Marodörerna på Hogwarts [SV]

Tack så mycket hörrni! Och förlåt. Jag har varit sämst nu. Slutskede på utbildningen och (trummvirvel) BRÖLLOPSPLANERING!! Men, jag har saknat att skriva. Och nu, nu kör jag igen. Hoppas någon är kvar här och läser, för här kommer nästa, något händelselösa, del! Kram på er!



Kap. 46 - Hemliga samtal

”Snälla professorn?”, hon såg in I professor McGonagalls ansikte och väntade på hennes svar.
”Vad jag förstår är det inte bara dig själv det gäller?”
”Nej, det gäller tillstånd för både mig själv och Remus. Han skulle kunna hjälpa mig”
McGonagall blev tyst en stund igen och granskade Vendela. Sedan suckade hon och sträckte sig efter ett pergament och en fjäderpenna. Vendela andades ut långsamt, lättad. Hon hade bestämt sig, hon var tvungen att göra det här. Professorn satte sista punkten på pergamentet och sträckte fram det.
”Jag vill att du hanterar det här med största ansvar, förstått miss Hayden?”
Vendela nickade, tog emot pergamentet och vände sig för att gå.
”Åh, och miss Hayden? Om du behöver hjälp med någonting, vad som helst, så vet du vart du kan hitta mig”
Förvånad över värmen hon hörde vände sig Vendela tillbaka mot professorn och nickade.
”Tack professorn. Tack så mycket”

*

Hon satt tyst och stirrade ut genom fönstret medan hennes vänner förde ett samtal runt omkring henne. Hon visste inte vad det var de pratade om, och hon brydde sig inte om att ta reda på det heller. Just nu var allt hon ville att få lov att sitta med sina egna tankar, utan att bli störd men också utan att vara ensam. Två önskningar som allt som oftast var svåra att kombinera men som för tillfället verkade fungera ganska bra. Utanför fönstret sken solen ner över skolområdet och fick sjön att glittra vackert och trots sina tunga funderingar kunde hon inte låta bli att le lite över skönheten i det hela. Hon funderade på hur hon skulle göra för att be Remus om hjälp.

Samtalet med McGonagall hade varit första steget då Vendela inte hade sett någon anledning att prata med Remus innan hon visste ifall det hon ville göra ens skulle vara genomförbart. Samtidigt undrade hon ifall det verkligen var Remus hon borde prata med först, eller om hon ville höra Sirius åsikter. Hon var lite rädd för vad han skulle säga dock, då hon fram tills nu inte hade visat att hon ens funderade på att genomföra det hon nu tänkte göra.
”Vendela?”
Hon avbröts i sina tankar och vände sig om för att möta Sarahs blick.
”Förlåt, jag hörde inte. Vad sade du?”, till sin förvåning märkte hon att de andra stod upp runt omkring henne.
”Vi tänkte gå ner och äta middag, ska du med?”, upprepade Sarah och log mot henne.
”Jaa. Javisst, självklart”, svarade hon och reste sig. Hon tog Sirius utsträckta hand och de började gå.

*

”Förstår du nu varför det är så viktigt?”, sade han och vevade energiskt med armarna och ett stort leende prydde hans exalterade ansikte. Remus suckade och skakade på huvudet.
”Ja, Sirius. Jag förstår nu, bättre än aldrig förr, varför middag är så otroligt viktigt för dig”, svarade han och himlade med ögonen.
Vendela brast ut i skratt när hon såg Sirius förolämpade min.
”Ibland tror jag inte du förstår mig alls, Måntand”, sade han bedrövat och hängde med huvudet.
”Jodå, jag förstår dig. Kanske. Ibland. Tror jag”, retades Remus med ett flin och fick nu Sirius att sucka djupt.
”Det är okej, älskling, jag förstår dig alltid!”, sade Vendela och kysste honom på kinden.
”Åh, fjäsk”, utbrast Remus med förfärad min och Vendela började skratta igen.

