I'm nobody, just nobody...

Miss Will DU ÄR SÅ AWSOMIG OCH GULLIG♥ TACK!
sanna1324567 såg dig inte:c Tack för komplimangen♥
Clara Malfoy ÅH TYP SUPERMEGATACK!!!♥33
Mr.Lupin OH MY GOD DU ÄR SÅ SÖT♥
OzzyStar2 asså jag började typ nästan gråta när du skrev det där. du är så fin och gullig och jag vet inte vad jag vill bara säga att du gjorde min dag♥33333 taaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack!!!!♥
Men nu så har jag faktiskt skrivit en till del, så ENJOY;
------------------------------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 9
Jag hörde röster borra sig igenom väggarna…
”Hon bara försvann” ”Vart tog hon vägen?” och liknande. Det behöver ni inte bry er ett skit om!, tänkte jag så tyst jag bara kunde. Ingen annan skulle få ta del av mitt huvud. Ingen. JAG MÅSTE KONTROLLERA MINA KÄNSLOR.

Jag tittade på klockan. Om tio minuter började nästa lektion. Jag drog mig upp ur min säng och tog tag i min väska, gick ut från den andra dörren och snabbade mig till lektionen om skötsel och vård av magiska djur. När jag väl var vid kanten av skogen så möttes jag av förvånade ögon och viskningar.
”Hejsan allihopa! Idag ska vi titta lite närmare på enhörningar tillsammans med Slytherins och Gryffindors årskurs fem och fyra, och som vanligt Ravenclaws årskurs fyra, som ni kommer att jobba tillsammans med under året, eftersom vi inte fick ihop era scheman”, sa en tjejröst. ”Jag är professor Grubbly-Plank och jag kommer att vikariera för professor Hagrid under den tid han är borta”, sa hon med ett stort leende till mig. Jag nickade blygt.
”Jaha, då kan ni väl sätta er någonstans och vänta medan jag hämtar honom”, fortsatte professorn och jag satte mig på en stubbe. Jag tog fram min bok och letade i registret efter enhörningar.
”Åh, är det inte Hogwarts egna Jack Sethiquew som är här idag”, hörde jag Dracos röst. Allas blickar riktades åt mitt håll. Jag tittade, osäker och rädd, upp på hans självbelåtna ansikte och följet. Min bruna, nästan svarta, lugg hängde över mina isblåa ögon. Antagligen såg jag väldigt ynklig ut. Men jag bara väntade på att han skulle fortsätta.
”Hah, Jack Sethiquew… Visa oss några av dina krafter!”, fortsatte han. Jag höll käft och tänkte inte röra en fena för att göra något.
”GÖR NÅGOT SA JAG JU! Du är visst dummare än vad vi trodde…”, vrålade han nu. Jag gjorde inget, och tittade ner i boken när jag kände en hård smäll mot min kind. Mina ögon tårades. Jag tog upp handen mot min kind. Åh, vad ont det gjorde. Det blödde. En av de många bristningar som vi hade. Tunn och bräcklig hud. Hans nagel måste ha rispat mot min hud. Det vällde blod ur skåran precis under ögat.
”MEN VAD TUSAN GÖR NI?!”, vrålade Ginnys röst. Jag såg hur hon ställde sig framför mig.
”Ja, lämna Juni ifred”, sade en drömmande röst bredvid mig. Luna.
”Så Lollan och Rödtotten ska försvara henne nu?”, fortsatte han.
”Sluta Malfoy!”, sade en röst jag inte kände igen. Eller jo, från tåget.
”Hah, Granger också! Vilken liten svag armé du har, Jack Sethiquew
”Lämna henne ifred NU, Malfoy”, morrade Ginny nu. Malfoy rörde sig inte ett steg. ”NU, Malfoy! Annars så förhäxar jag dig!” då rör Malfoy och hans gäng på sig till slut. Ginny tittade förskräckt bak på mig.
”Du blöder ju skitmycket!”, sa hon med uppspärrade ögon.
Jag suckade. Kunde de bara inte lämna mig ifred? Mitt liv är redan jobbigt som det är. Då gick den där tjejen från klassen över fram mot mig.
”Jag ska hjälpa dig”, sa hon och tittade noggrant på såret. ”Du borde nog gå till Madam Pomfrey” Jag tittade argt på henne, i försök till protest
”Och vad har hänt här då?”, sa professorns klara röst genom sorlet av viskande röster.
”Mal…”, hann Ginny säga innan den där andra tjejen viskade något till henne. Då såg professorn mig. Jag tog förskräckt upp handen för ögat, men visst var det försent att gömma det.
”Ni stannar här medan jag tar Murphy till sjukhusflygeln”, sa hon med oroliga ögon, tittandes på mig.
”Jag kan följa med henne, professorn!”, sa Ginny glatt. VARFÖR?!
”Men vad snällt av dig Weasley! Följ med henne och se till att hon går dit, bara!”, meddelade professorn Ginny glatt. Jag suckade och ställde mig sakta upp. Vi började gå uppför slänten till slottet och hon kollade intensivt på mig.
”Är du okej? Liksom, det blöder verkligen jättemycket.”, sa hon, oroligt på någotvis.
Jag nickade och tittade ner i marken.
”Jaha”, sa hon glatt, men jag tror inte att hon egentligen trodde mig.
För… Var jag egentligen okej? Liksom hel.
Nej.
Jag har nog aldrig vart en hel människa.
------------------------------------------------------------------------------
Heh… Tre veckor sedan jag skrev senast._. förlåt.
.
.
.
Men liksom är den fortfarande bra?
//CHiLi

Bra c:

Jättebra!

