Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)

Jag tänkte mig en liten smärre chock för er läsare eftersom att de flesta av er förväntade nog sig att han skulle fråga ut henne eller liknande Så valde att visa skillnaderna bland de olika eleverna på Hogwarts, att även i den magiska världen finns det personer som kämpar med liknande problem som dem vi har

Och tack, ja jag vill inte att folk ska tro att hon bara är smart liksom sådär rätt upp och ner. Hon måste verkligen kämpa stenhårt för att uppnå sina betyg och kunskapen hon har.

TACK Yay va kul att höra!

Längtar efter nästa kapitel nu gumman, vi vill veta vad som kommer hända härnäst!

Förlåt för att jag har blivit en tyst läsare men har typ ingenting att säga förutom allt som jag har sagt redan och då tycker jag att det känns konstigt om jag bara ska kommentera samma sak hela tiden... Aja lika bra som alltid och ser fram mot fler kapitel

Hej på er!
Här kommer nästa kapitel. Det är lite dramatiskt och lite spännande och lite upprivande, men det märker ni nog.




~Kapitel 38~

Så fort som jag satt mig ser jag av vana upp mot bordet där Dumbledore, Mcgonagall, Flitwick, Sprout och... Det slår mig hårt i ansiktet, Severus finns inte där, han sitter inte på sin plats. Hans ögon dansar inte för mig, hans svarta hår ramar inte in hans strama ansikte medan hans huvud vrids för att kunna se mig bättre. Han finns inte där. Han stol är tom.

Det hugger till i min mage,
”Det känns som jag- Jag måste-” hasplar jag ur mig hastigt till Coraline som oroligt ser på mig. Jag reser mig och springer ut ur stora salen. Tårarna strilande ner för mina kinder, min mage gör bakåtvolter i uppror mot smärtan och sorgen som pulserar ut i min kropp från mitt hjärta. Min syn blir suddig, allt omkring mig snurrar. Känslan jag för inte så längesedan fick uppleva för första gången, när jag förlorade mina föräldrar, gör sig påmind för andra gången i mitt liv. Det känns knappt som om mina fötter lyfts från det hårda stengolvet när jag springer genom korridorerna.

Jag slår upp dörren till flickornas toalett och slänger mig fram till handfaten, min mage vrider sig och jag får uppstötningar. Ingen mat i min mage finns att kräkas, jag bara hulkar mig, min mage drar ihop sig medan min rygg böjs onaturligt mycket uppåt. Mina ögon svider och tåras. Mina fingrar griper hårt om keramiken som utgör handfatet, mina knogar vita. Efter två minuter börjar mina ben skaka, mina knän viker sig och jag sjunker ner på golvet. Jag tar tag om avloppet med min hand och kurar ihop mig under handfatet. Gråtandes snyftar jag fram Severus namn om och om igen.

Jag drar min klädnad om mig för att skydda mot kylan jag känner, inom mig. Jag hör hur något prasslar, min hand åker ner i fickan och omsluter en bit papper. Cora! Vad stoppade du ner i min ficka? Jag får upp pappret, men det är inte ett papper. Det är ett ljusgult kuvert gjort utav dyrt kalligrafipapper. Jag vänder på det och läser med suddig blick mitt namn på kuvertets framsida, mitt andetag fastnar i min hals när jag läser.
”Jag skulle känna igen den handstilen vart som helst. Severus.” mumlar jag och öppnar brevet med skakiga fingrar. Jag torkar tårarna på mina kinder och drar fingrarna över ögonen för att bli av med min suddiga syn.

Det öppnas, men jag kan inte förmå mig att plocka ut brevet ur kuvertet. Minnesblickar slår till, hur jag öppnade brevet dagen då jag fick veta att mina föräldrar dött i mugglarvärlden, dagen första året på Hogwarts då jag öppnade brevet och läste om hur min farmor dött. Andra året på Hogwarts då jag öppnade ett brev med informationen om att min yngsta och bästa kusin dött i en olycka. Fjärde året, året då jag öppnade tre brev. Ett om min hund, ett om min katt och ett om min bästa vän i mugglarvärlden, hon hade tagit sitt liv efter flera år av mobbning i skolan. Min mage knyter sig åter igen och det känns som om smärtan ska kväva mig. Varför, varför ska jag alltid få brev med sådana.. sådana.. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna allt det här.

