Att tvingas välja (1:a generationen)

SuperduperAWSOME du skriver verkligen som en gud är superspänd på vad det är med Avery och Lily som kollar på James

♥

Åhh! Älskar det! LOVE IT! Du skriver så fantastiskt bra och dina ff:s blir så sjukt underbara! Längtar till nästa kapitel.♥

Du är otroligt bra på att skrivaa!! Längtar till nästa kapiteel, bevakar självklart

Åhh, ja blev verkligen jätte glad när ja såg att du börjat på en ny ff. Den är superbraa♥

ÅherregudO_o
Jag får gåshud varje gång jag läser ett kapitel.Vilket jag gör ganska ofta med tanke på att jag läser om varje kapitlen nååågra gånger...Det är såååå bra!
Men alltså usch, snälla ge mig mer*-*Jag har nog blivit beroende...Hjälp

JAg gillar Avery, hoppas han dödar någon. :3

Älskar alla kommentarer! Så underbart att se att ni gillar det! Kort kapitel men det händer en hel del
______________________________________
Kapitel 5
Jag kommer på både James och Sirius, ibland även Peter med att titta nyfiket på mig. Alla vill de veta vad Remus och jag pratade, och blev lite osams om. Remus har inte sagt ett ord till mig på hela dagen. Någon gång så måste jag ju se till så att jag kan be om ursäkt. Jag undrar bara när tillfället kommer att dyka upp. Efter lektionen i trollformellära, som vi har tillsammans med Hufflepuff, och innan middagen, tar jag mig till biblioteket. Det är tyst och lugnt. Någonting som det brukar vara i början av terminen. Det är när läxbördan blir för stor som elever brukar ta sig hit. Bibliotekarien verkar inte riktigt reagera över att jag är här. Jag går runt bland bokhyllorna. Drar med fingrarna över de dammiga bokryggarna. Njuter av tystnaden. Men ju längre in i biblioteket som jag kommer så hör jag svaga viskningar. Jag är visst inte så ensam här inne som jag trodde att jag var. Där borta, mellan ett par böcker, ser jag ryggen på ett få tal killar. De lutar sig framåt. Jag kan inte se hur många det är, så jag går försiktigt fram. Jag gömmer mig bakom ett par böcker.
- Du borde bli hedrad Avery, säger en kille.
- Håll tyst Mulciber, svarar Avery lågt.
Han låter arg.
- Men kom igen Ave, du är efterfrågad. Du vore dum om du inte tackade ja, säger en okänd röst.
- Jag sa håll tyst! morrar Avery.
Jag backar. Remus sa att Mulciber och Avery sägs ha en skruvad humor och nu när Avery låter irriterad vet man inte riktigt vad för skämt man kan råka ut för. Jag fortsätter att backa bakåt men när jag ska runda hörnet på en av bokhyllorna stöter min armbåge till en av böckerna och den åker i marken. Boken landar på golvet med en smäll som ekar i biblioteket. Dammet yrar. Jag håller andan och rör mig inte en millimeter. Viskningarna har tystnat men killarna sitter kvar. De har nog inte sett mig. Jag andas ut och skyndar på mina steg. Allt jag vill just nu är att komma härifrån. Men någon annan delar inte den tanken med mig. Jag känner hur någon tar ett grep om min handled och trycker upp mig mot bokhyllan. Det gör ont. Det borde inte göra ont. Bokryggarnas kanter är rundade och mjuka. Men killen som håller fast mig är stark och inte särskilt försiktig. Han trycker sin stav mot min hals och ser på mig med mörka ögon.
- Har din mamma inte lärt dig att det är otrevligt att tjuvlyssna? väser han bara centimeter ifrån mitt öra.
Jag säger ingenting. Jag vågar inte. Mina ögon är tårfyllda och jag känner hur en tår rinner ner för min kind. Genom tårarna kan jag se hur Snape står bakom den okända killen. Intill honom står två ytterligare okända. Jag snyftar.
- Kom igen Evan. Det här är väl bara slöseri med tid, säger en bekant röst.
Avery står lutad mot motsatt bokhylla. Han ser nästan uttråkad ut. Evan, killen som pressar sin trollstav mot min hals, tvekar plötsligt. Hans blick flackar mellan mig och Avery.
