Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Användare | Inlägg |
---|---|
Borttagen
|
Superduper bra!!!!
3 okt, 2014 15:33 |
Nordanhym
Elev |
3 okt, 2014 15:37 |
Borttagen
|
Nu vill vi ha nästa kapitel, du lovade oss två kapitel idag!
3 okt, 2014 19:08 |
Nordanhym
Elev |
Hej finisar!
Lovade att ni skulle få två kapitel idag så här kommer det andra! Hoppas ni ska tycka om det och att eran fredag är underbar. ^^ Detta kapitlet är ganska känsloladdat och jag kände att det bara var läge att tilldela det en egen låt som ni gärna får spela medan ni läser. (Starta låten när ni börjar läsa tredje stycket) On my own - Les Misérables ~Kapitel 33~ Tåget rullar in på perrongen, regnet har slutat falla och jag står jämte Severus. Våra blickar fästa vid tåget som ska skilja oss åt. Min mardröm återkommer, den spelas upp som en hemsk film i mina tankar. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna och tar krampaktigt Severus hand i min. Han ser ner på mig med orolig blick, mina ögon alldeles röda från tårarna jag fällt. ”Det ordnar sig.” säger han och kysser toppen utav mitt huvud. Jag lutar mig mot hans axel och kysser utsidan av hans rock försiktigt. ”Jag hoppas det...” mumlar jag, men jag tror inte att han hörde mig. Tågets vissla ljuder och Severus släpper min hand. Jag ser upp på honom och han ser ner på mig, ”Jag älskar dig Sev...” viskar jag och han lutar sig mot mig, hans läppar möter mina och i samma sekund blir allt runt omkring suddigt. Det enda som syns klart och tydligt är Severus. Jag sluter mina ögon men kyssen avbryts alldeles för snabbt. ”Jag måste gå.” säger han och hans röst är kall, avståndstagande. Som om han vore i grov smärta. Jag kan inte förmå mig att säga något, jag bara nickar lite försiktigt. Han smeker min kind ännu en gång och jag förundras över hur annorlunda han är med mig gentemot alla andra. Som om han vore två personer. Snälla Sev, bara säg orden... Säg 'Jag älskar dig med' innan du lämnar mig här ensam. Snälla bara säg orden. Låt mig höra dig säga det, låt mig veta att du känner som jag. Mina tankar rusar och Severus hand lämnar mitt ansikte men jag får inget leende utav honom. Han vänder sig om, en vindpust tar tag i hans rock och den fladdrar vackert runt honom. Mina ögon tåras på nytt när jag ser honom stiga ombord på tåget. ”Severus!” skriker jag ut och springer de fem stegen som krävs för att jag ska komma fram till honom, han har vänt sig och jag slänger mig i hans famn, hans armar kramar om mig och visslan ljuder ännu en gång. ”Duvan, jag måste gå.” mumlar han och hans armar lämnar mig, ”Jag älskar dig Sev...” säger jag och ser med rödgråtna ögon på honom, han ser på mig och hans ansikte är stramt. ”Vi ses snart igen Penelope.” säger han och dörren stängs bakom honom. En blixt slår ner långt bort i fjärran, ett muller hörs som dränker tågets vissla och regnet börjar ösa ner när himlen öppnar sig ovanför mig. Jag backar tre steg och ser Severus sätta sig i ett bås på höger sida av dörren. Jag går med tunga steg fram till fönstret och sätter min hand mot dess glas, min mardröm spelas upp om och om igen i mitt huvud. ”Jag älskar dig Severus...” säger jag och ser in i Severus ögon. Han sätter sin hand mot min, endast glaset skiljer oss åt. Mitt hår hänger rakt ner, tyngt av regnet, mina kläder är genomvåta, mina axlar skakar. Av sorg? Rädsla? Smärta? Kylan? Regnet? Jag vet inte. Visslan ljuder en sista gång och tåget börjar rulla. Severus tar ner sin hand från fönstret men jag kan inte ta ner min hand, jag går längs med tåget tills det rullar så snabbt att jag måste springa. Då tar jag bort min hand från rutan och springer bredvid tåget. Lämna mig inte, snälla. Lämna mig inte! Du kommer glömma mig! tänker jag och till slut kan jag inte springa