Mina fingrar börjar skaka, jag försöker förbereda mig på att läsa om hur han inte kan vara med mig, att han lämnade Hogwarts för att komma bort från mig, hur jag aldrig kommer att se honom igen.
”Alla jag älskar lämnar mig... Försvinner från mig, vad är det för fel på mig..?” snyftar jag fram, med trevande och skakande fingrar hivar jag upp brevet ur kuvertet. Jag viker upp det och börjar läsa. ”Penelope, jag har anlänt till mitt hus. Jag ville berätta, för att du verkligen ska veta, att jag inte försvinner från dig...” Jag släpper ut en lång suck och torkar mina kinder från tårar innan jag fortsätter att läsa. ”När jag intog min plats på tåget, kände jag mig tom. Kände redan då en önskan om att ta dig med mig. Men, du är den bästa eleven och jag tänker inte vara den som står i vägen för dina toppbetyg. Dina mål. Men jag finns fortfarande hos dig. Öppna boken. Din Severus”

Jag drar hastigt efter andan och viker brevet, jag lägger det i kuvertet och stoppar ner det i min ficka. En känsla av lättnad blandas med paniken och ångesten som inte lämnat min kropp ännu. Jag sätter huvudet mellan mina uppdragna knän och drar några djupa andetag för att kunna stilla min mage. Sedan reser jag mig på skakigt ostadiga ben och börjar ta mig till min sovsal där boken jag fått av Severus vilar i översta lådan av mitt sängbord. Elever stirrar på mig när jag halvt springer förbi dem med tårfläckat ansikte och röda ögon. Jag börjar ta mig upp för sista trappan,
”Penelope?!” hör jag Coraline ropa, jag stannar upp och ser bakåt.
”Penelope, vänta!” ropar Joshua och jag ser på mina vänner som springer upp för trapporna.

”Penelope, vad har hänt?” frågar Coraline när de kommit fram till mig. De ser båda på mig med oroliga blickar.
”Jag, Severus, han...” Coraline lägger sina armar om mig, väl medveten om att brevet var ifrån honom.
”Åh Penelope, du visste att det kunde bli såhär... Det var, det var kanske bara inte meningen att-” jag puttar bort Coralines händer,
”Nej! Han har inte lämnat mig! Han, han gjorde tvärt om och jag måste till sovsalen. NU!” vrålar jag ilsket ut mot mina vänner, arg över att de inte förstår att jag och Severus är ett par, att vi kommer vara ett par, att jag älskar honom och att jag tror att han älskar mig. Men samtidigt kan jag inte klandra dem, den som har minst tro på förhållandet är jag, den som är mest säker på att han kommer försvinna ur mitt liv är jag. Den som är mest rädd för det, är jag. Jag kan inte klandra någon annan för att de tror det, jag vet att jag också tror det. Men jag vill inte tro det, jag vill inte att det ska hända men mina tankar, mitt förflutna, styr över den delen av mig. Delen som alltid tvivlar på allt gott i mitt liv.

Joshua lägger sin hand på Coralines axel och hon nickar mot mig. Jag vänder mig om och springer den sista biten till Ravenclaw och sedan vidare till min sovsal. Jag sliter upp lådan och öppnar hastigt boken. På baksidan av första bladet står det tre ord. Bara tre.

super spännande.

Tack

Superbra!!! Verkligenverkligen Superbra!

Aw, tack så hemskt mycket!!

Jättebra! ♥ CLIFFHANGER

Superbra! Är inloggad ganska sällan nu, så det är alltid härligt med ett nytt kapitel när man loggar in! ♥