Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Amazing! ;D

Aw yeah! ♥

Jättesuperbraigt C:

AWESOME kapitel som alltid

Ge mig det nya kapitlet nu.
NU.
NU SA JAG.
;_;

Åhhh, shippar Lyhra och George lite nu ♥ Har nog gjort det undermedvetet ett tag ;DD

Men helt Awesome!!

Supah! Shippar plötsligt Lyhra och George istälelt..

Nästa kapitel kära vänner! Förlåt för det lilla uppehållet,

Kapitel tjugtvå.
You’re gonna get me into trouble, but I can’t stay away.


Efter att jag säger god natt till George efter hans fantastiska fyrverkeri-uppvisning i astronomitornet smyger jag in sällspasrummet och hoppas innerligt att det är tomt. Eller jag hoppas i alla fall att jag inte stöter ihop med Cedric. Hur kan man hata någon så mycket när man för bara några dagar sedan kunde tänka sig att spendera resten av livet med den. Det brinner av hat inom mig på blotta tanken av Cedric. Tänk om allt det här om avtalet med hans föräldrar var en lögn, och att han bara inte kunna hålla sig till en flickvän. Jag fnyser ilsket bort tankarna och går upp för trappen med ilskna steg. Jag har lite svårt att somna, för hatet mot Cedric övergår till tankar på George, fina George som får mig att må så bra, som får mig att skratta. Så tillslut somnar jag in i en djup sömn där jag flyger runt tillsammans med Georges fyrverkerier, där marken under mig börjar täckas med tusentals åsnor som ropar ”All makt åt Tengil, vår befriare!” (vad nu det ska betyda?) och jag vaknar just som jag möter George iklädd rosa änglavingar och en pilbåge. Det är lördag. Och solen lyser in genom de små fönstren samtidigt som regnet piskar mot dem. Bara några få sängar i sovsalen är tomma, med i de flesta ligger några morgontrötta flickor och sover djupt. Vad sjutton ska jag ägna dagen åt då? Läxor brukar jag vanligtvis skjuta upp till allra sista dagen och Cedric som jag vanligtvis spenderade lördagarna med men han är inte längre… min. Jag pressar ihop ögonen och försöker tänka på någonting annat. Då hörs en hög duns mot fönstret, som om någonting med kraft slängts emot det. Jag drar på mig mina sockor och går fram till fönstret och ställer mig på tå för att nå upp till det. Jag öppnar det om in flyger en uggla. Runt foten sitter ett knallrött kuvert. Jag anar vem avsändaren är och sliter upp kuvertet.

Eftersom du verkade uppskatta de små tarvliga fyrverkerierna i gårkväll tänkte jag att du kanske vill beskåda ännu en liknande uppvisning? Om ditt svar är JA så kan vi ses samma tid, samma plats idag. Hoppas vi ses där, Lyhra!

/George Weasley (Tänkte skriva bara George, man vet aldrig hur många George du känner, lika bra att vara på den säkra sidan så du inte blir förvirrad)

P.S. Jag kommer befinna mig i biblioteket hela dagen, det kan låta otroligt men jag tänkte faktiskt göra läxor, så du kan ju kika förbi där någon gång om du vill.

Jag läser brevet några gånger och ler. Jag tänker mig själv sitta där med George i biblioteket och plugga, fast självklart kommer Fred vara där också, och säkert några fler Gryffindor-elever. Jag känner mig inte så sugen på att sitta där och göra bort mig. Men ännu en mysig kväll i astronomitornet med fyrverkerier tackar jag inte nej till.
Dagen går otroligt långsamt och jag ägnar största delen åt att se ut genom fönstret där vädret varierar mellan regn och sol. Jag tänker även på att för varje dag som går närmar sig det sista uppdraget i den magiska trekampen. Jag får en obehaglig känsla varje gång jag tänker på det. Jag försöker få allting ur mitt huvud gällande Cedric och trekampen, men det är som en varningsskylt i mitt bakhuvud som försöker säga mig något. Jag vet bara inte vad. När klockan närmar sig halv tio smyger jag ut ur sällskapsrummet, jag slänger en blick mot Cedric som sitter i soffan en sista gång men han ser redan på mig. Våra blickar möts för några sekunder innan jag bryter ögonkontakten och flyr sällskapsrummet så fort jag kan. Jag glömde skorna i sovsalen, vilket kanske var bra, för nu är mina steg helt ljudlösa men det kalla stengolvet fryser mina fötter till isbitar. När jag kommer ut till astronomitornet står redan Geroge där och jonglerar rastlöst två runda och ganska stora paket, med ryggen vänd mot mig.
”Hej!” Säger jag och han svänger runt.
”Hej! Jag var rädd att du inte skulle komma.” Säger han och ser uppriktigt orolig ut. Jag ler.
”Äsch, du vet att jag älskar dina fyrverkerier.” Säger jag och han ler brett. Vi småpratar lite om skolan, elever och vardagliga saker innan han tillslut visar upp fyrverkerierna. Till skillnad från igår är dessa större, mer färgsprakande och mycket vackrare. Jag ser storögt på när himlen ovanför fylls med landskap och varelser i olika färger.
”George…” Säger jag andlöst när fyrverkerierna tar slut. Jag vet inte vad jag ska säga.
”Ja?” Frågar han, och vänder sig mot mig. Hans blick ser djupt in i mig. Jag sväljer, fortfarande osäker på vad jag ska säga. Han kliver några steg närmare mig utan att släppa blicken som han hakat fast i mig. Jag tar ett kort steg mot honom men ångrar mig sedan och backar. Vår ögonkontakt bryts och jag ser ner på mina fötter samtidigt som tusentals fjärilar leker i min mage.
”Fantastiskt fina fyrverkerier, George.” Säger jag och hör hur han hummar något till svar. Jag ser upp på honom igen, han ser ut över den förbjudna skogen som sträcker sig ändlöst bort mot bergen. Han har någonting lite olyckligt över sitt ansikte, så jag tar hans hand i min utan att tänka. Han kramar den och ser ner på mig, för en sekund öppnar han munnen för att säga något men stänger den lika snabbt igen. Han ser bara rakt in i mina ögon, och det känns som han ser alla mina tankar, allt med Cedric. Jag känner mig lite obekväm men samtidigt så avslappnad. I en enda rörelse lägger jag min andra han på hans nacke och våra läppar möts. Han lägger sina armar runt mig och kysser mig. Jag ställer mig på tå, kysser honom tillbaka och flätar in mina fingrar i hans röda tjocka hår. Vi hör hur någon, antagligen Filch, kommer upp för trapporna. Vi avbryter den fina kyssen och gömmer oss bakom en samling stjärnkikare.
”Fyrverkerier som väcker hela slottet. Nu har jag dem allt, tvillingarna Weasley…” Muttrar Filch men blir besviken när det är tomt, "De kommer inte undan så lätt.." När Filch går säger jag snabbt hej då till George och smyger mig tillbaka till Hufflepuffs sällskapsrum. Vad håller jag på med egentligen? Cedric är min bästa vän och den första jag älskat, gör jag det här med George bara för att läka såren? När jag ligger och ska försöka sova kan jag inte få stopp på frågorna som väller upp inom mig. Men jag känner ändå, kanske är jag verkligen kär i George.

Jag insåg nyss vad som händer i sjunde boken och jag som nyss var så glad och hänförd av kapitlet har nu blivit moloken och allmänt sorgsen. ._. DET ÄR JU DEN PREFEKTA SHIPPEN... (Ja, jag förstör saker och ting, that's what I do. xD)

Men det är ett episkt kapitel.

awsome

awsome. finner inga mer ord. awsome