Du sa att du aldrig skulle lämna mig, Cedric. [SV]

Jag tycker bara att Lyhra förtjänar någon som vågar stå för att han är ihop med henne, det gör inte Cedric. Om han dock inte har en väldigt bra anledning... Jag ville inte egentligen att de skulle göra slut

För att fira början på sportlovet (för mig iallafall) lägger jag upp ett nytt kapitel!

Kapitel tjugoett.
Baby, you’re a firework

Efter att ha gråtit mig till sömns föregående kväll vaknar jag med en oerhörd huvudvärk, ovanpå täcket med kläderna på. Allra helst vill jag ligga kvar i sängen men när Ronya vaknar tio minuter senare bokstavligen drar hon mig ur sängen.
”Hur gick det igår egentligen?” Frågar hon oroligt och börjar borsta igenom mitt ostyriga hår. Jag skakar på huvudet.
”Det är slut.” Suckar jag, men verkar inte kunna klämma fram några fler tårar.
”Jag är ledsen. Men jag lovar, du kommer känna dig bättre. ”Säger hon tröstande. Jag nickar bara till svar. Jag vill helst inte prata om det. ”Det finns andra killar därute, Lyhra.” Jag fnyser.
”Inga som vill ha mig.” Säger jag men ångrar mig direkt eftersom jag faktiskt vet att Percy är förtjust i mig.
”Skärp dig.” Säger Ronya och vi pratar inte mer om det på hela dagen. Och jag känner mig faktiskt lite bättre till mods. Jag och Cedric ignorerar varandra hela dagen, eller då och då betraktar jag honom från ett säkert avstånd. Men älskade Ronya är med mig var jag än går, som ett behövligt stöd. Även när den otroligt snygge Gryffindoraren Cormac McLaggen ropar efter henne i korridoren ignorerar hon honom. Efter sista lektionen i trollkonsthistoria, och med händerna fulla med anteckningar (eller egentligen mest mina och Ronyas hänga gubbe-klotter) möter vi Fred och George i sällskap med några från deras Quidditchlag.
”Hejsan Lyhra, och din väninna vars namn jag inte kan namnet på!” Säger George och ler mot oss.
”Det är Ronya.” Säger Ronya och ler svagt.” Ehm, Lyrha, jag måste rusa, men vi ses i sällskapsrummet senare, okej?” Hon är borta innan jag hinner säga någonting. Jag rynkar ögonbrynen, hon som varit så mån om att hänga efter mig hela dagen. Istället börjar jag gå genom korridoren mellan Fred och George. De pratar mest om någonting de håller på att skapa och en gång vänder sig George till mig och frågar vad jag skulle tycka om att bli uppblåst som en ballong och kunna sväva runt för några minuter. Men det är trevligt, tvillingarnas snack får mig att glömma allt olyckligt angående Cedric. Innan jag vet ordet av har vi nått fram till trappen som leder upp till Gryffindortornet och jag stannar. George gör likadant och säger åt Fred att han kan gå. Vi blir ensamma. George kommer fram till mig och säger lågt.
”Har du lust att kolla på en grej i astronomitornet ikväll?” Frågar han förväntansfullt.
”Vad är det då?” Frågar jag misstänksamt. George ler hemlighetsfullt.
”Det får du se, men det är otroligt, och du vill inte missa det.” Säger han och vinkar sedan hejdå. Förvånad står jag kvar ett tag innan jag följer med en ström med Hufflepuffelever ner till vårt sällskapsrum.

