Sjunde året, det värsta, bästa året

Här är det! Det nya kapitlet! Enjoy!!



Kapitel 35


Dagen därpå snöade det, inte så att det vräkte ner, men tillräckligt för att det skulle bli en tuff match att spela. Snöflingorna var stora som cornflakes och föll sakta ner från himlen, och gjorde det svårt att se mer än fem meter framför sig.
”Hur ska vi kunna spela i detta vädret?” suckade Seamus. ”Det är ju svinkallt ute!”
”Det är bara att dra på sig vantarna och vinna matchen snabbt.” sade Dean som om det var det självklaraste i världen.
”Som om det inte är det som vi har tänkt.” flinar Ron. ”Det är ju bara Slytherin vi ska möta.”
”Lätt match.” flinade Ida.
Hon var stolt över Ron, han hade ett självförtroende nu för tiden inom Quidditch som han hade saknat de två föregående åren. De hade jobbat med hans självförtroende nästan lika hårt med som de vanliga Quidditchträningarna.
Han var fortfarande inte en lika bra som Oliver Wood, den tidigare vaktaren och Quidditchkaptenen, men han var ändå väldigt duktig.
”Ta inte ut segern i förskott…” började Hermione men avbröts av högljudda applåder från Gryffindorbordet och några andra spridda applåder från Hufflepuff- och Ravenclawbordet när Harry och Ginny kom in i Stora Salen. Ida hurrade också men gav Hermione en ursäktande blick.
”Förlåt Hermione, men det är verkligen svårt att inte ta ut segern i förskott när vi vet att vi kommer vinna.” sade Ron och drog Hermione närmare sig.
”Jag säger bara att ni inte ska underskatta Slytheirns lag.” sade Hermione och fingrade på Rons handrygg.
”Malfoy är inte ens hälften så bra som Harry, Crabbe och Goyle kan under inga omständigheter sikta och vad de övriga i laget beträffar så är de inget över standarden.” konstaterade Ron.
”Hermione har faktiskt en poäng Ron.” sade Dean. ”Slytherin är inte bättre än oss, men Dröm…” Dean tystnade tvärt när han såg Idas blick och avbröt sig själv mitt i ordet. ”Draco menar jag, är faktiskt ganska bra. Fast dock inte lika bra som Harry.”
”Sluta nu, ni behöver inte hissa mig till skyarna!” sade Harry och skakade nästan på huvudet åt sina vänner.