med tåget längre. Jag ser på Severus en sista gång. Hans blick hård mot min. Hans ögon svarta. Jag stannar upp och ser hur tåget lämnar perrongen medan regnet vräker ner från skyn. ”Kunde du inte ha sagt det? Bara en gång...” mumlar jag medan jag ser tåget försvinna bort i fjärran. Jag står still, skakande, men still. Tåget är borta, Severus är borta, det känns som att hela mitt liv går ut på att människor lämnar mig. Sorgen runt mitt hjärta vrider sig hårdare och hårdare som en taggtråd. Mina axlar känns belamrade med världens alla problem. En tung känsla utav hopplöshet faller med regnet ner från himlen och fäster sina vassa klor i mig. Jag kan fortfarande känna hans armar om mig, jag sluter mina ögon och lutar mitt huvud bakåt. De små regndropparna faller, landar på min hud, beblandas med mina tårar. När jag öppnar ögonen skiner stenplattorna som silver från regnet som landat och bildat små pölar. Himlen är mörk, täckt av moln och det känns som om världen runt mig håller på att ändras nu när han inte längre finns hos mig. Nu när han har rest sin väg, lämnat mig kvar ensam och ovetande om när jag får se honom igen. Om jag får se honom igen. 3 okt, 2014 19:21 |
Borttagen
|
SNAPE VARFÖR SADE DU INTE BARA JAG ÄLSKAR DIG BLÄ
awesome som vanlig 3 okt, 2014 19:49 |
Borttagen
|
Braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
Jag älskar den FF!!! 3 okt, 2014 19:57 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av Borttagen: SNAPE VARFÖR SADE DU INTE BARA JAG ÄLSKAR DIG BLÄ awesome som vanlig Ja precis! Man börjar ju fundera :O Och Svarta ögon, inga Dansande ögon när tåget rullar iväg... O.O Tack Skrivet av Borttagen: Braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Jag älskar den FF!!! Awhaa!!! TACK! ♥ Yay! 3 okt, 2014 22:55 |
MillaJ
Elev |
Åh, Penelope...
Åh, Severus... Livet. Att det ska vara så svårt. Att det ska finnas så mycket, att det ska vara så stort. Att saker ska falla bort och gå sönder trots att man inte vill. Att vilja ha något och inte få det. Att vilja ge något som inte tas emot. Att alltid, konstant, känna sig osäker och rädd.. Att vilja bli älskad av någon. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma det här, men det är dessa känslor som ditt underbara skrivande drar fram hos mig och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av dem. Men tack för allt vackert du skriver. För att du ger mig känslor jag inte ens kan sätta ord på. "Happiness can be found even in the darkest of times, if one only remembers to turn on the light" Har gett mig på det här med att lägga ut en ff starring första generationen! Kika gärna! :) http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=40 4 okt, 2014 17:28 |
Nordanhym
Elev |
Skrivet av MillaJ: Åh, Penelope... Åh, Severus... Livet. Att det ska vara så svårt. Att det ska finnas så mycket, att det ska vara så stort. Att saker ska falla bort och gå sönder trots att man inte vill. Att vilja ha något och inte få det. Att vilja ge något som inte tas emot. Att alltid, konstant, känna sig osäker och rädd.. Att vilja bli älskad av någon. Jag vet inte riktigt vart jag ville komma det här, men det är dessa känslor som ditt underbara skrivande drar fram hos mig och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av dem. Men tack för allt vackert du skriver. För att du ger mig känslor jag inte ens kan sätta ord på. Åh, fina underbara du! Denna kommentar gör mig så himla glad som författare! Det är verkligen det här man vill uppnå, att få sina läsare att ha känslor de inte visste att de hade eller kunde känna eller sätta ord på! Tack så himla mycket! ♥ 4 okt, 2014 17:38 |
Cho123
Elev |
4 okt, 2014 17:55 |
Forum > Fanfiction > Förbjuden Romans ~ Uppföljaren (Professor/Elev)
Du får inte svara på den här tråden.