Tänk vad några straffkommenderingar kan göra

AuroraAlexius : får vi något nytt kapitel snart? Det är jättebra!!!

Ledsen för väntan, men nu kommer äntligen nästa kapitel! Skrev hela nu ikväll, så har inte orkar läsa igenom det, så varning för stavfel och sånt!

Tack för alla era kommentarer och hoppas ni vill fortsätta läsa trots väntan!

---

Kapitel 9: Sjukhusflygen igen

Han vaknade av att solen lyste honom rakt i ögonen. Han stönade och rullade över på mage.

Plötsligt försvann sängen under honom och han landade med en smärtsam duns på stengolvet. Han stönade av smärta. Det dunkade något fruktansvärt i hans huvud. Långt bortifrån lät det som om någon skrattade.

”Klant” sade en alltför välbekant hånfull röst. Vad i hela helvetet gjorde Malfoy i gryffindortornet?

”Mr Weasley!” skrek en upprörd kvinna. ”Gjorde ni er illa?” Han kände hur någon vände på honom och när han äntligen lyckades fokusera blicken såg han madam Pomfreys oroliga ansikte ovanför sig. Vad gjorde hon i hans sovsal?

”Var gör ni här?” frågade han förvirrat.

”Jag är där jag ska vara, det är ni som befinner er i sjukhusflygen, mr Weasley” sade madam Pomfrey och hjälpte honom upp. Det lilla kvinnan var förvånansvärt stark och hade inga problem med att hjälpa honom upp i sängen igen.

Han såg sig omkring och såg att han mycket riktigt befann sig i sjukhusflygen. Alla sängar var tomma förutom den bredvid. I den låg såklart Malfoy. Fast till hans stora glädje var idiotens ansikte täckt av bandage så bara de grå ögonen och munnen syntes. Men ändå lyckades han se lika kyligt nedlåtande ut som vanligt.

”Det där gjorde min morgon” sade blondinen bredvid honom.

Han låtsades inte om blondinen, utan kände på sitt värkande huvud. Det var täckt med tjockt bandage.

”Hur mår du idag, mr Weasley?” frågade madam Pomfrey och tog varsamt tag i hans huvud. ”Öppna ögonen och se på mig”

”Mitt huvud gör ont” svarade han.

”Självklart, du har varit medvetslös sen igår kväll, då mr Malfoy förhäxade dig.” Hon gav slytherinaren en missnöjd blick, medan nämnda person bara såg bort. ”Du fick en ganska kraftig hjärnskakning, och det hjälpte nog inte att du ramlade ur sängen nyss”.

Idioten frustade till av skratt igen. Han såg surt på idioten.

”Du ska få en dryck som minskar värken” sade madam Pomfrey, sedan vände hon sig mot den andra sängen. ”Och hur mår du idag, mr Malfoy?”

”Vad tror du?” fräste slytherinaren och lyfte händerna mot sitt bandagerade ansikte. När han gjorde det visade det sig att även händerna var inlindade i bandage.

”Larva dig inte” svarade madame Pomfrey. ”Det är bara lite skärsår, det läker på nolltid”

”Vad hände?” kunde han inte låta bli att fråga. Det sista han kom ihåg från gårdagen var att Malfoy hade skrikit precis innan han förlorade medvetandet.

”Det där jävla ugglan anföll mig” sade idioten surt. ”När jag backade undan snubblade jag på kvast-fanskapet och slog huvudet”

”Professor McGonagall och miss Granger hittade er båda medvetslösa och tog er hit. Professorn var inte glad med er” inflikade madam Pomfrey.

Han flinade åt slytherinarens olycka, men ändå kunde han inte låta bli att rysa till av obehag när han tänkte på vad McGonagall skulle göra med dem.

Precis då slogs dubbeldörrarna till sjukhusflygen upp och ingen mindre än professor McGonagall marscherade in. Hon såg ytterst missbelåten ut.

