En ung dödsätares resa

Allright,

Har nu varit inaktiv i mer än ett halvår, och vissa berättelser har varit inaktiva i nästan 2 år eller mer. Och antagligen är det inte ens någon som läser vad jag skriver längre. Kommer att lägga ut detta meddelande på alla berättelser eller fanics jag har lagt upp här för att få veta om det överhuvudtaget finns något intresse att jag börjar skriva igen. Har haft det väldigt jobbigt men tänker inte babbla om det som jag alltid gör, men under tiden jag varit borta har jag saknat muglis väldigt mycket och skulle tycka att det var väldigt kul att dra igång skrivandet här igen, om någon är intresserad. Men om dessa berättelser är helt bortglömda, vilket jag nästan förväntar mig, så kommer jag att avsluta alla påbörjade och börja skriva något nytt istället. Jag har nog väldigt många berättelser som jag påbörjat och glömt bort själv, och berättelser som jag skrivit i början av min mugglisvistelse kommer jag inte längre ihåg syftet med och det är också berättelser jag absolut inte är nöjd med, eller sättet jag skriver på. Så alldeles för gamla berättelser kommer jag inte att börja skriva på igen.

Kommer heller inte att ha alldeles för många berättelser igång samtidigt, då jag inte kommer att klara av det.

Men som sagt, om intresset finns, kan jag börja skriva på vissa berättelser igen. Annars, börjar jag om på nytt och om ni har idéer eller önskemål får ni gärna dela med er på uggla.

// Nea ♥

Jag läser fortfarande men du ska bara skriva om du känner att du vill.
Det här var en av de första fanfictions jag läste och jag älskade verkligen den

lägg inte ner denna snälla! Jag har älskat den här och vämtat på att något ska hända, läser förtfarande ♥♥

Ugh... Har läst igenom tidigare kapitel för att försöka komma ihåg syftet med berättelsen och så, men tidigare kapitel är verkligen inte bra... Skäms nästa he, förstår inte hur ni orkat läsa, men här kommer ett nytt kapitel efter tusen års väntande.



Kapitel 32.

När jag klev av tåget var det nästan kolsvart ute. Kalla vindar blåste från alla håll och det kändes som om dem gick rakt igenom mig och kylde ner mig ända in i benmärgen. Döda fågeln hade lämnat mig utanför en tågstation i staden jag och mamma hade bott i, men hade direkt försvunnit efter att ha förklarat hur jag skulle ta mig in till tåget. Så långt hade det gått bra men nu hade jag ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Alla andra gick målmedvetet åt ett visst håll men jag visste inte om det var dit jag också skulle.
“ Förstaårselever hitåt!” jag hoppade till och fick syn på jätten som stod och ropade mitt bland alla elever som irrade omkring på perrongen.
Jag gick försiktigt fram till honom och fick vända upp hela ansiktet för att kunna se hans. Jag tog tag i hans långa rock och drog så hårt jag kunde i den. Han såg förvånat ner på mig.
“ Är jag förstaelev?”
Jätten skrattade mullrigt och la en enorm hand på mitt huvud.
“ Eftersom du frågar är du det säkert, följ med här.” Han gjorde en gest mot en grupp elever som såg lika förvirrade ut som jag kände mig. Den lilla gruppen började gå efter jätten ner mot skogen. Jag skyndade ikapp honom och snubblade fram vid hans sida.
“ Varför går vi till skogen? Varför tar vi inte samma väg som de andra?”
“ Förstaårseleverna ta’ en väg förstår du.”
“Varför?”
Jätten rynkade sin stora panna.
“ Ja vet faktiskt ente, en tradition skulle ja tro…”
“ Är du en jätte?” Jätten muttrade något jag inte hörde.
“ Kände du min mamma? Hon hette Safira, Safira Haley.”
Jätten stannade utan förvarning och bakom honom gick eleverna chockat in i honom.
Jätten stirrade på mig med vidöppna ögon och mun. Sen kom han på sig själv och harklade sig högljutt. Han började gå igen men sneglade misstänkt på mig.
“ Hmm, jo ja. Jag visste vem hon va i alla fall…”
“ Vilket elevhem var hon i? Gryffindor va? Tror du att jag också kommer hamna i Gryffindor?”
Jätten såg på mig med en svårtolkad min.
“ Många frågor hade du allt va? Ja vet då inte hur hon kunde hamna i Gryffindor, med tanke på va hon höll på me, mörka krafter…” Han sneglade på mig utan att riktigt se på mig. Stackars barn... Och bo mä dödsätarna nu o allt…” Jag stannade upp och stirrade oförstående på honom. Han spärrade upp ögonen när han kom på sig själv ännu en gång. Han muttrade osäkert igen och skyndade på stegen.

Skogen öppnade upp sig och jag fick syn på slottet som tornade upp sig bortanför den spegelblanka sjön. Jätten började skicka ner folk i båtar och höll hela tiden ett vakande öka på mig vilket besvärade mig väldigt. Jag placerades i en båt med tre andra elever, och precis som Jätten så kollade dem på mig med skumma blickar.
“ Är det sant att din mamma var dödsätare?” frågade en liten pojke med spetsig näsa.
“ Ja, jag har hört historier om en elev som hette Haley, hon var dödsätare fast hon hamnade i Gryffindor, och sen vandaliserade hon Hogsmeade med de andra dödsätarna och efter det lämnade hon skolan. Alla tyckte det var skitläskigt att det lixom varit en dödsätare på skolan lixom.” Berättade en storväxt tjej ivrigt.
Jag satt mållös och stirrade på dem.
“ Är du också dödsätare nu?” De andra fick plötsligt ett skrämt uttryck i ansiktet.
Jag vände bort blicken och stirrade på vattnet.
“ Nej…” muttrade jag lågt och sårat.

Jätte bra! Tack! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Tartybra!

Väldigt bra