Sjunde året på Hogwarts

Jag tog emot nyckeln och log.
- Tack Cara, jag skulle inte fråga om vi verkligen behövde det vet du, men vi har inte pengar och vi betalar tillbaka, sa jag och stoppade nyckeln i fickan.
- Jag har tänkt skicka ugglor till Fenixorden och resten utav vår sida, vi tänkte typ ha nån bygga hus och sen middag efter det.
Tror du det finns några från er som vill hjälpa till?, jag vill inte ha dit några ovilliga.
Vill du komma?, sa jag och undrade vad hon funderade på hon verkade vara så borta i sina tankar.

"mm" svarade jag Laura "det blir jätte bra" sa jag bara och visste att de behövde pengarna och mig gjorde det samma. särskilt nu när jag kunde få allt jag pekade på ändå kändes det inte bra "Vet inte, fråga de du känner för" sa jag bara och ryckte på axlarna "kan jag säkert" svarade jag henne och funderade på vart världen var på väg? skulle min far sätta hela världen i brand? skulle han förstöra hela London och bygga upp det på nytt på sitt sätt? och vad skulle hända emd alla mugglare?

Jag såg trött på henne.
- Cara, vad funderar du på, sa jag frustrerat och såg på henne.
- Kan du inte säga vad det är?, eller ska jag läsa dina tankar, sa jag roat till henne.

James såg sig uttråkat runt och transfererade sig sedan till sin butik för att börja tillverka fler trollstavar. Under sin lunch-paus tog han ut resten av guldet hans föräldrar lämnat till honom från Gringotts.

Jag vände mig mot Laura
"va? vadå?" sa jag förvånat och förstod inte alls vad hon menade.
"Det är inget och ja läs du mina tankar om du vill" sa jag bara och förstod inte alls vad hon ville

James gick sedan tillbaks till butiken och fortsatte att jobba, han började få små sår på händerna efter spetor och vassa kanter.

- Jag kan inte läsa dem och det vet du, men något bekymrar och trycker dig, tror du inte jag ser det?, sa jag trött till henne.
- Så nu är du så snäll och berättar vad det är?, du svarar ju inte ens på mina frågor, så något är det och ljug inte för mig, sa jag och satte mig mitt emot henne.

jag bara nickade
"Jag vet att du inte kan det och jag bara tänkte på saker som rör till det hela" sa jag och såg ut genom fönstret
"Och du ska inte behöva bekymra dig vöer det, du har nog som det är med det huset och allt" sa jag och log halvhjärtat "vad var det du frågade då?" frågade jag och hoppades hon skulle släppna ämnet. för vad skulle jag säga? att jag funderar på hur jag kommer bli i framtiden, om jag kommer döda pappa eller andra, om hela England kommer förstöras och byggas upp på nytt?

Plötsligt hörde han krafsande på dörren och ett lågt jamande. James stannade genast till med vad han höll på med; han kände igen det där jamandet. Snabbt reste han sig upp och slängde upp dörren, och mycket riktigt stod Bobo där. Hon var väldigt smal och såg svag ut, James sprang till djuraffären och tog med sig lite mat till henne, hungrigt åt katten så snabbt den kunde.

Jag skskade på huvudet.
- Försök inte komma från ämnet nu va?, jag kommer ändå bekymra mig för det gör jag när du är bekymrad och inte mår bra.
Så berätta, sa jag enträgetoch såg på henne.
- Sen är inte huset ett större bekymmer, det var ändå tvunget att byggas om, och de bor i Snäckstugan och min sommarstuga undertiden, sa jag enkelt.
- Men snälla du, jag vill veta vad det är och jag går inte härifrån försen du berättar det, sa jag och väntade.