Det gör SÅKLART inget att det var länge sedan du skrev sedan, det bryr ja mig VERKLIGEN INTE om, varför skulle jag göra det när det var ett sådant superkapitel? Superbra, bara älskade hur Ginny, Luna och Hermione försvarade Juni mot Draco, det r ju inte Junis fel att hon är vad hon är! Åhh, vad jobbigt det måste vara att ha sådan skör hud, jag skulle aldrig klara det! Det är verkligen starkt av Juni att inte ta livet av sig, det kommer bli bättre, det måste det bli!!!!!!!

Snälla skriv mer Chilnava, jag längtar supermycket efter nästa kapitel!

Uhu jag har inte skrivit på evigheter… känner mig så sämst på detta!
OzzyStar2 DU ÄR ASGULLIG OCH GÖR MINA DAGAR SÅ MYCKET BÄTTRE♥ ILY
Beben Åh tack va söt du är♥
sanna1324567 tack cx
nytt kapitel och hoppas ni enjoyar det;
------------------------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 10
”En dag in på terminen, nytt rekord! Förra året kunde du i alla fall hålla dig en vecka!”, skrattade madam Pomfrey friskt. ”Jag vet inte hur många gånger du stigit över min tröskel under de här åren du gått här”, fortsatte hon glatt över att ha sin favoritelev att ta hand om. ”hmmm… det var djupt den här gången…”
”Jag SA ju att det var allvarligt!!!”, sa Ginny till mig, stolt över att ha haft rätt.

När madam Pomfrey äntligen var klar så såg jag att lektionen var slut.
”Det är väl bara att gå till förvandlingskonsten…”, suckade Ginny. Jag traskade efter lite tafatt. Jag kände mig lite i vägen för henne. Vi knackade på till salen och professorns järnblick lades direkt över till mig.
”Förlåt för att vi kommer försent, Juni var tvungen att gå till sjukhusflygeln…”, mumlade Ginny ursäktande. Jag nickade lite snabbt åt professor McGonagall och satte mig obekvämt bredvid Ginny och tog upp min bok.
”Idag ska vi…”, sa hon och fortsatte lektionen som om inget hade hänt.

”Miss Murphy, jag vill tala med er omedelbart”, sa professorn tydligt när jag snabbt försökte plocka ihop mina saker. Jag nickade lydigt till svar och gick blygt fram till den ståtliga professor McGonagall.
”Så… Hur har dina två första dagar i det riktiga varit? Har det inte varit fantastiskt??”, sa hon överglatt och… läskigt sött på något vis. Jag tittade på henne irriterat. Visst, hon hade vart som min andra mamma de senaste åren… men det här var faktiskt riktigt läbbigt. ”Jaaaa, det har varit fantastiskt!!!”, sa hon glatt med en ytterst dålig imitering av mig. Jag suckade och gick därifrån. Ibland var hon faktiskt pinsam. Klockan var 11.40, dags att gå till stora salen för lunch.
Jag tog mitt första steg intill den vackra sal tyst och i försök att vara osynlig.
”SETHIQEUW’N VISAR SIG! AKTA ER FÖR HENNE, HON KAN FÖRHÄXA ER GENOM ATT BARA SE PÅ ER!”, vrålade en mycket välkänd röst. Draco Malfoy, när ska du inse att det är rätt tidpunkt att sluta med det där? Jag hörde många ta sig för munnen av förskräckelse och rädsla. Detta gjorde mig bara ännu mera obekväm i situationen. Blandningen av rädsla och förvåning i mitt känselutrymme fick mig att känna mig i vägen, ännu en gång denna evighetslånga dag. Jag satte mig ensam, så långt bort från alla jag kunde. Vid änden av gryfindors bord, helt enkelt.
Men det tog inte långt innan någon satte sig bredvid mig.
Ginny Weasly, denna envisa person som hängt efter mig hela dagen. Jag tittade direkt ner i min tallrik fylld med mat.
”Jag vill inte att du ska sitta ensam, det kan du väl ändå räkna ut?”, viskade hon. ”Och inte Luna heller”, fortsatte hon och jag tittade förskräckt upp. Ja, den nästan vitblonda tjejen med vackert blåa ögon var minsann också på väg hit.
Men… hon var en ravenclaware…? Som tänker sitta vid gryffindors bord?
Jaha, då har man sett en rebell i sitt liv. Något som jag var långt ifrån att vara.
”Luna! Vet du när Hogsmeade-utflykterna kommer börja? Det var så roligt förra året!”, sa Ginny och började prata entusiastiskt om dessa utflykter med Luna. Jag tittade sakta ner och började snabbt med att äta upp min mat. Var de verkligen tvungna att vara med mig?

