Samantha Cooper; ett äventyr med marodörerna

Mer!Mer!Mer!Mer!Mer! Du skriver så bra!!!

Haha, Sirius och remus är helt klart bäst! Kärlek till dem och din underbara fanfiction. ♥

Aw. Du är väldigt duktig. c:

Tack så jätte mycket för era kommentarer! ni är bäst!
Tänkte prova skriva ett kapitel i jag-form, det är Samanthas perspektiv,bara så ni vet och om ni tycker att jag ska skriva i jag-form eller inte så skriv för jag vill veta vilket jag ska fortsätta skriva som! Tack på förhand.

Kapitel 7

James och Lily passade tillsammans, så enkelt var det med det. Ingen kunde mätas med dem, inte ens jag kunde komma på något par på hela skolan som var sötare än dem. Fast jag själv hade haft väldigt stora problem i en hel vecka. Remus och Sirius hade varit värre än någonsin, åtminstone Sirius, nog för att jag hade varit förberedd på det. Men han hade faktiskt varit ganska gullig, förutom den dagen som han bar min skolväska till försvar mot svartkonster och gömde dem så att jag kom för sent till timmen.

Remus däremot, hade varit mest tyst. Lite blyg faktiskt, som var väldigt sött. Men även han hade varit hjälpsam, han älskade verkligen att vara med Nisse och kunde handskas med mig om jag var ledsen vilket jag hade varit nu den senaste veckan. Han var en perfekt pojkvän, men han skulle gärna få vara lite mer som Sirius ibland och våga ta risker. Därför så var det mycket svårt att välja vem av dem jag skulle ta.

”Hur mår du?”frågade Remus då han stegade in i sällskapsrummet och slog sig ner bredvid mig i soffan. Jag ryckte på axlarna, vad skulle jag säga. Nu var det över, en del av mitt liv hade förstörts.
”Inget vidare.”svarade jag med en suck och lutade mig mot hans breda axel. ”Det är gjort.”
”Så de har gett upp äktenskapet?”frågade han försiktigt och lade armen om mig. Jag nickade mot hans axel och lät tårarna rinna. Jag hade fått beskedet idag, av min mor, att hon hade flyttat till min mormor och morfar då jag ändå inte var hemma. Min far däremot hade flyttat tillsammans med sin flickvän som han hade varit otrogen med väldigt länge.

”Jag kan inte förstå det.”sade jag och snyftade, han smekte bort en tår från mitt ansikte. ”Han är ett svin.”
”Din far?”frågade han och tryckte mig närmare honom. Jag nickade, jag hatade honom, hatade honom, hatade honom!
”Jag vill aldrig mer hem.”viskade jag. ”Jag har inte ens ett hem längre.”
”Jo, det har du.”sade Remus tröstande. ”Här.”
Jag fnittrade, hur lyckades han vara sån? Vänlig, öm och omtänksam allting som var motsatsen emot Sirius, som var självsäker, egoistisk och humoristisk.
”Tack.”sade jag och rätade på mig, men Remus tog inte bort sin arm från mina axlar och det gjorde inget, det fick mig bara att känna mig tryggare.

”Ingen orsak.”svarade han. ”Middag?”
Jag ryckte på axlarna.
”Jag vet inte.”
”Kom igen, lite mat i magen skadar aldrig känslorna.”sade han vist, jag tittade frågande på honom. ”Min mor sade alltid så då jag var liten och ledsen.”
”Förklaring godkänt, kom igen.”sade jag och torkade bort mina sista tårar innan jag drog iväg med honom mot utgången.

”En sak bara.”sade Remus plötsligt då vi skulle svänga ner till stora trappan. Jag stannade och vände mig mot honom, våra händer var sammanlänkade. Var detta ett tecken, eller varför bultade mitt hjärta hårdare än någonsin då han sakta närmade sig? Hans ansikte stannade några millimeter ifrån mitt, väntade på att jag skulle ta nästa steg. Jag visste inte vad jag skulle göra, lutandes mot väggen och med hans ena hand bredvid mitt huvud och andra i min hand. Pulsen ökade, vi hade stått så i säkert flera minuter redan innan jag stängde ögonen och gjorde det. Jag kysste honom.

Åhh Love Sirius och Remus och din underbara ff

Åh. Underbart fint. ♥

Tack! så hur ska jag fortsätta skriva? I jag-form eller inte?

I jag form!

Super

Jag gillar båda dina sätt att skriva på. ♥