Voldemorts hemliga historia

Voldemorts skräck

--Voldemorts perspektiv—
Det förskräckliga ljudet som kom från monstret framför mig gjorde mig nästan döv. Jag tittade förvirrat på cykelns förare med oförstående blick. Min hjärna ville inte förstå varför den lurviga människan, som bara var några meter ifrån mig, stirrade på mig med mord i blicken. Jag kunde knappast tänka medan jag kände hur hela jag blev alldeles stel. I det ögonblicket kunde man nog förklara min svarta figur som en lång, stel och kall pinne. Mina ögon försökte fokusera på vad som hände mitt liv men allting var bara en suddig dimma. De mörka färgnyanserna dansade omkring och jag blev väldigt yr. Nagini väste förfärat till mig men det enda ordet jag kunde urskilja var ”kämpa”, jag försökte men det var inte den lättaste uppgiften jag kunde få. Jag kände hur Hermione sträckte på sig under den prickiga filten som jag bar på. Ett par mörka ögon stirrade på byltet och jag drog automatiskt henne närmare kroppen.
Det hemska ljudet tog plats i mina spetsiga öron igen och jag kände mig väldigt svag, förmodligen på grund av det starka strålkastarna som var riktade rakt in i mina smala ögon. Den stora motorcykeln satte sig i rörelse men min hjärna kopplade det för sent. Jag såg hur Sirius Black närmade sig och min första tanke gick till den vackra flickan som tryggt låg i min famn. Ormens kalla tunga på mitt ben fick mig att komma tillbaka till verkligheten men i det ögonblicket slets Hermione från mitt svaga grepp. Motorcykeln stegrade kraftigt och förskräckt tittade jag upp mot den snabba röda stjärnan som lämnade mig ensam tillsammans med min långa orm. Jag såg ner på henne och nästan ljudlöst uttalade hon ”tyvärr, jag visste inte vad jag skulle göra, min herre...” Jag slet bort blicken från hennes vackra ögon när jag kände hur jorden började svindla. Trollstaven låg innanför min svarta mantel, hur enkel som helst att nå och att skrika ut en mörk förbannelse var rena barnleken för mig. Men fenixstaven var inte i närheten av att få komma in i min numera fullproppade hjärna.
Jag lät marken slå mig hårt i ansiktet men jag kände knappast smärtan som spred sig i min sorgsna kropp. Asfalten var väldigt rivig och kall emot min bleka hy men känslan som nu fyllde min kropp slog bort allt motstånd. Mina ögon slöts och på mina mörka ögonlock tog Hermiones ansikte form, hon skrattade. Jag knep i hop ögonen av smärta, varför? Varför skulle den elaka människan ta ifrån mig det enda jag ville ha just nu? Ganska snabbt kom jag på att jag var alldeles rätt person att fråga, med den erfarenheten som jag hade skulle jag egentligen veta precis varför han gjorde så. Men svaret var nej, han hade ingen anledning att göra så mot en medmänniska, precis så som jag inte hade haft någon anledning att såra andra personer. Jag vred mig av smärtan som utvecklades i mitt bröst, det kändes precis som om någon stack en kniv i det och alla positiva känslor jag hade haft sipprade ut som färskt blod.

Jag vaknade upp ur min dvala av att Nagini ålade sig över min kropp och jag kände hur hennes kalla skinn gned sig emot min skrynkliga klädnad.
”Ssssssssswacossssssssssskiiiii”.
Nej det klarar jag aldrig tänkte jag förfärat. Min onda orm väste till mig igen.
”Ssssssssswacossssssssssskiiiii”.
Jag stirrade överlägset på henne, hålet i mitt bröst blev bara större och större , det enda botemedlet jag kunde komma på nu var att hämnas och ramla tillbaka till den onda cirklen som väntade, precis som Nagini sa.
”Jag ska döda dem! Det ska jag göra nu!” Jag talade vanligt språk men jag såg på Nagini att hon förstod att jag skulle göra det hon bad mig om.
Jag reste mig häftigt och drog min dramatiskt svarta mantel om mig. Rädslan och sorgen dunkade inom mig, jag rynkade på näsan, så här hade det aldrig känts när jag hade varit på väg att använda en av de oförlåtliga förbannelserna. Jag ryckte på axlarna och sträckte på nacken när jag såg den framtida ruinen framför mig. Med långa och bestämda kliv dundrade jag fram mot Potters hus.
Jag hade trollstaven i högsta hugg när jag röt alohomora och James nybyggda dörr flög upp.

Det är jätte bra, jag tycker att du beskriver väldigt bra med många adjektiv! =D
Skriv meer^^

Otroligt bra!

GAAAAHH!! NU KOMMER JU DEN MEST SPÄNNANDE DELEN!! D': Jag jag jag vill läsa mer NUUU! I wish it was a book....

Lilly Luna Potter... SKRIV MEER!!!

bra kapitel.
mer

Ny läsare här, *bevakar*(ofc) den är jättebra och du beskriver väldigt bra! när kommer det mer? vet att du skrev igår hur ofta BRUKAR du skriva?

