Sjunde året, det värsta, bästa året

Ja, jag vet!

Jag är värdelös på att uppdatera, men imorn har jag nationellt prov! *Kallsvettas*

Men på lördag däremot, då kommer jag ha tid att skriva och ja Ni får väl titta in lördag natt/söndag morgon


Love you ♥

Nytt kapitel på lördag/söndag !!!


Sjoho!!!jippi!!!hurra!!!jättekul!!!

JAAA!

Okidoki, absolut inte ett av mina mest intressanta och välgjorda kaptel men jag har ju ändå lovat


Kapitel 36


Tiden verkade bara springa iväg och plötsligt var det terminens sista dag, fredagen den 21 december. Bara en dag kvar till julbalen. Surret i skolan var helt otroligt, ingen kunde tänka på något annat.
Idas klänning hade anlänt dagen innan; armlös, midnattsblå och enkel. Och hon älskade den. Hon fastnade för den direkt när hon såg den, Ida var egentligen inte typen som blev helt hysterisk över kläder, men den klänningen var helt enkelt något extra.
Just nu hade de lektion i försvar mot svartkonster, deras sista lektion för dagen. Alla kände av den undertryckta, spända förväntningen inför jullovet, men vågade inte uttrycka sig med viskande ord då Snape inte var sen med att dra av poäng av varenda stavelse han hörde som han inte godkänt.
Så istället satt alla och nästan hoppade upp och ner i sina stolar samtidigt som de läste något tråkigt i sina läroböcker, ständigt sneglande på klockan och räknade minuterna och sekunderna till att de slutade.
”Sitt still på stolarna, innan de alla har gått sönder av erat eviga hoppande!” sade Snape framme vid katedern och blickade bistert ut över klassrummet.
Alla slutade genast att hoppa.
Tre minuter och fyrtiotre sekunder kvar…
Klockan går alltid segare när man vill att den ska gå snabbare. Det är som om den vill retas, aldrig vara till lags.
Tre minuter och 29 sekunder kvar.
Ida fortsatte att läsa i boken, men orden flöt mest ihop och hon var tvungen att läsa om det första stycket flera gånger innan hon verkligen förstod betydelsen. Hon sneglade runt i klassrummet ännu en gång. Harry och Ron satt vid bänken bredvid, men ingen av dem läste. Båda satt och stirrade på klockan, som om den skulle gå snabbare för det.
Två minuter och 36 sekunder kvar.
Bredvid Ida satt Hermione som koncentrerat läste igenom sidorna de skulle och lyfte aldrig ens upp blicken från boken. Framför dem satt Draco och Blaise, båda verkade läsa, men Ida kunde inte vara riktigt säker då hon inte hört ett blad vändas från någon av dem framför henne.
Två minuter och 10 sekunder kvar.
Snape tittade fortfarande bistert ut i klassrummet med blicken fäst på den tjocka stenväggen bakom dem.
En minut och 57 sekunder kvar.
Ida tittade ner i boken igen, läste om stycket hon läste för någon minut sen.
45 sekunder kvar.
Ida börjar långsamt och så tyst som möjligt att packa ner sina saker i väskan men låter boken ligga kvar på bänken. Snape märker inget.
22 sekunder kvar.
”Det verkar som att lektionen är slut snart.” säger Snape och det dyker upp flera leenden runt om i salen. ”Och ni som inte läst klart de här sidorna, ska ha gjort det efter lovet samt ha skrivit en sammanfattning om det ni läst.”
Noll sekunder kvar. Lektionen är slut och jullovet är här.
”Äntligen!” utbrister Ida så fort hon satt foten utanför klassrummet och lägger armen om Dracos midja och den andra som Hermiones hals.
”Vi har jullov och vi har inte en enda lektion mer på flera veckor!” fortsätter hon sedan sjungandes.
”Tänk om alla i världen sjöng som dig Ida.” sade Ron med en gnutta sarkasm. ”Världen hade liksom blivit komplett.”
”Ja, jag vet.” suckar Ida och skrattar. ”Jag har ju verkligen en så fantastisk gåva.”
”Varför kan du inte sjunga en låt på julbalen imorgon?” föreslog Dean. ”Det hade ju blivit höjdpunkten!”
”Jag ska tänka på det.” flinade hon tillbaka. ”Men jag tror inte det, jag vill hellre dansa istället.”
Hon kastade en blick på Draco och log mot honom. Och hon fick ett av de vackraste leendena tillbaka.

Superawesomeigt!

Jättebra! Älskar Ron

Jättebra!

Fantastiskt!!

Btra

Lycka till!