- Låt henne gå. Inser du vilket liv det kommer bli ifall hon springer och berättar för någon av professorerna?, fortsätter Avery.
Evan släpper taget om mig. Jag snyftar. De säger ingenting. Alla fem bara tittar på mig. Jag står kvar och det tar ett stund innan jag inser att de vill att jag ska gå. Jag nästan springer iväg. Bibliotekarien, som är helt ovetande om vad som precis hände, tittar bara upp för en kort stund men verkar inte reagera över att jag är ledsen. Korridorerna är tomma. Alla är på väg till matsalen. Jag letar efter ett bekant ansikte. Men just nu så ser alla lika okända ut. Folk tittar på mig där jag går runt och tittar mig virrigt omkring. Det känns som att jag ska svimma här och nu. Mitt hjärta dunkar hårt. Nästan som om det vill ut ur bröstet på mig. Efter en stund lägger någon en hand på min axel, jag rycker till. Men den här gången är det ett bekant ansikte. Jag slänger mig runt Remus hals. Han blir förvånad över min gest men han kramar om mig.
- Förlåt för det jag sa igår. Det var inte meningen, säger jag och släpper taget om mig.
- Det är okej. Jag är inte arg på dig, säger Remus.
Hans gröna ögon vandrar ner över mig och fastnar på min hand. Remus lyfter försiktigt upp den.
- Vad har hänt? frågar han med uppspärrade ögon.
Runt handleden syns ett väldigt synligt märke från vart Evans hand var. Remus tittar på mig.
- Jag blev attackerad utav Snape och hans vänner i biblioteket. Jag råkade höra när de pratade och det visade sig att det var något privat. Evan tryckte sin stav mot min hals, säger jag och drar med fingrarna över min hals.
Jag känner hur det finns ett ömt ställe där trollstaven mötte min hud. Remus vrider på sig och gör sig beredd på att gå iväg men jag stoppar honom.
- Vart ska du gå? frågar jag.
- Berätta för de andra, säger han som om det vore självklart.
- Nej! Du får inte berätta för någon. Särskilt inte James. Han kommer ge sig efter dem och nu när han har blivit Förste Ordningsman vill jag inte att han ska göra något dumt, säger jag.
Jag kan se att Remus inte tycker om att hålla en såhär stor sak ifrån sina vänner. Han skakar ogillande på huvudet och kliar sig otåligt i nacken. Jag tittar på honom med bedjande ögon.
- Snälla Remus, säger jag.
Han suckar.
- Visst. Jag lovar att inte säga någonting, säger Remus.
Jag suckar lättat.
- Är du okej? Vill du skippa maten? frågar han och stryker mig över axeln.
Jag skakar på huvudet.
- Jag är okej. Kom så går vi och äter, säger jag.
Middagen är i full gång när vi kommer in. Ingen lägger märke till oss. Om man inte räknar med James, Sirius och Peter.
- Är ni sams nu? frågar James när vi sätter oss ner.
Det låter precis som pappa när Caroline och jag bråkade när vi var små. Remus nickar. Jag kan se hur James tittar på mig. Jag ger honom ett leende och tar för mig av potatisen.

Så snabbt jag kunde tog jag av mig min skjorta och bytte om till pyjamasskjortan. Jag har fått svaga märken på ryggen från bokhyllan. Det ser nästan ut som blåmärken. Jag känner mig öm. Bara att ligga på den mjuka madrassen gör ont. Men att sitta känns nästan värre. Jag antar att det kommer gå över snart. Värre är det med blåmärket runt handleden. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna dölja det så att ingen annan ser det. Lily och de andra sover. Deras långsamma andetag är i otakt. Jag tittar upp i mörkret. Det känns som om att jag har blivit blind. Jag vrider på huvudet. På min ena sida har jag ett fönster. Det svaga ljuset ifrån halvmånen lägger lite färg på en del av den annars svarta sovsalen. Jag vet inte vad klockan är. Jag vet inte hur länge jag har legat här helt klarvaken. Hur mycket jag än försöker så kommer jag nog inte få någon sömn i natt. Och varje gång jag blundar dyker de där blåa ögonen fram.

Evan är en störd liten jävel :c
Mer :O

Jättebra!