De hade hamnat en bit bakom de andra under Sirius väldigt målande beskrivning av hur middagen utgjorde en central punkt i hans liv. Vendela saktade ner sina steg ytterligare och de andra tittade frågande på henne.
”Jo. Kan jag prata med er lite?”
”Självklart”, svarade Sirius och Remus nickade.
”Jag var och pratade med McGonagall förut. Om att få tillgång till den avskilda avdelning på biblioteket för dig och mig, Remus.”, hon svalde och flackade med blicken mellan de två pojkarna innan hon fortsatte, ”Om du skulle kunna tänka dig att hjälpa mig.”
Sedan tappade hon orden och blev tyst. Remus harklade sig lite.
”Självklart hjälper jag dig om du behöver. Men vad behöver du hjälp med?”
”Jag tänkte försöka ta reda på vart jag kommer ifrån. Det är dags nu, jag behöver veta”
Remus nickade och rynkade eftertänksamt på pannan. Sirius tog Vendelas hand och tryckte den försiktigt.
”Är du säker på att du vill det här? Jag trodde du skulle säga något om du började fundera på det?”, han lyckades nästan hålla sin sårade ton i schack.
”Jo. Jag vet. Men jag behövde tänka igenom allting först, för mig själv. Och prata med McGonagall för att se om jag ens skulle få lov. Men du hjälper mig då, Remus?”
”Självklart. Självklart gör jag det.”
”Och jag hjälper också till, på alla sätt jag kan”, inflikade Sirius.
”Tänker du berätta för de andra också?”, frågade Remus.
”Jaa, men jag ville prata med er först. Tack.”
Vendela log mot de två pojkarna och kände sig genast lättare till mods. Förhoppningsvis skulle de kunna hitta någonting innan nästa fullmåne, som bara var lite mer än en vecka bort. Första och enda natten hon än så länge hade upplevt var färsk i hennes minne och hon fasade för att uppleva det igen.

*

Han gick med de andra mot Stora Salen med Vendelas hand i sin och kunde inte låta bli att känna sig lite otillräcklig. Han förstod varför hon hade bett Remus om hjälp, verkligen. De delade något som Sirius, om han skulle vara helt ärlig, var väldigt tacksam över att han inte var delaktig i. Men det gjorde också att Remus kunde ge henne någonting som han själv inte kunde ställa upp med. Stötta kunde han göra, och hjälpa till att slå upp saker i böcker om det skulle krävas. Men han skulle aldrig förstå på samma sätt som Remus. Han försökte intala sig själv att det inte spelade någon roll, vilket egentligen borde vara självklart, men de obehagliga känslorna försvann inte helt i alla fall. Kanske hade det varit annorlunda om hon hade pratat med honom först. Om han hade vetat att det ens var något hon funderade över. Kanske.

*

Hon såg på honom. Noterade hans rynkade panna. Förstod att det var någonting som störde honom. Anade att det var samtalet de just hade haft. Hon kunde dock inte komma på vad felet skulle kunna vara. Tills det slog henne. Det var något hon själv hade tänkt på och som hon insåg så här I efterhand att hon borde ha gjort.
”Remus, skulle du kunna gå i förväg lite? Jag skulle vilja säga något åt Sirius. Det går fort.”
”Självklart”, svarade Remus med en axelryckning, ”Vi ses vid middagen”

Sirius såg på Remus ryggtavla som försvann runt hörnet och sedan vände han sig mot Vendela och såg frågande på henne.
”Jag ville bara säga att jag älskar dig. Och tack för allt du ställer upp och gör för mig. Jag vill att du ska veta att det betyder så otroligt mycket för mig. Du är familj för mig nu, Sirius, och jag är ledsen att jag inte berättade för dig om vad jag har gått runt och tänkt på. Så här i efterhand önskar jag att jag hade gjort det för jag hade behövt någon att prata med om det. Och jag vet att du finns där för mig. Jag är bara inte van vid att förlita mig på andra.”, sade hon, hastigt och lite nervöst men hon såg honom stadigt i ögonen. Ville verkligen förmedla till honom hur mycket hon menade det, att det inte bara var något hon sade. Han såg förvånat på henne en kort stund innan hans blick blev varm och han log mot henne innan han drog in henne i en kram.
”Du kan räkna med mig. Jag är glad att du kan få hjälp av Remus, men jag vill att du ska veta att jag kommer göra allt jag kan för dig. Alltid.”
Hon slappnade av i hans armar, kramade honom tillbaka. För tillfället kändes fullmånen väldigt långt borta.

Jätteotroligt!

Alltså aww!♥ DU ÄR TILLBAKA!!! Grattis till bröllopet och allting sånt (om det är ditt bröllop, annars, grattis till de som ska gifta sig! ).

