Du vet inte allt (3:e generationen)

När kommer nästa del? :3

FÖRLÅT! FÖRLÅT! FÖRLÅT!
Jag har varit en hemskt dålig författare de senaste månaderna!
Och jag har haft dåligt samvete och försökt skriva men jag har i princip jobbat arslet av mig sedan april + haft lite personliga problem de senaste veckorna så jag har inte haft någon ork!

Vilket är fruktansvärt eftersom det är nu allt roligt och spännande händer i historian!!! Jag kan inte lova att jag kommer kunna lägga upp varje vecka hädanefter men jag hoppas att det inte kommer ta flera månader innan ni får nästa kapitel igen!!

Jag hoppas att ni tycker om det här kapitlet, ifall det finns några kvar som läser och följer det vill säga xd

Det kanske är liiite väl kort men jag tror att ni kommer tycka om det i alla fall.

KRAMAR OCH FÖRLÅT X 1000000

____________________________

Kapitel 42
Det är tyst och lugnt i biblioteket. Och de få elever som är här är fullt upptagna med sitt eget. Jag är väldigt glad över att mitt och Bradleys förhållande inte alls fick samma uppmärksamhet när det tog slut som James och Aprils fick. Men trots att det bara har gått en och en halv vecka känns det som att jag har stängt in mig på mitt rum i flera månader. Jag har försökt att undvika allt och alla, särskilt Leia och Bradley, vilket egentligen är väldigt svårt eftersom vi har lektioner tillsammans varje dag. Men jag har satt mig allra längst fram i klassrummet för att slippa se hur de sitter bredvid varandra. Ingen utav dem har försökt prata med mig om vad som hände, och det är jag glad över. Jag tror inte att jag skulle klara av att gå igenom hur de gått bakom min rygg så länge. Nu i efterhand förstår jag inte hur jag kunde missa det. Bevisen fanns framför mig hela tiden. Leia har alltid hållit med Bradley och dyrkat marken han går på. Hennes halsband som matchade mitt armband och det faktum att de stannade kvar på Hogwarts tillsammans. Allt det här fanns framför näsan på mig hela tiden men jag missade det. Någon som också har varit svår att undvika är James. James som har sitt sovrum bara ett par meter ifrån mitt. James som jag dumt nog försökte kyssa. Bara att tänka tillbaka på den där stunden får mig att vilja gömma mig under sten. Hur kunde jag vara så dum? Varför gjorde jag bort mig? Det värsta är att jag fortfarande tänker på honom större delen av dagen. Helt plötsligt så dyker han upp i mina tankar. Och inte bara i mina tankar. De senaste dagarna har jag även börjat inbilla mig att jag ser honom när jag går i korridorerna. Eller att jag ser honom i ögonvrån när jag sitter ensam i mitt rum. Jag gör det till och med nu. Nu inbillar jag mig att James kommer gåendes mot mig. Fast vänta…Jag tror inte att den här gången är inbillning. Det är James som kommer rakt mot mig. Och jag är fortfarande inte redo att träffa honom så jag börjar plocka ihop mina saker. James stannar framför mitt bord.
- Hej Scarlett, kan vi prata?
- Inte nu. Jag måste iväg, säger jag och ställer mig upp.
- Snälla, vi måste prata om det som hände, säger han.
- Nej det måste vi inte.
Jag börjar gå därifrån och hoppas att han inte ska följa efter. Tydligen har jag inte turen på mina sida. Ute i korridoren, som tur är tom, tar han tag i min arm och stannar mig.
- Jag är inte dum, jag vet att du har undvikit mig. Men vi måste prata om det.
Jag tar mig ur hans grepp och tar ett djupt andetag. Jag till och med tvingar mig att titta på honom.
-Det finns inget att prata om. Jag vet mycket väl att jag gjorde bort mig. Jag skulle inte ha försökt att kyssa dig, det var dumt, förlåt. Och du behöver inte be om ursäkt för att du drog dig undan. Vid det här laget är jag van vid att killar jag gillar inte vill ha mig. Min pappa ville inte ha mig, min pojkvän valde min bästa vän och nu du. Jag vill verkligen inte prata om det här mer, säger jag.
När jag vänder mig om och fortsätter att gå känner jag hur tårar bränner i mina ögon.
- Jag ville inte att vår första kyss skulle vara när du var upprörd över Bradley.
Hans ord får mig att stanna.
- Vad sa du? snyftar jag och torkar snabbt bort en tår som lyckats smita.
Jag tittar mig över min axel och ser hur James går sakta mot mig.
- Jag ville inte att vår första kyss skulle vara när du var upprörd över Bradley, upprepar han.
- Vår första kyss?
Med armarna i kors vrider jag på mig och när vi står framför varandra tittar James ner på mig och ler ett snett leende.
- Du hörde rätt, säger han och lutar sig sakta mot mig.
Jag ställer mig på tå och släpper taget om min väska för att kunna lägg mina armar runt hans nacke. När våra läppar äntligen möts så känns det som om hela jag är full av fjärilar. Fjärilar som får mig att vilja sväva på moln. Mitt grepp runt hans nacke hårdnar och jag drar honom ner mot mig. Det känns som att jag aldrig vill släppa taget. Och när vi väl släpper taget om varandra så känner jag mig yr. Yr och varm i hela kroppen.
- Hm, jag har inte alls särskilt mycket erfarenhet av sådant här men till och med jag vet att det där var en väldigt bra första kyss, säger jag lågt.
James skrockar och håller om mig.
- Jag vet att du har blivit sårad Scarlett men jag lovar, jag kommer aldrig att såra dig. Vad din pappa och Bradley gjorde var fel och jag kommer aldrig att göra så som de gjorde. Att såra dig är det sista jag vill göra.
Jag ler och borrar in mitt ansikte i hans bröstkorg. Det är alltså så här det känns att vara kär.
__________________________________
Kommentera gärna!!

Yay, nytt kapitel! Och det gör inget alls att det tog lång tid. För när man har en stressig vardag och gör annat på helgerna som tar upp ens tankar, bara flyger tiden iväg. Det jag menar är att jag förstår om du har glömt skriva. Men äntligen lite Scarlett + James!! Så glad att dr har kommet ett nytt kapitel! Läser fortfarande ofc.

Taggar några gamla läsare. Förlåt om ni inte vill bli taggade eller om jag glömt någon. Tog bara de som kommenterat senast.

Åh äntligen!! Till både kyssen och KAPITLET ♥

Superbra kapitel och det gör inget att det tar lite lite tid. Vi förestår att du måste ha tid med annat också

Aw, I love it. ♥

Jättebra!!

Bäst!!!!!!!!

♥♥♥♥

*me crying rn* #Jarlett

btw du e bäst!!