”Kan jag få byta ett par ord med dina patienter, Poppy?” sade McGonagall och gick fram till dem.

”Självklart, professor McGonagall” svarade madam Pomfrey och lämnade dem ensamma.

Både han och Malfoy hade förstånd nog att se åt ett annat håll och inte möta McGonagalls ilskna blick.

”Jag förstår mig verkligen inte på er två” sade hon argt. ”Men det här var droppen. Ni får idag på er att återhämta er – inte för att ni förtjänar det, utan för att jag aldrig skulle få ta er härifrån för madam Pomfreys skull – och imorgon vill jag att ni infinner er på mitt kontor klockan 7. Ni är det värsta jag har varit med om, och det är dags att det får ett slut nu”

Hon såg strängt på dem, och inte ens Malfoy hade en spydig kommentar att komma med, så de båda bara nickade.

”Bra. Då ses vi imorgon, mr Weasley och mr Malfoy” sade McGonagall och sedan vände hon på klacken och marscherade därifrån.

”Du var bara tvungen att förhäxa mig” sade han surt till slytherinaren när dörren slagit igenom bakom hans arga elevhemsföreståndarinna.

”Jag? Anklagar du mig?!” utbrast Malfoy argt.

”Ja, självklart anklagar jag dig, din uppblåsta snobb!” sade han ännu argare. Han kände hur han blev varm om öronen som han alltid blev när han var upprörd. ”Hade det inte varit för dig hade vi aldrig varit här!”

”Sluta bete dig som ett jäkla helgon, Weasley, jag trodde det var Potters jobb” fräste idioten tillbaks. ”Det klär dig inte”

”Nu får ni ge er, lyssnade ni inte på vad professor McGonagall sa” sade Pomfrey irriterat när hon kom fram till den igen.

Båda tystnade och bara blängde ilsket på varandra.

”Här”. Hon gav dem varsin trolldryck. ”Drick upp”

De båda fienderna gav varandra en förstående blick när de tog emot sina drycker, och svepte sedan i sig dem samtidigt. Båda grimaserade.

---

Hoppas ni gillade kapitlet och att det var värt väntan

Jättebra!! Jag gillar dialogerna mellan Ron och Draco! :3

Süüüüüüüüüper!

Superbra!


SingWithIce

När kommer nästa kapitel AuroraAlexius? Har utvecklat ett beroende.. ♥

När kommer nästa?

Jättebra! Kommer det mer?

Nu kommer det mer! Ledsen att jag är så dålig på att uppdatera den här, men har inte haft nån inspiration och har lagt nästan all tid på En mugglare i Slytherin. Men nu har jag skrivit ihop ett litet kapitel, hoppas ni gillar det!

---

Kapitel 10: Stora salen

Han och Malfoy fick lämna sjukhusflygeln lagom till middagen. Varför idioten var tvungen att vara kvar där så länge visste han inte, men han antog att det var på order från McGonagall. Den gamla häxan ville tydligen plåga honom så mycket som möjligt.

Han och slytherinaren hade inte sagt något mer till varandra på hela dagen, förutom att Malfoy bett madam Pomfrey att få byta säng så han slapp vara så nära honom. Hon hade såklart vägrat, och idioten hade blängt på honom som om det var hans fel. Han hade självklart blängt tillbaka.

Men sedan hade de inte haft någon kontakt med varandra. Trots att madam Pomfrey hade försökt få dem att äta lunch tillsammans, så hade de båda vägrat.

Nu gick Malfoy några steg framför honom på väg till Stora salen. Han hade fortfarande en del plåster i ansiktet och på händerna. Draco jr. hade verkligen inte gått varsamt fram med slytherinaren.

”Jag hatar dig, Weasley”, sade Malfoy plötsligt.

Han kände hur han blev röd om öronen. ”Jag hatar dig också, Malfoy”, svarade han buttert.

”Och jag hatar den där haggan McGonagall”, fortsatte idioten ilsket.