Jag klarar inte av att dina kapitel ALLTID tar slut! </3 Jag blir jätteglad över att det är ett nytt kapitel och sen, typ tre sekunder senare, så är allting slut! *Suck* Får väl vänta andlös till nästa kapitel då! Fast jag tänker ändå andas, för annars kommer jag att dö men... ja x)^^

*Stor, stor kram!♥*

Wow, grattis! Bröllopsplanering redan, tänkte jag säga, men sen insåg jag att det var väldigt längesen vi pratade nu, haha. För antar när du säger det sådär att det är du och en viss herre som ska gifta er? Kul hursomhelst!

Och välkommen tillbaka, finns självklart kvar här och läser! Haha, nu låter det som om jag inte har något liv (sant typ). Men men, kommer finnas kvar här och vänta på nästa kapitel iaf! Kramar ♥

Haha, du valde bästa dagen att ladda upp kapitlet på! På min födelsedag!!! (Dock läste jag det dagen efter...)

OCH...OJ, DU ÄR HELT AWESOME PÅ ATT SKRIVA. Läste om allting på några timmar...Aaaahhh!!!! Jag älskar den här ffen!!!

Åh vad roligt att ni är kvar!! Peppande för mig! Jajamän, gifta mig ska jag göra! Och utöver det är det flytt och examensarbete som gäller så här är det fullt upp. Men. Ibland lyckas jag skriva ihop något och då är det riktigt roligt att det är några kvar här och läser! Så, här kommen nästa del!


Kap. 47 - Biblioteket

Sarah suckade och stängde boken med en liten smäll som fick de övriga att hoppa till efter tystnaden som legat över dem den senaste timmen.
“Förlåt”, sade hon och log svagt mot dem. De återgick till att läsa sina böcker men Sarah kunde inte förmå sig att öppna en ny. Hon förstod inte ens varför de letade. Informationen Vendela sökte skulle de knappast hitta bland böckerna i bibliotekets vanliga avdelningar och de hade inte alla fått tillgång till den avskilda avdelningen. Hon suckade lite och tittade på Peter. Han satt vid sidan av henne med full fokus på boken han hade framför sig. Hans blonda lockar letade sig ner över pannan på honom och sam alltid när han fokuserade på någonting var hans panna rynkad och fick honom att se aningens besvärad ut. Hon log för sig själv och fick anstränga sig för att inte sträcka sig fram och stryka bak hans lockar och kyssa honom på halsen, precis på den punkten hon visste gjorde honom galen. Med viss ansträngning förträngde hon tankarna på allt det skulle kunna leda till och sträckte sig istället efter ytterligare en meningslös bok. När hon ändå var här kunde hon lika gärna läsa.

*

”Har du hittat någonting?”
Hon skakade på huvudet och mötte Remus blick. Det hela började kännas hopplöst vid det här laget. De senaste dagarna hade de varit på biblioteket nästan all sin lediga tid men än så länge hade ingen av dem hittat någonting användbart. Nästa fullmåne närmade sig med stormsteg och hon hade verkligen hoppats på att hitta någonting, vad som helst, innan det var dags igen. Att hon försökte förtränga sina känslor genom att begrava sig i eftersökningar var ingenting hon brydde sig om. Hon behövde veta.
”Har du hittat någonting?”, hon ställde samma fråga till Remus som han precis ställt till henne.
”Nej, tyvärr inte”, han slog ihop boken och masserade trött sina tinningar, ”Jag är ledsen att det inte har gått bättre Vendela”
”Det är inte ditt fel, så be inte om ursäkt”, sade hon med en suck, ”Är det någon som ska göra det så är det jag som drar med dig hit”
Han slutade massera och log mot henne samtidigt som han stadigt kollade henne i ögonen.
”Det är absolut ingenting att be om ursäkt för det heller. Jag gör gärna vad jag kan. Helt ärligt inte bara för din skull heller. Att veta mer om det här, oavsett, känns som bra kunskap”
Hon nickade eftertänksamt medan hon snurrade en slinga av sig hår mellan sina fingrar.
”Jaa, jag förstår hur du menar. Det känns bara så hopplöst när vi inte hittar någonting”

Remus var på väg att svara när deras samtal avbröts av en försiktigt harkling. De vände sig bägge åt sidan och fick syn på en flicka från Ravenclaw som ingen av dem sett förut med ostyrigt brunt hår som tittade blygt på deras bokhög.
”Ja?”, frågade Vendela till slut när flickan inte sagt någonting på en stund.
”Jo… jag, hm, jag bara undrade om det är så att ni kanske råkar ha en viss bok jag letar efter hos er? Den ska finnas här… men jag hittar den inte.”
Vendela fick hindra en impuls att himla med ögonen åt flickans försynta sätt men Remus bara log vänligt mot henne och svarade
”Vilken bok är det du tänker på?”