Ohh vad roligt med ny läsare! Tack för era fina kommentarer, det gör mig verkligen glad och motiverad för att fortsätta skriva! Jag brukar skriva ner jag känner mig insperierad och sugen, men också när jag har tid Bara så att ni vet så skriver jag så ofta jag kan, men det är ganska mycket nu kring jul...hoppas jag kan publicera en ny del snart!

alltså, det är läskigt. du skriver så bra och jag läser för snabbt </3
du är verkligen duktig på att skriva berättelser ^^
me want more :3

Jag kände doften av utbrunna doftljus när jag klev över den vackra trösklen. Det milda oset letade sig in i min spetsiga näsa när jag hörde hur steg uppenbarade sig på ovanvåningen. Lampan tändes och jag kunde urskilja lätta steg som kom från smutsskallen som jag hade tänkt förlita min brors barn till. Jag rös med tanke på vad jag skulle utföra om några minuter.
”Lily?” Jag hörde James nyvakna röst samtidigt som jag hörde desto tyngre steg klampa fram på det slitna ek golvet. Känslan av att Lily just nu med ett darrande finger pekade på trappan mot mig var ganska stark så jag tog ett hårdare grepp om min älskade stav.
”Är det någon där?” James lät vaksam medan han långsamt tog sig ner för den ljusa trappan.
Jag ställde mig bredbent, för att öka rädslan hos min fiende, medan jag förberrede mig för strid. James hade en sliten grå T-shirt och rutiga pyjamas byxor i en röd nyans. Hans hår var lika rufsigt som vanligt och jag såg att han i hastighet hade fått på sig sina runda glasögon. Han ryckte till när han såg min figur men det var ju faktiskt inte så konstigt.
”Ehhh… du är inte välkommen här!” Väldigt osäkert försökte James visa sig modig och jag små log när jag såg hans vettskrämda ansiktsuttryck. Han hade sin mörka trollstav i ansiktshöjd och han hade också ställt sig bredbent. Jag hörde ett hjärtekrossande skri från ovanvåningen och jag anade att det var den minsta familjemedlemen som ville få sin mening sagd. James slängde en hastig blick upp för trappan och sedan såg han på mig med en annan attityd.
”Försvinn sa jag!” Han röt åt mig så att hans tjocka hår hoppade och jag tittade på honom med en frågande blick. Denna skiftning i humöret visste jag inte riktigt var den kom ifrån, men det visade jag inte utåt.
”James, James, James…*suck*” Jag stirrade på honom med en genomträngande blick och jag såg hur han ryggade tillbaka.
”Stick, ut från mitt hus! Du har inge´ här o göra! Nu var det en stark irriterad röst som skällde på mig men jag väntade tålmodigt ut den rätta stunden för att gå till attack. Jag lät honom trötta ut sig själv medan jag var så tyst som möjligt. Ännu mer skällsord kom från James mun och han kom närmare och närmare, jag var fortfarande tyst.
”UT!” Han puttade lätt till mig på mitt hårda bröst men jag kände på mig att han ångrade sig direkt på grund av hans missnöjda min han gav mig. Nu var det dags för mig att öppna min stora trut.
”James… varför skulle jag lämna ditt hus nu, va?” Denna gång var det min tur att putta till honom, lika lätt som han hade gjort på mig men rädslan fick honom att ramla omkull och tappa sin stav.
Jag kände mig nöjd och tankarna på min brorsdotter var tillfälligt borta, nu känns det som det brukar. De bleka väggarna i hallen gjorde stämningen mystisk och de långa kapporna som hängde på de enkla krokarna förgyllde allt ihop till min fördel. Jag lutade huvudet och betraktade honom medan han försökte få tag på en oböjlig träpinne från golvet. Tillslut kunde han greppa staven och han riktade den mot mig och med en svag röst uttalade han ”expell…”
Jag avbröt honom såklart och min fenix stav hade nu ännu ett mord på nacken. James huvud dundrade i golvet och en hög duns nådde mina öron. Jag betraktade hans slutna ögon och tankarna på Hermione trängde sig hastigt på, jag rös och kände hur såret i bröstet rev. Jag försökte ruska av mig tanken och det fungerade hyfsat bra. Min kyliga fot stampade hårt på det döda ansiktet och sedan dundrade jag kraftfullt upp till ovanvåningen. Jag försökte undvika att titta på de vackra fotografierna som var uppspikade på väggarna längs trappan. Istället hade jag blicken riktad mot en vit dörr som jag förmodade var änkans och hennes livslösa mans sovrum.
Jag hade aldrig förväntat mig vilken öde som väntade mig men jag var helt säker på att det skulle bli tvärttom.
Jag skulle ångra att jag öppnade den ljusa dörren i resten av mitt liv, men det är ju lätt att vara efterklok.
Jag hörde hur gångjärnen gnisslade och med en nyfiken blick kikade jag in till min ”dödsgrav”.

_______________________________________
Förlåt för att det blev lite kort, o tråkigt. jag hade planerat att ha med hela avsnittet i Potters hus, men jag hade inte tid till att skriva mer så ni får nöja er så länge.
Ge mig gärna Kritik!
Hoppas att ni gillade

tråkig TRÅKIG den var absolut inte tråkig den var ju hur bra som helst!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! skriv mer så snart du kan!!! om du vill såklart för du måste inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!