Sjunde året, det värsta, bästa året

Jättebra! )))

SUPERBRA!!!

Nope, jag har valt att inte döda honom ^^ Cedric är däremot död...

Åh, älskar Dean!!! Du kan säkert göra en karaktär som heter Elma som råkar gå med honom på balen

Hur som helst var det ett super awesome kapitel som var helt enkelt bäst!

Alltså kan inte ens förklara med ord hur bra detta var. Du är bäst! ♥

Du tog mina ord!

Here's a new chapter ;D


Kapitel 33


Samma kväll satt Gryffindorgänget och bara tog det lugnt i Gryffindortornet. De fick inte lika mycket läxor längre, endast från professor McGonagall och professor Snape som fortfarande envisades med att ge dem berg med läxor.
Klockan var lite över sex när en spinkig, liten förstaårselev på darrande ben närmade sig och rörde lätt vid Harrys axel.
”P-p-professor Dumbledore vill träffa dig på sitt k-k-kontor nu.”stammade han fram och kunde inte fästa blicken vid någon särskild punkt.
”Åh, okej.” sade Harry och log mot honom. ”Tack!”
Den lille pojken gick snabbt tillbaka till sina vänner som ivrigt började prata med honom.
”Jag måste väl gå då.” sade Harry och reste sig upp. ”Vi ses senare.”
”Undrar vad Dumbledore vill prata med honom om nu då…” sade Seamus och sträckte lite på sig.
”Vad vet vi?” sade Dean och ryckte på axlarna. ”Ska vi spela knallkort?”
”Visst.” svarade Ron och satte sig tillrätta.
Dean delade ut korten och efter ett antal spelomgångar gav Ida upp.
”Ger du upp nu Ida?” frågade Ron. ”Du älskar ju att tävla…”
”Och vinna.” fyllde Seamus i. ”Det är därför hon inte vill spela mer.”
”Vad ni känner mig väl då.” flinade Ida.
”Egentligen inte, du är bara så enkel att läsa.” flinade Ginny.
”Ha ha” sade Ida kort och skrattade till lite innan hon flyttade sig till Hermiones sida.
”Så du ansluter dig istället till tråkmånsarnas klubb för att läsa?” sade Seamus och lyfte på ena ögonbryet. ”Logiskt kanske, för man kan ju inte förlora genom att läsa.”
Lavender skrattade till där hon satt med Parvati en bit därifrån.
En instinkt slog plötsligt Ida, men den försvann lika fort som den kom, då Ida såg Seamus blick. Han hade inte sett på henne på det sättet på ett bra tag, inte vad hon hade märkt i alla fall.
Hon tittade bort och tog fram sin tummade utgåva av Stolthet och fördom istället.
”Har inte du läst den minst tusen gånger nu Ida?” frågade Hermione utan att titta upp från sin lärobok.
”Jag kommer aldrig att tröttna...” svarade hon drömmande. ”Jag älskar den så mycket, språket, miljöerna, tillställningarna... På grund av det, har alla här någon att gå med?”
”Jag ska gå med Lavender.” sade Seamus med ett försök av entusiasm i rösten. ”Jag frågade henne idag.”
”Och jag ska gå med en utav Ginnys vänner, Rachel Smith. Och ja, jag har frågat om det var okej för Ginny.” sade Dean.
”Bra, då går ju ingen av oss själva.” log Ida.

Sent på kvällen, strax efter att uppehållsrummet tömts på alla utom Ida, Ron och Hermione, kom Harry tillbaka. Och han såg helt chockad ut.
”Vad sa Dumbledore?” frågade Hermione oroligt.
”En massa saker.” började han samtidigt som han satte sig ner bredvid Hermione. ”Att han lämnat skolan, har ni märkt att hans ena arm inte längre ser ut som den ska?”
”Vadå?” frågade Ida. ”Nej?”
”Den är alldeles svart och den ser sönderbränd ut, men det är inte det viktiga.” fortsatte han. ”Han har letat efter något som kallas… horrokruxer.”
En rysning for genom Ida, bara ordet lät hemskt och hon visste inte ens vad det var.
”Det är föremål fyllda med mörk magi som gör skaparen odödlig. Och Voldemort har skapat sådana där. Dumbledore tror att han har skapat sex stycken och det har förstörts fyra av dem, varav en av dem som jag har förstört. Tom Dolders Dagbok.”
”Men varför berättade han detta för dig? Du-vet-vem är ju borta.” sade Ron.
”Dumbledore känner på sig att han snart kommer att återuppstå, att han blir starkare och att han samlar ihop sin armé igen. Folk börjar försvinna precis som förra gången…”
”Det har inte skrivits…” började Hermione men Harry avbröt henne.
”The Prophet vill inte skrämma allmänheten.”
”Men du har fortfarande inte berättat varför han berättade för dig.” sade Ida.
”Det sa han inte.”
”Han ville kanske ha någon som slutför arbetet om han…” Hermione avbröt sig mitt i meningen och sa inget mer.
”Men hur förstör man dem?” frågade Ron istället.
”Jag förstörde dagboken med en basilisktand.” svarade Harry. ”Dumbledore tyckte även att jag kunde berätta för er och det har jag gjort nu.”
”Det var väldigt mycket på liten tid.” mumlade Ida.
De andra bara nickade. Det var tyst ett bra tag innan Harry yttrade sig igen.
”Ni måsta lova att inte berätta för någon om det här.”
”Vi lovar.” sa alla tre i kör och efter det kom de överens om att gå och lägga sig.

Bra!

Superbra! Ser fram emot nästa kapitel, verkar bli spännande!

Jättebra!