*

Flickan verkade onekligen väldigt blyg. Hon hade fortfarande inte mött hans blick men han väntade ändå tålmodigt på att hon skulle svara.
”Lykantrop, myter och sanning”, svarade hon till slut och mötte äntligen Remus blick. När han såg hela hennes ansikte och hennes ögon kände han med ens att det var något bekant med flickan, han kunde bara inte sätta fingret på vad det var. Han avfärdade känslan och insåg att boken hon frågade efter var den han hade i knät.
”Visst. Jag har den alldeles här”, han sträckte den mot henne.
”Är du klar då? Jag menade inte att be om en bok ni använder?”
”Nej då, jag har läst igenom den. Du kan ta den”, han sträckte ut boken mot henne och hon tog den och log tacksamt mot honom. Han kunde inte hindra sig utan frågade nyfiket
”Är det för ett arbete? Det är ovanligt att det behövs böcker från den här avdelningen.”
Hon rodnade och mumlade något ohörbart till svar.
”Ursäkta?”, frågade han vänligt. Han ville hålla kvar flickan. Det var något med henne.
”Nej, det är inte för skolan.”, svarade hon kort men inte ovänligt.
Under ett ögonblick av tystnad såg de bara på varandra. Remus nyfikenhet blev ännu större, men han kunde inte förmå sig att fråga något mer.
”Remus, ska vi gå och möta upp de andra? Det börjar bli dags för middag.”, sade Vendela till sist.
”Va? Åh, javisst. Visst”, svarade han och bröt ögonkontakten.
”Tack för boken”, sade flickan och vände sig för att gå. Remus fick ett infall och skyndade sig att fråga.
”Vad heter du?”
Flickan vände sig förvånat mot honom men svarade i alla fall
”Vanessa”
”Jag heter Remus”, svarade han.
”Jag vet.”, hon log igen och vände sig sedan och gick.

*

Vendela såg mellan Vanessas ryggtavla och på Remus som följde den med blicken. Hon log roat.
”Remus?”
Han vände sig mot henne och fick med ens ett väldigt konstigt ansiktsuttryck. Färgen försvann från hans ansikte och han harklade sig nervöst.
”Gå i förväg du. Jag möter upp er, jag måste bara kolla en sak… en bok… ”, han skyndade iväg åt samma håll som Vanessa försvunnit åt. Vendela stod kvar och stirrade efter honom utan att veta vad hon skulle tro. Den roade känslan var som bortblåst och kvar var bara en gnagande oro över att hon hade missat någonting viktigt. Till slut ignorerade hon känslan och samlade ihop sina saker för att gå mot bibliotekets vanliga avdelningar för att möta upp de andra.

*

”Vanessa!”, ropade han halvhögt och fick henne att hoppa till. Han hade i alla fall hunnit ikapp henne, men längre än så hade han inte tänkt. När hon vände sig om slog det honom igen varför hon var bekant, på samma sätt som det slagit honom när han sett på Vendela alldeles nyss.
”Remus?”
Samma hårfärg. Likadana honungsfärgade fläckar i de bruna ögonen. Samma skarpa amorbåge. Till och med likadant tonfall när hans namn yttrades.
”Varför undersöker du varulvar?”
Hon blev ställd av hans fråga och han han ställa en till innan hon ens öppnat munnen för att svara på den första.
”Varför just den boken? Och varför vår kopia? Jag vet att det finns ett exemplar till.”
”Det andra exemplaret var inte heller i hyllan”, svarade hon undvikande och snurrade nervöst en hårslinga mellan fingrarna. Remus ögon smalnade när han såg den bekanta gesten. Hon blev mer och mer lik Vendela ju längre han tittade på henne.
”Vem är du?”
Hon såg ut att väga orden noga innan hon till sist svarade
”Vanessa Jenkins.”
”Varför undersöker du varulvar?”
Hon suckade.
”Av samma anledning som Vendela gör det. Jag letar efter spår av min familj.”
”Vem är du?”, frågade han igen, och innan han själv var medveten om det hade han gått närmare henne. Hon backade inte undan. Av blygheten syntes nu inte ett spår. Istället suckade hon bara.
”Det är en lång historia Remus. Och inte en jag tänker berätta här.”

