En mugglare i Slytherin

Bra fråga, förnär jag läste igenom den fattade jag inte mycket själv...

Hon menar att man bara ska kommentera en gång för att de andra inte ska bli lurade att tro att det är ett nytt kapitel. Sen sa hon att det blev hennes andra inlägg efter senaste kapitlet och att hon ofta tror att det är ett nytt kapitel. *är fruktansvärt glad över att ha varit övertydlig *

Okej (nu kommenterarjag igen ändå, men men).

Jag har sträckläst hela din berättelse idag. Du skriver suuuuper bra, älskar denna ff.

*bevakar

Tack för alla era snälla kommentarer! Och så kul att jag fortfarande får nya läsare! Yay! ♥

Jag har haft den här kapitlet halvfärdigt jättelänge nu, men inte riktigt vetat hur jag ska avsluta det. Men hoppas det blev bra såhär. Ska försöka bättra mig med nästa kapitel och uppdatera fortare! (säger jag inte det varje gång?)

Well, hoppas ni gillar det här kapitlet i alla fall!

---

Kapitel 49: Alla hjärtans-dag, del 1

Dagen efter mötte Theodore mig i uppehållsrummet. Han var klädd efter det kalla februarivädret, men sin tjocka yllemantel över dubbla lager med tröjor, en halsduk i Slytherins färger och ett par skinnhandskar.

”God morgon”, sade han glatt och drog in mig i en kram. ”Och glad alla hjärtans dag”. Han böjde sig fram och kysste mig.

”Detsamma”, hälsande jag när han släppte mina läppar. Jag log åt honom, men min hjärna kändes som mos. Trots att jag fått en ordentlig sovmorgon, kände jag mig inte ett dugg utvilad.

Uppehållsrummet var tomt på äldre elever, som alla säkert var i Hogsmead för dagen. Inte ens Pansy hade varit kvar i sovsalen när jag vaknat, så jag antog att Daphne övertygat hennes om att följa mig till Hogsmead för dagen trots allt.

Jag hade ingen aning om vad Draco och de andra killarna hade tänkt göra idag, då jag varit så inställd och fokuserad på mina egna planer att jag inte uppfattat ifall de gjort några egna. Och Draco hade inte sagt något om det till mig. Han visste dock vad jag skulle göra, och han verkade mer än missnöjd över det. Jag var lite rädd att jag skulle förlora även honom om jag fortsatte så här.

”Du ser fantastisk ut idag”, log Theodore och tog min hand. ”Inte för att du inte alltid gör det”, la han till med ett litet skratt.

”Tack”, log jag och kramade hans hand med mig. ”Du ser inte så tokig ut du heller”. Och det gjorde han inte heller. Han såg riktigt bra ut, men hela tiden ploppade Draco upp i mina tankar, med sina stormgrå ögon, sitt vitblonda hår och sin perfekta kropp. Jag ruskade på huvudet för att få bort de tankarna.

”Nämen, tack så mycket”, flinade Theodore och puffade till mig. Jag skrattade och drog honom till mig och gav honom en till kyss. Jag kände hur han strålade av glädje mot mina läppar, och mitt dåliga samvete kom direkt tillbaka.

”Ska vi gå då?”, sade jag snabbt och började gå mot dörren. Theodore följde direkt efter och tog tag i min hand igen, som jag måste ha släppt utan att tänka på det.

”Varför så bråttom?” frågade han, men det fanns ingen misstänksamhet i hans fråga.

”Hungrig”, svarade jag, och för en gång skull samarbetade min mage med mig, och kurrade högt.

”Jag hör det”, skrattade Theodore. ”Då är det väl bäst att vi går och matar dig då”

Theodore verkligen strålade av glädje den här morgonen, nästan till den grad att jag trodde han blivit utsatt för någon form av förhäxning. Min pojkvän brukade oftast vara ganska återhållsam med sina känslor, både negativa och positiva.

Hela vägen ner till Hogsmead pratade han glatt på om lite allt möjligt, och jag hade inga problem med att följa med i samtalet. Det kändes så naturligt att gå här med honom och prata om allt mellan himmel och jord. För första gången på länge var det tanken på Theodore som trängde undan Draco ur mitt sinne, och inte tvärt om. Trots att jag ändå inte kunde släppa det helt, Draco låg och gnagde i mitt bakhuvud hela tiden.

I Hogsmead var det fullt av Hogwartselever som strövade omkring bland de många butikerna. På håll såg jag någon som måste vara Harry tillsammans med en svarthårig flicka som jag inte kände igen. Jag pekade ut dem för Theodore.