Jag ställde mig snabbt upp, grep tag i min blytunga väska och rusade snabbt ut ur stora salen medan mina efterhängsna stalkers ena sekunden tittade på mig med oförstående ögon, och andra sprang efter mig. Varje trappsteg, varje litet trappsteg i denna skola, gjorde allting bara jobbigare. Jag kämpade till det stället där det satt en tavla en gång i tiden, och tryckte snabbt in den märkvärdigaste stenen av dem alla. Jag skulle bort från ALLT, tänkte jag och smet in i mitt rum. Jag satte mig ned på golvet och lutade mig mot sidan av min säng, pustandes efter språngmarschen.
Tills jag hörde ett ekande ljud av beundran i mina öron.
”Woooooow”

Skit också.
------------------------------------------------------------------------
Jaha, hur mår ni efter tre veckor?
Själv mår jag sämst.
MEN vill bara säga att ni är urgulliga, ily♥
//CHiLi

Jättejättebra!!!! Längtar efter nästa kapitel!

Jääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääätteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeebraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag älskar det!!!!!!! Vill ha mer, du är verkligen en jättesuper, megamugglisfantastisk och helt azum författare Chilnava, sluta aldrig skriva!!!

Ny läsare! Skriv mer!!

MEEERA!!!!! Det är sååååååå awsomigt!! Men en sak jag inte fattar är varfför står det att det står Jag ska inte svara hennE i Ginnys block?? JAG MÅSTE VETA!!

Mr.Lupin åh tack du är så MEGAGULLIG
OzzyStar2 VARFÖR ÄR DU SÅ FIIIIN???? AHHH DÖR♥ DU ÄR SÅ SÖT OCH GULLIG OCH JAG VET INTE VAD!!!! LOVE x 10000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000
izramalfoy Åh vad kul med en ny läsare!♥ Tack!
Miss Will ÅH TACKOTACKOTACOOs nejmen herregud vad du är söööt!♥

HEJ NU ÄR JAG TILLBAKA EFTER EN MÅNAD ;;;;u;;;;
Är så sämst på att uppdatera här????
MEN jag hoppas verkligen att ni enjoyar mitt nya kapitel:
-------------------------------------------------------------------
I’m nobody, just nobody… del 11
”Har DU ritat alla dessa?”, sa Ginny helt överväldigt beundrande. Luna kollade runt lite obekymrat i rummet och satte sig på min säng medan Ginny gick runt exalterat i mitt lilla rum. Vad skulle jag göra?
Ginny fortsatte babbla på i säkert tio minuter tills jag hörde henne andas ut.
”Du, varför säger du inget?”, frågade hon med förstående ögon på mig. Jag tittade ner och kände snart hur alla känslor vällde över mig. Jag orkade inte hålla tårarna inne längre, det GICK bara INTE. Snart så rann en blöt tår ner för min kind, och den följdes snart av många andra. Jag gömde mitt ansikte i mina händer, och kände hur någon sakta tog bort mitt hår.
”Hur är det, egentligen?”, sa Ginny.
”J-ja-jag…”, hann jag säga innan jag häftigt avbröt mig själv. Jag hade vart på väg att säga en mening. Varför kunde jag inte bara kontrollera mig själv?
”Kolla här, Ginny”, sade Lunas röst och jag hörde hur Ginny lämnade min sida. ”Du har i år fått tillåtelse av Wizengamot att gå på lektionerna med dina klasskamrater, utan att tala”, sa Luna ordentligt. De hade hittat Dumbledores brev.
”Så det här är anledningen till din tystnad…”, sa Ginny. Jag kunde höra mig själv gråta, mina snyftningar och hulkningar genom deras sinnen. De var varken rädda eller arga. Plötsligt så kände jag en hand på min axel.
”Juni Murphy… Det är ingen annan här än du, jag och Ginny. Ingen kommer höra din röst. Ingen kommer höra dig tala. Det är okej. Du får prata”, sa Luna och hennes armar omfamnade mig. Ögonblicket efter omfamnade Ginnys armar mig också.
Aldrig, aldrig, hade jag mått så bra som jag gjorde just nu. För första gången i mitt liv kände jag trygghet. För första gången på 14 år mådde jag bra.
-------------------------------------------------------------------
Ska VERKLIGEN FÖRSÖKA uppdatera här oftare!!!
Kan väl börja med att lägga upp en del varannan vecka, huh?
Men i alla fall, fööööörlåt för att jag är så oaktiv…
Hoppas ni gillade kapitlet i alla fall!♥
//CHiLiness