WOOOOOOW!!!! Jag älskar den!!!!! Du är bäst jue!

Jaaaa, nya kapitel!!! Och grattis grattis!!!

Hej hej! Mitt uppe i C-uppsatsen nu, och min hjärna är gröt. Så jag behövde en kreativ paus, och gissa vad som hände då? Jodå, det blev allt en del till... Så här kommer helt enkelt nästa med förhoppningen att jag någon gång ska lyckas bli klar med den här, även om det blir långt emellan uppdateringarna Tack till er som är här och läser, både ni som lämnar spår och ni som inte gör det. Kram på er allihopa!


Kap. 48 - En otrolig upptäckt
Remus vandrade nervöst runt i en cirkel medan han väntade. Då och då stannade han upp för att slänga ett snabbt öga på klockan, innan han otåligt fortsatte sin vandring. Hon var sen. Tillräckligt mycket sen för att han skulle börja oroa sig över ifall hon skulle dyka upp alls eller om han hade inbillat sig allt ihop. Men det visste han att han inte hade gjort. Vendela hade också träffat henne och därför kunde hon inte vara en projektion av en övertrött hjärna efter allt för många timmar i biblioteket. Även om han anade att han så småningom skulle önska att det var precis det hon var.

Gårdagens kväll hade varit konstig. Han hade försökt få henne att förklara vem hon var men hon hade blankt vägrat innan hon till slut gick med på att möta honom idag. När han sedan mötte upp de andra var han sen till middagen och var tvungen att kasta i sig middagen samtidigt som han parerade nyfikna frågor från Vendela, som uppenbarligen hade märkt att något var på gång. Men då han inte visste någonting alls fanns det inget han kunde säga. Han hade dessutom lovat att både hålla mötet hemligt och att komma själv. Han visste inte vad han skulle tro. Likheten var slående, men han kunde ha fel. Han hoppades att han hade fel.

*

”Måntand?”, gastade James upp mot sovsalen en sista gång innan han vände om och gick tillbaka till gruppen människor som satt i fåtöljerna kring ena brasan.
”Han svarade inte”, sade han och sjönk ner djupt i den stol han lämnat ett par minuter tidigare.
”Orkade du inte ens gå upp och kolla efter honom?”, sade Lily och höjde på ena ögonbrynet
”Äsch, om han är där och är intresserad av att umgås med oss så vet han vart vi finns. Ingen mening med att överjobba det”, svarade James och sjönk ännu djupare ner i fåtöljen, som för att försäkra sig om att han inte skulle behöva resa sig igen.
”James har rätt, Lily. Han vet vart vi är någonstans”, sade Sarah som satt i Peters knä, ”Kanske är han i biblioteket i vilket fall. Vendela och Sirius skulle dit igen efter middagen”
Lily ryckte på axlarna till svar och sade ingenting mer. Till biblioteket ville hon inte ikväll igen och upp till pojkarnas sovsal ville hon inte gå. De andra hade rätt, om Remus ville hitta dem så skulle han göra det.

*

Han ryckte till vid ljudet av fotsteg som närmade sig. Äntligen! Han kände hur lättnaden sköljde över honom när han såg henne komma gåendes runt hörnet med en sammanbiten min.
”Vanessa!”, sade han och log ett lite besvärat leende. Hela situationen kändes fel.
”Remus”, svarade hon och nickade kort. Sedan blev det tyst. Remus försökte få henne att möta hans blick men hon stirrade stint ner på sina händer. Till slut harklade han sig.
”Så, ska vi gå någonstans? Där vi kan sitta ner? Och prata en stund?”, han hörde själv hur han höjde rösten en aning efter varje fråga, både på grund av nervositet och irritation över att hon bara stod där.
”Nej, det behövs inte. Här går bra. Vad vill du veta?”
Han lyfte tvivlande på ögonbrynen åt hennes fråga.
”Vadå vad jag vill veta? Du sade igår att du skulle förklara för mig hur det ligger till?”
Hon korsade armarna över bröstet och tittade trotsigt upp på honom. Rynkade ihop sina ögonbryn precis så som Vendela brukar göra när hon är frustrerad över någonting.
”Du vet nog redan. Egentligen. Men okej. Ja, jag och Vendela är släkt.”