Någon timme senare befann sig Gryffindorsquidditchlag nere i deras omklädningsrum och Harry hade just hållit sitt pepp-tal för laget. Alla satt rejält påpälsade under sina Quidditchklädnader och med både vantar och mössor på. De hade även
”Nu tar vi dem!” vrålade Ginny och alla andra stämde in.
De närmast rusade mot ingången till Quidditchplanen innan de gränslade sina kvastkäppar och susade ut till högljudda rop och applåder på den frostiga och snötäckta Quidditchplanen. Vinden bet i deras ansikte samtidigt som snöflingorna vällde ner från himlen och man såg knappt den ljudliga publiken. Det var knappt så att man såg någon och Ida förstod inte hur någon skulle kunna se eller ens hitta den gyllene kvicken. Hon bara hoppades att det skulle ske snabbt.
Nya hejarop hördes och Ida anade att Slytherins gröna spelare hade flugit ut på Quidditchplanen. Hon kunde endast urskilja några otydliga smaragdfärgade figurer som flög runt några meter framför henne.
”Alla vet reglerna!” hördes plötsligt Madam Hooch magiskt förstärkta röst genom ovädret. ”Så nu vill jag att ni följer dem och spelar schyst. Lagkaptener, skaka hand.”
Det förblev tyst innan en gäll visselpipas ljud skar sig genom luften och matchen var igång.
”Det verkar bli en svår match jag kommer att kommentera idag då vädret är något besvärligt…” hördes en pojkes röst som Ida inte kände igen och ett sting av vad som liknade sorgsenhet visade att Luna tydligen inte fått behålla sitt jobb som kommentator.
”…och jag är förvånad över att man inte ställt in matchen.” fortsatte den okända rösten. ”Men i nuläget så är det Ginny Weasley som har klonken och där passade hon över den till Demelza Robins.…”
Ida slutade lyssna och slöt genast upp vid sidan av Demelza och Ginny. Demelza passade över klonken till Ida samtidigt som Ginny med nöd och näppe undkom en dunkare som svischade förbi hennes ena öra. Ida flög snabbt mot Slytherins målringar innan hon snabbt passade tillbaka till Demelza som avfyrade matchens första mål.
Reaktionen var omedelbar, Gryffindorarnas glädjerop var högre än de varit innan.
Nu var det Slytherin som hade klonken i sitt våld och Ida och de två andra Gryffindortjejerna jagade efter en av Slytehrins jagare. En dunkare kom flygande och slungade av Slytheirnaren från kvasten och Ida fångade kvickt upp den och styrde genast tillbaka mot Slytherins ringar och gjorde ännu ett mål för Gryffindor.
Publiken var som i extas och Ida kunde inte låta bli att le. Allt bara flöt på i matchen, inget hade gått fel ännu trots det dåliga vädret.
Och efter ännu några minuter hade Gryffindor gjort ännu några mål men hade även släppt in några som gjorde att det stod 60-30 till Gryffindor. Matchen förflöt ännu några minuter och övergick till ytterligare tjugo minuter utan att något hände. Vädret tröttade ut alla spelarna och gjorde dem sega och inte särskilt kvicka på planen. Publiken verkade också ha lugnat ned sig och var närmast uttråkade.
Ida försökte sig på att göra mål igen men skottet räddades av Slytherins vaktare. Men istället hörde Ida hur stämningen förändrades och hon hörde hur den fortfarande okända kommentator pojkens röst trängde sig in i hennes koncentration.
”…Potter verkar ha fått syn på kvicken och Malfoy är inte långt efter honom när han sätter av efter den.”
Kom igen nu Harry! tänkte Ida, uppmuntrad av att matchen snart var slut. Inte att hon inte älskade att spela, men just nu var det inte särkilt härligt. Alla verkade närmast stanna upp då de försökte hitta Harry och Draco.
”Och Potter fångar kvicken!” ropar plötsligt rösten. ”Matchen är över, Gryffindor har vunnit med 210-30 mot Slytherin!”
Ida och resten av vad som kändes som halva skolan vrålade av lycka och Ida och resten av Gryffindorlaget flög mot marken där Harry stod. Alla omfamnade varandra och skrattade med varandra. Ginny kysste Harry, Hermione kom rusandes och kastade sig i famnen på Ron.
Ida letade upp Draco och kunde inte låta bli att le glädjestrålande mot honom.
”Grattis till vinsten.” sade han och försökte åstadkomma ett leende, men det blev mest en grimas.
”Min lilla dåliga förlorare.” flinade Ida och drog Draco intill sig i en mjuk kyss.
”Inte visste jag att du kunde vara så skadeglad.” muttrade Draco.
”En av mina bättre sidor.” skrattade hon tillbaka och kysste honom igen. Draco besvarade kyssen. 
”Jag har fortfarande inte förlåtit dig för att ni vann.” mumlade han mot hennes kind.
”Det gör inget, för du gör det nog snart.” viskade hon tillbaka och drog honom närmare sig och kyssen blev allt mer intensiv.
”Mr Malfoy och Ms Crawett!”
De särade genast på läpparna men flyttade sig inte ett steg från varandra. Professor Snape kom gåendes mot dem med vad som skulle likna bestämda steg men som såg endast löjligt ut i den djupa snön.
”Ni ger bäst i att sluta med det ni håller på med i fall ni inte vill ha poängavdrag och straffkommendering!” sade han närmast barskt.
”Ska bli professorn.” sade Draco utan att röra en min när han nickade mot Snape.
Snape studerade dem i någon sekund för länge innan han slutligen vände sig bort och pulsade därifrån.
Draco flinade mot Ida.
”Ska vi bege oss någon annanstans?” frågade han.
”Nja, det nalkas fest i Gryffindortornet eftersom vi får ledigt resten av dagen. Så vi kanske kan ses senare istället?” frågade Ida tillbaka.
”Fest klockan tolv på dagen?” skrattade han.
”Ja, varför inte?” flinade hon tillbaka. ”Men vart ska vi ses?”
”Det oanvända klassrummet på fjärde våningen?” föreslog Draco och Ida nickade ivrigt.
”Vi ses vid nio!” sade hon och kysste honom på kinden innan hon sprang iväg mot Gryffindorgänget.

Perfekt att läsa det här när man vaknar tidigare och inte kan somna om!
Super bra Ida, ser fram emot nästa kapitel!

SUperbra, som vanligt

Superbra!!

Helt amazing!!!

Suuuuper!!!!!!

Superduperbra!!

BÄÄÄST!

BÄST!

Jätte bra!