När det börjar skymma funderar jag på om jag verkligen ska ge mig upp till astronomitornet ikväll. Jag vet ju aldrig vad Fred och George kan ha i kikaren. Kanske ska de blåsa upp mig som en ballong och låta mig flyga i väg över himlen? Tillslut rycker jag bara på axlarna och bestämmer mig för att gå. Ronya stoppar mig i dörröppningen.
”Du ska inte träffa Cedric i hemlighet eller hur?” Frågar hon strängt. Jag suckar och skakar på huvudet.
”Nej.” Säger jag bara men Ronya ser inte övertygad ut. ”Jag lovar, Ronya! Släpp förbi mig nu!” Säger jag och skyndar mig förbi innan hon hinner fråga någonting mer. Jag skyndar mig genom korridorerna och uppför trapporna. Men i korridoren precis utanför astronomitornet ser jag två gestalter. När jag närmar mig ser jag att det är Cho och Cedric. Det hugger till i mitt bröst. När jag kommer ännu närmare ser jag hur Cedric trycker Cho mot väggen och kysser henne kärleksfullt. Jag fryser till is. Någonting hugger mig i bröstet flera gånger. Jag trycker mig mot väggen så de inte kan se mig. Jag känner återigen smärtan av uppbrottet igår kväll. Tårarna svämmar över gång på gång och snart börjar jag även snyfta. Jag är just på väg att springa tillbaka till sällskapsrummet när jag känner en hand på mig axel. Jag vänder mig om och möter Georges grågröna ögon.
”Lyhra, vad har hänt?” Frågar han oroligt. Jag kniper ihop mina ögon och skyndar ut på astronomitornet och jag hör George följer efter. Jag torkar hastigt bort mina tårar men det kommer hela tiden mer. Jag vänder mig mot George som ser oförstående ut.
”Ingeting, oroa dig inte.” Säger jag och försöker ge ifrån mig ett skratt. George höjer på ena ögonbrynet.
”Lyhra, ljug mig inte rakt upp i ansiktet sådär.” Säger George och helt oväntat omfamnar han mig. Jag lägger tacksamt händerna runt hans hals och han håller om mig lagom hårt. Mina tårar blöter ner hans grå cardigan och när jag snyftar en sista gång släpper George taget om mig och ser på mig allvarligt. Hans vanligtvis skämtsamma glimt i ögat är försvunnen, nu finns någonting annat där men jag vet inte vad.
”Du har rätt, det har hänt någonting. Men jag kan bara inte berätta, hur gärna jag än skulle vilja.” Säger jag och torkar mig under ögonen. Han nickar förstående.
”Okej. Men finns det någonting jag kan göra för att få dig att må bättre?” Frågar han vänligt och lägger en hand på min axel. Jag kan inte göra annat än le genom tårarna.
”Visa mig den där fantastiska grejen.” Säger jag och George ser lite förvirrad ut innan han återvänder till verkligheten.
”Javisstja!” Säger han och plockar upp någonting från golvet, ett avlångt paket. Jag ser nyfiket på det. Han tar upp sin trollstav. Sedan slänger han ut paketet över kanten och riktar sedan direkt trollstaven mot den. Paketet börjar smälla i världens alla färger. Först bara små gnistor och sedan blir gnistorna större och bildar imponerande former. Gnistorna formar ett lejon, en orm, en örn och till sist en grävling. Jag står gapande och ser hur gnistorna långsamt försvinner.
”Ehm…” Börjar George lite osäkert. ”Vad tycker du?” Jag ser storögt på honom och letar efter ett passande ord.
”Fantastiskt! Hur du och Fred gjort detta?” Frågar jag.
”Ja, jo det har vi väl.” Säger George lite generat. Jag slår till honom vänskapligt på armen.
”Otroligt! Har ni visat dem här för någon, era föräldrar?” Frågar jag. George skrattar.
”Jag fruktar den dagen mamma får reda på vad vi sysslar med i stället för att göra läxor.” Säger George, och hans vanliga skämtsamma glimt i ögat är tillbaka.
”Hon kommer bli väldigt stolt.” Säger jag.
”DU känner definitivt inte min mamma…” Säger George, och ser lite olycklig ut. Jag känner mig på något sätt väldigt glad, efter Georges kram och fantastiska uppvisande så jag lägger en arm runt Georges midja och han lägger en runt mina axlar. Vi står så ett tag utan att säga någonting. Jag tänker tillbaka på de gångerna jag och Cedric träffats i det här tornet och känner mig genast lite sämre till mods. Men tanken på att jag just nu står på samma ställe med någon annan, någon som inte avskyr att hålla om mig och att trösta mig gör att allt känns bättre.
”Tack George.” Viskar jag, han drar mig lite närmare som svar.

Bra

BÄST!

superbra

JÄÄÄTTEBRA! fantastiskt att läsa det här som början på sportlovet!

aaaaawwwiieeeee♥♥♥
awesome,som vanligt!!

Jättebra, men bara en sak. När nån har sagt något fortsätter man med liten bokstav t.ex

Du skrev:
”Lyhra, ljug mig inte rakt upp i ansiktet sådär.” Säger George och helt oväntat omfamnar han mig.

men det ska vara:

”Lyhra, ljug mig inte rakt upp i ansiktet sådär.” säger George och helt oväntat omfamnar han mig.

men jag har ju ingen skillnad hur du gör, för mig får du ju gärna skriva på ditt eget sätt, men bara ett tips.

Helt fantastiskt!!

ååh jätte bra som alltid! awsome!