Att tvingas välja (1:a generationen)

Har en aning om vad slutet kan vara.... MEN JAG HOPPAS JAG HAR FEL!
*biter på naglarna*

Men skriv då!

Kapitel 51
Plötslig spädbarnsdöd. Så kallade botaren Theodors död. Ingen vet varför det händer, utan det bara…händer helt plötsligt. Idag är det Alla Helgonas dag och jag har precis tänt ett ljus vid Theos grav. Begravningsplatsen är en kyrkogård som ligger en bit bort ifrån vårt hus. Averys pappa föreslog att vi skulle begrava honom i trädgården men jag vägrade. Bara tanken på att se min sons gravsten varje gång jag tittar ut genom fönstret får det att gå en rysning genom min kropp. För att må lite bättre efter besöket på kyrkogården har jag åkt till Diagongränden. Här är det alltid ljust och glatt. Någonting som jag också var en gång i tiden. Jag står och bläddrar i en bok inne på Flourish och Botts. En bit bort står det ett par äldre häxor och pratar ivrigt med varandra. Deras samtal gör mig lite nyfiken så jag går sakta ett steg närmare och tjuvlyssnar.
- Jag vet inte…skratta eller gråta…
- Skratta såklart! Han…aldrig tillbaka…
- Men…Potter…
Jag rycker till. Potter? Kan de prata om? Jag ställer ifrån mig boken och går fram till dem med ett leende.
- Ursäkta mig men jag hörde att ni nämnde Potter. Pratar ni om James Potter? frågar jag.
En av häxorna suckar och tittar på mig.
- Lilla du, vem pratar inte om James och Lily Potter idag? frågar hon.
Lily Potter? De betyder att hon och James har gift sig.
- Får jag fråga varför alla pratar om dem?
Häxorna tittar oförstått på mig. De måste tro att jag är galen eller något.
- Har du inte hört? Lily och James Potter är döda. Du-vet-vem dödade dem! Han försökte till och med döda deras son Harry men någonting, någonting gick fel. Harry överlevde och Du-vet-men är försvunnen.
Häxans ord får mig att stappla bakåt. Det känns som om någon har stuckit en kniv i min mage. Döda? Lily och James. Jag tror inte att det är sant.
- Ni råkar inte veta vart de bodde? frågar jag.
Godric’s Hollow. Men jag skulle tro att det inte är mycket till hus kvar. Får du bra vännen, du ser väldigt blek ut.
Jag lämnar affären utan att svara henne. Redan ute på gatan transfererar jag mig därifrån. Det kallt och blåsigt när jag hamnar på gatan. Ingen annan är ute och jag förstår att jag är den enda som kan se ruinen av mina bästa vänners hus. Jag går igenom grinden och kan inte tro mina ögon. De bodde här. Levde ett liv. De hade till och med en son. Med försiktiga steg går jag in i huset. Vissa saker syns. Vissa saker är helt förstörda. Jag tar ett steg och hör ljudet av krossat glas. Försiktigt böjer jag mig fram och lyfter på plankan som jag trampat på. Under den så ligger det ett krossat fotografi. Jag plockar upp ramen och tar ut fotot. James och Lily ler upp mot mig. De har inte förändrats en dag sedan vi gick i skolan ihop. Lily håller i en liten mörkhårig pojke. Han ser ut att vara nästan i samma ålder som Theodor skulle vara nu. Harry, sa häxorna i affären att han hette. Harry Potter. Han är lik James, men han har sin mammas gröna mandelformade ögon. Jag viker ihop fotot och lägger det i min väska. Ett sorts minne, eller kanske en påminnelse om hur mitt liv hade varit ifall jag stannat kvar hos dem. Jag vet inte riktigt, allt jag vet är att det är borta. Jag kommer aldrig mer att få se dem.

