollat det. Hon tar tag i en ficklampa som hon hittade i en skrivbordslåda och tassar försiktigt ut. Golvbrädorna knakar, men snarkningarna nerifrån upphör inte. Tindra drar långsamt upp dörren till vinden. Hon möts inte av en lång trappa som hon hade anat, utan istället finns där en stor glashiss.
Hon skrattar nästan till av förvåning, i alla sagor, alla berättleser finns det alltid en trappa. Och nu är det en hiss, jahapp.
Den ser inte alls ut att passa in i resten av huset, eftersom att den är mycket stor, polerad och lyxig medan huset är litet och gammalt.
Tindra har inget annat val än att helt enkelt gå in i hissen, nyfikenheten tar över.
Dörrarna öppnas automatiskt när hon kommer nära dem. Hon går in i den blanka hissen och flämtar till. Hon ser ingenting utanför , förutom lamporna hissen. Dörren till huset har slagit igen och runt omkring henne finns bara mörker. I glashissen finns inga knappar med nummer på, det finns faktiskt bara en knapp. Och det står inte ett skit på den.
Hon tar ett djupt andetag och trycker hårt på knappen. Hon förbereder sig men överaskas ändå när hissen skjuter iväg, för den åker inte uppåt mot vinden.

Den åker neråt.

Jättebra!!

Ida Ida Ida... Nu börjar det väckas misstankar här.
J.K Rowling har hackat ditt konto...
Nämen seriöst jag dör av spänning du otroliga fina!
Jag har nästan aldrig blivit så uppslukad av en bok som det du skriver nu! Det har hänt 2 gånger innan HP och divergent och den här! Du är så himla fantastisk hoppas du vet det för du skriver så otroligt fint och inlevelse rikt! Du är en Gud!
Puss på dig ♥