Han hade anat det men ändå kändes det overkligt att få det bekräftat. Det var som att luften gick ur honom lite.
”Vi har letat ett tag nu. Efter minsta spår av någon. Eller något. Men vi har inte hittat det minsta spår av något användbart.”, fick han till slut fram.
”Nej. Jag har samma erfarenhet än så länge. Jag hittar ingenting och jag trodde att jag var ensam om att leta. Sedan Fick överhörde jag er en dag och när jag fick syn på henne, då visste jag.”
”Hur?”
”Mina många fosterföräldrar. De har alltid varit väldigt öppna med vart jag kommer ifrån, att det är anledningen att de aldrig låter mig stanna en längre stund. Trots att jag inte ens är en… du vet. En...”
”Varulv?”, snäste han fram och lät mer irriterad än vad han menade. Hon såg förvånat på honom.
”Förlåt.”
”Äh, glöm det”
”De jag bor hos nu, de är bättre än de andra jag varit hos. Jag har varit där i nästan två år nu och det är det längsta jag har varit någonstans alls förutom när jag var på barnhem när jag var yngre.”, med ens lät hon lite bitter, ”Alla har inte tur och blir adopterade som små”
”Inget av det här är Vendelas fel”, sade Remus med eftertryck, ”Hon har inte vetat om något av det här tidigare”
”Nej, det är ju det jag menar! Jag har fått leva med det här hela mitt liv Remus. Alltid har folk talat om för mig vart jag kommer ifrån, vilka sorters odjur mina släktingar var. Jag har alltid varit utstött och isolerad. Du förstår inte hur det känns!”, hennes röst bröts på sista ordet och hon riktade återigen blicken mot marken.

Remus tog ett långsamt andetag för att inte låta irriterad när han svarade.
”Vanessa. Jag har varit en varulv större delen av mitt liv. Hur tror du att det har varit?”
”Hemskt. Självklart. Jag menade inte så. Det är bara det att… hon har varit så skyddad. Och hon vet inte ens om att jag finns, eller hur?”
”Nej. Inte vad hon har sagt i alla fall.”
”Jag misstänkte det. Jag har alltid vetat om att jag har en syster. Men jag visste inte att det var Vendela. När jag hörde er prata var jag tvungen att se efter, för det ni sa stämde ju in på min familj. Det tog ett tag att våga gå fram dock”
”Jag är glad att du gjorde det”, sade Remus med ett snett leende, ”Men nu måste jag fråga dig en sak”
”Vad?”
”Vill du träffa Vendela? På riktigt? Tala om för henne vem du är och vad du vet? Jag tror att hon behöver det. Jag tror att det skulle vara bra för er båda två”
Hon biter sig i läppen och funderar en stund.
”Jag vet inte vad jag skulle säga till henne. Hon vet ju inte ens om att jag finns. Hon kanske inte ens vill träffa mig”
”Och om jag förklarar innan?
”Kanske. Kanske att jag skulle våga. Om hon vill. Jag skulle gärna vilja veta vem hon är.”
”Jag pratar med henne om du vill. Det måste vara upp till dig men om jag ska vara självisk vet jag inte heller om jag är bekväm med att hålla det här hemligt för henne. Hon har haft ett jävligt år och nu är det snart fullmåne igen. Jag tror all information hon kan få innan dess är bra. Förstår du?”
Vanessa nickade långsamt och suckade sedan tungt innan hon sade
”Okej. Du kan prata med henne. Jag kan ses när hon kan.”
”Tack”, svarade Remus och innan han riktigt förstod vad som hände tog han ett steg fram och gav henne en kram. Hon stelnade till först och Remus började fundera på hur mycket av en idiot han egentligen var, men sedan slappnade hon av och kramade honom tillbaka. Generat släppte han och visste med ens inte vad han skulle säga. Vanessa log mot honom.
”Det var skönt att prata om det faktiskt. Hör du av dig när du har pratat med henne? Du kan skicka en uggla.”
”Självklart”, svarar Remus och han står kvar en stund och ser efter henne när hon går. Det enda han kunde tänka på nu, ackompanjerat av ljudet av hennes försvinnande fotsteg var hur sjutton han skulle tala om det här för Vendela.
”Varför händer det alltid mig?”, muttrade han innan han till sist styrde stegen tillbaka mot tornet.

Åh vad kul med uppdatering! Lika bra som alltid, kommer självklart att följa denna till slutet