Det är sent när jag kommer hem. Avery syns inte till. Inte heller hans pappa eller mrs Parker. Jag går runt i huset, vet inte riktigt vad jag ska göra. Inne i salongen stannar jag och tittar upp Averys målade föräldrar. Jag tycker fortfarande att de inte ser lyckliga ut. Inte så som Lily och James gör på deras fotografi. Men Averys mamma påminner mig om någon. Jag vet inte vad det är men någonting påminner hon mig om. Jag suckar och går upp till sovrummet. Det första jag får se när jag stänger dörren efter mig är min egna spegelbild. Jag är klädd i en svart klänning och har pojkkort hår. Och jag har samma min som Averys mamma har på tavlan. Samma olyckliga min. Det är mig hon påminner mig om. Jag knäpper upp knapparna i ryggen. Det är svårt men efter en stund lyckas jag. Klänningen faller till golvet och sen står jag där i bara underkläderna. Synen är hemsk. Jag är mager. Mina revben syns nästan och jag är lika blek som ett spöke. Det är nu jag ser hur mycket jag har förändrats sedan jag flyttade in här. Avery har skulpterat mig till någonting som jag inte är. Jag vet faktiskt inte riktigt vem eller vad jag är. Är jag en fru? Eller är jag bara en tonårsmamma som klär ut sig och låtsas att hon är kvinnan i huset? Jag går fram till garderoben och drar upp dörrarna. Den är full av klänningar och fina blusar och byxor. På golvet står det högklackade skor i mängder och hyllorna är fulla av nylonstrumpor samt tjockare strumpor. Jag lyfter på varje klänning och varje sko för att hitta någonting att ta på mig. Och där, längst in i hörnet hittar jag något. Ett par jeans och en helt vanlig t-shirt. Jag håller kläderna i mina händer för en stund och borrar sedan ner mitt ansikte i dem. Det här är kläderna som jag bar dagen jag kom hit. De luktar fortfarande som det gör där hemma. Hemma hos mamma och pappa. Jeansen är lite förstora, precis som tröjan är, men när jag har tagit på mig dem så mår jag på något vis lite bättre. Jag vänder mig mot min garderob och stänger sedan dörrarna innan jag drar fram min koffert och lyfter upp den på sängen. Sen springer jag runt i rummet och plockar på mig allt som jag vill behålla. Sovrumsdörren öppnas och Avery kommer in precis när jag packar ner sakerna i kofferten.
- Gjorde inte vi det här för tre år sedan? skrockar han.
Jag klarar inte av att titta på honom, så jag fortsätter att packa.
- Borde inte du vara ute och leta efter din herre tillsammans med resten av dina vänner? Jag är säker att ni kan hitta människor att tortera under tiden ni letar, säger jag.
- Så mina vänner är orsaken till varför du packar? frågar han.
- Jag packar eftersom din så kallade herre har gjort en liten pojke föräldralös. En pojke som var i Theodors ålder förlorade sina föräldrar. Tänk om det hade varit tvärt om. Tänk om vi hade dött istället för Theodor. Skulle du då inte önska att anhängare till personen som gjort vår son föräldralös också packade sina saker och stack? frågar jag och låser kofferten.
Nu tittar jag på honom. Han ser förvirrad ut.
- Men du älskar ju mig. Hur kan du lämna mig om du älskar mig? frågar Avery.
Jag lyfter ner kofferten från sängen och suckar. Nu börjar jag gråta. Det här är jobbigt. Hans ord gör inte det här lätt för mig.
- Men jag älskar dig inte Avery, säger jag och tar av mig min förlovningsring och lägger den på sängen.
Avery drar efter andan. Eller är det en snyftning?
- Jag tror inte att jag någonsin gjort det. Vi var något spännande och förbjudet. Du var min tonårsrebellitet. Men det var aldrig kärlek. Jag har insett det nu och jag tror att jag insåg det redan för tre år sedan men då hade jag vänt ryggen till min familj och jag vågade inte gå tillbaka. Sen friade du och jag tryckte bort alla känslor och gifte mig med dig. Och jag trodde verkligen att allt skulle bli bättre när Theodor föddes, att jag skulle känna att jag älskade dig. Men allt blev verkligen inte bättre och jag är ledsen men jag älskar dig inte Avery, säger jag.
Han går fram till mig. Går ner på sina knän och lägger sina händer på mina höfter och tittar upp på mig. Små tårar syns i hans ögon.
- Jag älskar dig Claire, jag lovar. Och om du stannar så lovar jag att allting kommer bli bättre. Voldemort är borta. Vi kan försvinna härifrån och börja om på nytt, men snälla, lämna mig inte, ber Avery.
Jag blundar och känner hur en tår rinner ner för min haka och jag tar mig ur hans grepp.
- Hej då Avery.
Sen tar jag kofferten och lämnar rummet med snabba steg.
- Claire! skriker han.
Jag gråter ännu mer och skyndar på stegen.
- Claire!
Averys skrik hörs till och med ute på grusplanen. Utan att titta bakåt öppnar jag grinden och lämnar herrgården och Avery bakom mig. Bara ett par sekunder senare har miljön förändrats. Jag är hemma igen. Som vanligt är det lugnt och tyst på gatan. Ingenting har förändrats. Jag tittar på mitt hem. De lyser i alla fönster. De är vakna. Utan att ens tänka tanken att de kanske inte vill ha någonting med mig att göra drar jag kofferten bakom mig när jag går fram längst uppfarten. Med mjuka knackningar knackar jag på dörren. Genom dörrens frostade fönster kan jag se hur min mamma kommer gående. Hon öppnar dörren och jag kan se hur hon spärrar upp ögonen när hon får syn på mig.
- Claire, säger hon med svag röst.
- Han dödade dem. De är borta, gråter jag.
Mamma tar ett steg fram och kramar om mig. Hon håller mig i ett hårt grepp. Jag hör hur hon gråter precis intill mitt öra.
- Min lilla flicka är hemma igen, viskar hon om och om mig.
Över mammas axel kan jag se hur pappa kommer gåendes för att se vad det är som pågår. Även han börjar gråta vid synen av mig.
- Min lilla flicka är hemma igen, säger mamma.
Jag ler. Ja, nu är jag hemma.
_______________________________________
Love u all! ♥