”Hon är inte direkt en av mina favoritpersoner heller”, muttrade han fram.

Äntligen var de framme vid Stora salen och han skulle äntligen få slippa idiotens sällskap. De gav varandra en sur blick innan Malfoy med långa steg gick bort mot slytherinbordet och han klampade fram till Harry och Hermione.

”Ron!” utbrast Hermione förvånat när han damp ner på bänken bredvid Harry. ”Borde inte du vara i sjukhusflygeln?”.

Harry bara gav honom en bekymrad blick.

Plötsligt kände han hur ilskan bubblade upp inom honom.

”Nej, jag fick lov att gå därifrån”, sade han och blängde på Hermione. ”Tack för att ni kom och hälsa på mig idag”. Han slängde även ett ilsket ögonkast åt Harrys håll. Hans svarthåriga vän hade i alla fall vett att se lite skamsen ut.

”Vi tänkte komma och hälsa på dig efter middagen”, sade Harry.

”Och vad har hindrat er att komma och hälsa på mig hela dagen?” frågade han argt. Han hade precis kommit till insikten att medan han hade legat i sjukhusflygeln hela dagen med bara Malfoy som sällskap så hade Harry och Hermione antagligen roat sig utan honom.

”Vi har haft lektioner, Ron”, sade Hermione lika argt. ”Som Harry sa så hade vi tänkt gå och hälsa på dig efter middagen”

”Om jag inte missminner mig så har vi en håltimme idag efter lunchen. Och den där tiden efter sista lektionen slutat och innan middagen, vad gjorde ni då?” frågade han argt. Han hade inte ens börjat äta för att han var så arg.

”Vi hade läxor att göra”, sade Hermione och mötte trotsigt hans blick. Det fick honom att förlora humöret helt.

”Så att göra läxor var viktigare än att komma och hälsa på er kompis som låg med hjärnskakning med bara Malfoy som sällskap hela dagen!”. Han såg upp och såg att nämnda idiot såg på honom bortifrån slytherinbordet.

”Det var inte så jag menade”, började Hermione.

”Jo, det var det. Erkänn, Hermione. Läxorna var uppenbarligen viktigare, för annars hade ni kommit och hälsat på”, sade han argt och mötte hennes blick igen.

”Varför ska du jämt vara så jobbig, Ronald!” utbrast hon och slog ut med armarna. ”Nu är du bara irrationell”

”Jaså, det är jag?” sade han och ställde sig upp. ”Då ska ni slippa mitt sällskap, det är ju tydligen inte önskvärt”

”Ron, vänta”, sade Harry och ställde sig upp och la en hand på hans arm. ”Vi vill inte att du ska gå”

”Jo, det vill vi”, bet Hermione av. ”Jag vill då inte umgås med honom när han beter sig sådär”

Harry blängde ilsket på henne. Han skakade av sig Harrys hand och vände sig mot Hermione. Hon ställde sig också upp och hennes bruna ögon sköt blixtrar av ilska. Det var nästan så att han ryggade tillbaka, men han lyckades hålla sig och sträckte istället på sig. När de stod upp var Hermione mer än ett huvud kortare än honom.

”Du ska slippa umgås med mig då”, sade han argt. ”För jag vill inte umgås med dig heller. Inte när ni inte ens kan ta lite tid ur ert så viktiga schema att komma och hälsa på mig!”

Han vände på klacken och gick därifrån igen. Han såg att i princip alla i Stora salen såg på honom.

”Hermione!” hörde han Harry säga anklagande.

”Se inte på mig sådär, Harry, det var faktiskt han som började”, svarade Hermione trotsig.

Precis innan han lämnade Stora salen slängde han ett öga mot slytherinbordet och såg att Malfoy satt med armarna i kors och fortfarande såg på honom. Han gav honom en sur blick innan han lämnade alla bakom sig.

---

Ska försöka att inte dröja så mycket med nästa kapitel! Kram på er!

Jättebra!!♥♥ Stackars Ron...