Everything has change [SV]

Okej!

Jag kollade om jag jag hade något kapitel på min mobil kvar, och det hade jag! Läs om du orkar:
Kapitel 36
Ginnys perspektiv
Hon öppnade ögonen. Solen strömmade in genom fönstret. En förskräcklig huvudvärk spred sig i hennes skalle och något i hennes ben måste vara brutet.
Hennes ögon såg sig omkring. Vita väggar, sängar överallt, en stor ekport och så Madame Pomfrey hukad över en säng för att se över en patient. Hon befann sig på skolans sjukhusflygel.
Madame Pomfrey höll på att mata någon i sängen bredvid henne med kokt ägg och rostat bröd. De flesta sjukhus hade oftast ganska äcklig mat, men det här var trots allt Hogwarts.
Det var Dean. Som Madame Pomfrey matade alltså, inte det kokta ägget.
Just snyggt. Inte nog med att hon var inlagd, i sängen bredvid låg dessutom hennes före detta pojkvän. Hon noterade utan att känna särskilt mycket medlidande att han var värre skadad än hon själv.
Någon öppnade portarna till salen och en pojke med svart hår och runda glasögonbågar visades. Harry. Ett hugg i bröstet kändes av saknad när hon kom ihåg hur de betett sig mot varandra senaste gången de sågs. Ånger spred sig i hennes ådror, hon ville inte att de skulle vara stela mot varandra, ville inte att det skulle vara över mellan dem.
Harry verkade osäker.
-Hej, vad bra att du har vaknat! Ginny log mot honom, och han verkade slappna av lite grann.
Ginny såg först nu att Harry inte var ensam. Bakom honom skymtade Hermiones profil med Ron bredvid sig.
-Du skrämde oss verkligen, sade Hermione och strök undan lite hår från sitt ansikte.
De spenderade sina femton minuter tillsammans genom att prata och skratta innan Madame Pomfrey föste ut dem ur salen, inte helt utan protester.
Ändå kändes det inte helt rätt. Harry hade aldrig varit sig själv, han hade undvikit Ginnys blick och så fort han trodde att ingen såg hade hans leende försvunnit. Ginny undrade om han fortfarande var osäker på vad som hänt mellan dem.
För Ginny hade nämligen hört historien om hur hon kom till sjukhusflygeln.
Allt hade plötsligt blivit så krångligt och komplicerat.
Den välbekanta klumpen i Ginnys mage hade lagt sig tillrätta igen och Ginny längtade efter Harry. Inte den stela Harry som inte hade kvar sin glöd i ögonen längre, inte den Harry som nyss hälsat på henne. Den andra Harry. Den hon älskade.
Harry märkte att hon tittade på honom och klistrade på ett leende. Det var nästan så äkta att Ginny höll på att glömma hur trasig han sett ut för några sekunder sedan. Nästan.

BÄÄST!!!!!!!! Älskar det!!!!
Vill kunna skriva som du!!

Otroligt!♥

---

---

Jag vet nt vad jag ska skriva här sååå, hejdå gissar jag? hahah xD

Kapitel 37
Harrys perspektiv
Harry drog upp knäna mot bröstet och kvävde en suck. Han kunde för allt i världen inte somna, trots att han legat i sin himmelssäng med sänglampan släckt och ögonen stängda i minst tre timmar på raken.
Det enda han kunde tänka på var Ginny. Han kom ihåg besöket på sjukhusflygeln tidigare idag, när Harry, Ron och Hermione hade hälsat på henne.
Hon hade varit så vacker med solen lysande på det kopparfärgade håret och de djupbruna ögonen att Harry nästan glömt hur saker och ting låg till mellan dem.
Men den känslan rådde inte länge alls. Nu var det nämligen det enda Harry kunde tänka på.
Han bestämde sig för att gå till badrummet som Gryffindorpojkarna i sjunde året delade för att dricka vatten ur en av de maffiga silverkranarna i ett försök att få tiden att gå.
När han släpat sina fötter mot det kalla trägolvet mot badrummet tycktes han höra någonting konstigt. En röst som lät bekant tycktes prata med någon i en gnällande ton, som om han eller hon (eller något annat kön för den delen ♥) bad om nåd för något mycket hemskt som väntade.
Luften kändes med ens mycket kallare än innan.
Harry hade aldrig varit särskilt mörkrädd, men nu när han stod där utanför den stängda badrumsdörren och lyssnade till vad som lät som att någon blev torterad kändes det som om en isbit drogs längs med ryggraden på honom och han blev plötsligt mycket medveten om att någon kunde smyga sig på honom just nu utan att han skulle märka det; det var kolmörkt och den högljudda rösten gjorde det omöjligt för honom att höra någonting annat.
Han undrade hur de andra pojkarna i sovsalen inte vaknade av ljudet. Nåja, klockan var ju åtminstone halv ett på morgonen och Harry önskade att han kunde sova lika djupt som dem just nu.
Han tog mod till sig och öppnade dörren. Plötsligt var alla tankar på rösten och Ginny som bortblåsta.
För mitt framför honom på det iskalla, vita stengolvet, mellan det handfat som var tre platser ifrån Harry och det första båset räknat från vänster, låg en lealös kropp med ansiktet vänt mot marken.
Kroppen tillhörde någon som Harry inte trodde att han skulle få se här; Dean Thomas.

plottwist

ÄÄH jättebraaaa

Jättebra kapitel!!