NEEEEJ åh hade helt förträngt att James skulle dö, ååååh. Men jättefint kapitel! Ser framemot epilogen och tagga mig i alla framtida fanfictions som du skriver!!!

Vääääääänta här nu. Var det allt? *försöker desperat hitta ett kapitel till*


Hon lämnade Avery. *segerdans* och hon sa att hon aldrig älskat honom! Nu är det bara Remus som saknas.

nej nej nej, ska hon bli ihop med Remus?????? Nej nej nej!!!

Omg så mkt action, är helt mållös o ba öhhhh
Åh deras liv är så sorgligt, typ gråter över allt med Theodore 8'C
HON LÄMNADE AVERY. vet inte vad jg tycker, de passar bra men hon har ju världens tråkigaste o falskaste liv där...
LILY O JAMES FAN TA DIG VOLDEMORT JAG SKULLE DÖDA DIG OM INTE HARRY REDAN KMR GÖRA DET
glömde typ att de skulle dö, hade iaf hoppats att Claire skulle få träffa dem innan :c
Omg är så ledsen men ändå lättad, längtar efter det sista

Fuck. Anade detta.. Ändå mållös. Sorgen. Hon har förlorat allt. Och för vad? En man hon inte ens älskade.
Så sorgligt

Asså jag grinar verkligen ALDRIG när jag läser, har fan börjat grina de två senaste kapitlena. Men hon kan ju inte lämna Avery sådär, det är ju deras fel ihop inte bara han. SepeClaire, om du nu i epilogen får henne att gifta sig med Remus eller något så dödar jag dig.

Hade också förträngt att James och Lily skulle dö, åh herregud Claire måste ju ha, jag vet inte vad. ._.

Hade hon inte hört det och Avery hade kommit in till henne och fått henne att packa sina kläder och dra åt helvete med henne någonstans, kanske hade det slutat annorlunda då, fast iofs så hade ju han sagt att james och lily dödde då...