”Jag tror hon heter Chang eller något liknande. Hon går i Ravenclaw, ett år över oss”, sade han efter ett tag. ”Jag visste dock inte att hon gillade Potter, inte efter vad som hände förra året”

”Vad hände?” frågade jag. Jag hade hört lite om någon trekamp och att Voldemort skulle ha återuppstått, och att Harry varit inblandad på något vis.

Så Theodore berättade allt som hänt förra året med trekampen, alla deltävlingar och den fruktansvärda finalen då en deltagare dött. Medan han berättade gick vi mot Tre kvastar för att äta lunch. Eller frukost i mitt fall.

”Så otrevligt…”, var det enda jag kunde säga när Theodore berättat klart och vi slagit oss ner vid ett bord inne på den populära puben.

”Minst sagt”, sade Theodore och rynkade bekymrat på ögonbrynen.

Vi föll i tystnad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

”Låt oss tala om något trevligare”, sade Theodore och log igen. ”Till exempel vad du vill ha till frukost?”

Jag log tacksamt mot honom. ”Hm, svår fråga”, sade jag och gjorde ett min av att tänka intensivt. ”Pannkakor kanske?”

”Pannkakor låter bra”, log Theo och reste sig upp. ”Jag är snart tillbaka”

Jag följde honom med blicken när han gick bort mot disken och beställde åt oss. Hans steg var lätta och när madam Rosmerta försvann vände han sig mot mig och gav mig ett brett leende. Jag blev återigen något förvånad över hans glädje, det var så olikt honom. Men jag gillade det. Jag log tillbaks.

Madam Rosmerta kom tillbaka och sa något till Theo, som gick tillbaka till mig. ”Madam Rosmerta kommer ut med pannkakorna när de är klara”

”Hoppas det inte dröjer, jag kommer gå under av hunger”, sade jag skämtsamt.

”Och det skulle vi ju inte vilja”, sade Theo och tog min hand över bordet. Jag log mot honom. Varför kunde det inte alltid vara såhär lätt?

Efter en stund kom madam Rosmerta med pannkakorna och ställde ner dem framför oss. Sylten på pannkakorna var formade till ett hjärta. Jag fick plötsligt en klump i halsen.

”Det är vår Alla hjärtans-dag special”, sade Rosmerta med ett glatt leende. ”Ha en trevlig dag”

”Tack”, sade Theo med ett leende.

”Tack”, mumlade jag fram och tvingade fram ett svagt leende. Jag smetade ut hjärtat med gaffeln, jag ville inte se det. Det fick mig att känna mig fruktansvärd.

”Gillade du inte hjärtat?” frågade Theo med en liten orolig rynka mellan sina ögonbryn.

Jag klämde fram ett leende. ”Jodå, det var fint, men jag vill ha sylt över hela mina pannkakor”, sade jag och försökte låta lättsam.

”Är allt som det ska?”

”Ja”

Det såg tyvärr inte ut som han trodde mig. Jag log ett glatt leende, som jag hoppades inte såg alldeles överdrivet ut.

”Goda pannkakor”, sade jag och stoppade in en stor tugga i munnen. Theo verkade inte uppskatt att jag bytte samtalsämne, men sa inte emot. Istället hummade han bara medhållande och började själv äta.

Fan, dagen som hade börjat så bra. Jag måste skärpa mig och försöka hårdare. Jag fick inte förstöra den här dagen.

---

Hoppas ni gillade det här kapitlet, och lämna gärna en (lång) kommentar om vad ni tyckte! Kramar till er, min fantastiska läsare! ♥

Så jävla bra det där jag gjorde min dag

Käns som om jag måste ta igen lite här. Är ju ny läsare. Men det nya kapitlet var ändå super.

Åhh fantastisk!!!! Jag är superglad idag därför att
1. Nu har jag en limpistol och kan fixa min trollstavar.
2. Det gick okej på mina nationella prov.
3. En av de ff jag bevakar har blivit uppdaterad, två gånger till på köpet (tips: se person under mig så fattar du vem )
4. Ännu en ff har blivit uppdaterad.
5. Det var inte länge sen en av mina favorit ff uppdaterades (och då var det två gånger på två dagar)
6. DU HAR SKRIVIT ETT NYTT KAPITEL!!!!!!!!!!!!!

Jag ♥ Theodore, eller ialla fall hans kärlek till henne

Så...

Så fantastiskt ♥ Älskar den här, man kan verkligen känna med henne och det gör ont i hjärtat på mig. Usch. Men du skriver ju bara helt fantastiskt, heja dig! Kram!♥

^^ Precis!!!