Du borde skapa en uppföljare. (;

Epilog
Det är en ljummen våreftermiddag i mitten av maj. Träden runt kyrkogården blomstrar grönt och det doftar ljuvligt från blommorna som invånarna i Godrics Hollow har planterat i sina rabatter. Jag står på avstånd och ser hur han går med sin familj mellan gravstenarna. Harry ser precis ut som sin pappa. De delar inte bara samma rufsiga hår och längd, de går även på exat samma sätt. Intill Harry går hans fru, Ginny. Hon har rött hår, som är några nyanser ljusare än Lilys, men på avstånd så kan man nästan tro att det är mina bästa vänner som går där. Framför dem går deras två yngsta barn, Albus och Lily. Den äldsta, James, kommer hem ifrån sitt första år på Hogwarts om ett par veckor. Ett par steg bakom Harry och Ginny går en äldre kille, Teddy Lupin. Han har ljusblått hår men jag vet att han är född med gröna ögon. En ögonfärg som han ärvt från sin pappa. Det skär i mitt hjärta när jag tittar på Remus son. Särskilt eftersom Remus är död. Men det glädjer mig att han hittade någon som han ville starta ett liv med efter att jag krossade hans hjärta. Jag sökte aldrig upp Remus efter att jag återvänt hem till mina föräldrar. En del av mig ville men jag var för feg. Det var för sent för mig att ta tillbaka det jag sagt och gjort. 36 år har gått sedan jag lämnade Avery. På de åren har mycket hänt. Det är bara jag som fortfarande lever. Mina bästa vänner från skolan har dött. James och Lily, Sirius, Peter och till sist Remus. Alla i den ordningen. Jag har aldrig gift om mig och jag har aldrig skaffat några fler barn. Min syster har däremot gett mig fyra stycken underbara syskonbarn och jag har på avstånd tittat till Harry och även på senare år Teddy. Båda två är så lika sina pappor och jag önskar verkligen att de hade fått lära känna dem så som jag kände dem. Genom att hålla koll på dem så är det som om jag betalar av den livslånga skulden som jag har till James och Remus för att ha vänt dem ryggen och klippt av de vänskapsband vi hade byggt upp under så många år. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för de val jag gjorde men på ett sätt så var de också något bra. Utan dem så skulle jag aldrig ha fått Theodore och trots att jag aldrig älskade hans pappa, så älskade jag honom av hela mitt hjärta. I år skulle min son ha varit över 30 år gammal. Han skulle, precis som Harry, ha egna barn och vem vet, Theo och Harry hade kanske blivit vänner ifall de skulle ha träffats på Hogwartsexpressen eller på quidditchplan. För Harry är lika bra, om nästan inte bättre än James, på quidditch. Jag ler och vänder mig om och lämnar min plats vid utkanten av kyrkogården. En tår rinner ner för min kind men jag låter den falla. Den är ett bevis på att jag är en människa och människor gör misstag. Mina misstag kostade mig däremot många år av glädje och lycka tillsammans med mina bästa vänner. Och om jag kunde åka tillbaka och möta mitt 18-åriga jag så skulle jag säga till mig själv att ingen kärlek i världen betyder mer än ens vänner, för det är ju de som tar emot en när kärleken försvinner. Sorgligt nog så hade jag ingen som tog emot mig när jag föll. För de hade jag sedan länge förlorat.
_____________________________________
Alltså ni måsta vara de mest underbara läsare man kan ha här på mugglis. I exat! sju månader har ni läst och kommenterat mina kapitel. Ni har blivit arga, ledsna och förvirrade men också glada hoppas jag! Jag hoppas också att ni vill läsa mina framtida verk (om sanningen ska fram så sitter jag redan nu och spånar på lite idéer) och att ni överöser mig med långa kommentarer när ni har läst färdigt den här epilogen. Jag vet att jag är världens mest dåliga person på att kommentera era kommentarer men ni ska veta att jag älskar varenda ord ni skriver och att jag alltid jublar av glädje när jag ser att ögat lyser rött! Ni är bäst/ Johhana ♥