Spellbound [bubbles & jackies]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Spellbound [bubbles & jackies]
Användare | Inlägg |
---|---|
Jackies
Elev |
”Då är det bestämt”, säger Theo muntert. Han vet ärligt talat inte hur hans vän kommer reagera när han får veta att han bjudit med en främmande kvinna till deras träningspass, eller vad Hazel kommer tycka om mannen som ska göra dem sällskap. Kanske var det en dum idé att bjuda med henne imorgon? Men nu är det försent att dra tillbaka inbjudan. Dessutom ser han fram emot att få spendera mer tid med henne, och hon verkar glad över att få skjuta med dem.
”Häxor är människor som slutit ett förbund med djävulen, och som därför är kapabla till fruktansvärda handlingar”, förklarar Theodore med allvarlig ton i rösten – övertygad om att varenda ord är sant. Under hela sitt liv har han fått höra hemska historier om trollkunniga kvinnor och män som använder sina övernaturliga krafter för ondskefulla syften. Som ställer till kaos och plågar de oskyldiga. Dessutom har hans farbror försett honom med flera texter som klart och tydligt beskriver häxväsendets orsak och väsen, liksom hur man ska få bukt med dem. Men det som verkligen bevisat för Theo hur farliga och onda häxor är, var incidenten som skedde för ett par år sedan – som skärrade hela deras hemstad. ”Jag har själv bevittnat vad de är kapabla till… ”, berättar han, och vilar blicken i de rogivande flammorna som leker i eldstaden. ”Någon som stod min vän mycket nära blev bortförd av en häxa. Hon kom till min farbror, eftersom han var den enda som tog hennes ord på allvar, och gav en tydlig beskrivning av en äldre kvinnan som kommit till henne om nätterna och talat om ohyggliga saker...”. Han får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen och fortsätter. ”Morgonen därpå var hon försvunnen. Vi sökte i fler dagar och hittade henne till slut inne i skogen… Kallblodigt mördad”. Efter händelsen hade panik utbrutit i deras hemstad, och kort efteråt inkom en skrivelse där man begärde att någon skulle ta itu med det förfärliga häxväsendet som florerade i bygden. Det hade blivit startskottet för en rad händelser som ledde till att flera människor dömdes för att ha begått brott med hjälp av trolldom. Veckorna gick. Människor – främst kvinnor – förhördes och det kom ständigt nya anklagelser. Men den som mördat den unga kvinnan återfanns aldrig. Theos vän ägnade flera år till att försöka hitta den skyldiga, och blev aldrig sig lik igen. Fylldes varje dag av mer hat mot häxor, och Theo såg en grymhets hos sin vän en som aldrig funnits tidigare. Hans farbror verkade dock se potential hos honom, för det dröjde inte länge innan den unga mannen erbjöds en plats i hans följe, och blev snart en av gruppens mest ambitiösa jägare... Theodore berättar om vinsvinet. Hur han träffat på en kulting i skogen och hur han sedan blivit jagad av dess ilskna, beskyddande mor. ”Till slut lyckade jag ta mig upp i ett träd och om suggan inte hade fått vittring på fler människor i närheten vet jag inte hur länge den hade stått där nedanför och väntat på mig”. Han skrattar till och intar sin plats i soffan igen, tar en klunk av sitt te. Utanför har ovädret lugnat sig, och han kan höra åskan mullra på avstånd, men regnet öser fortfarande ner. 17 sep, 2023 21:16 |
bubbles
Elev |
Åh, det är nästan roande det Theodore säger. Häxor är människor som slutit ett förbund med djävulen. Om Hazel inte tyckt att det hela är så hemskt så hade hon nog skrattat åt det, även om det nog skulle vara misstänksamt. Jösses, tänk att folk tänker på det viset. Hon själv har då inte slutit något förbund med djävulen. Hon använder nästan endast sin magi till att hjälpa folk som har skadat sig, eller att prata med djur och njuta av deras sällskap. Ögonbrynen glider upp i pannan på henne när hon lyssnar på det mannen framför henne säger. Så fel han har. Den unga häxan är fullt medveten om att det finns andra häxor som använder sin magi till någonting ont, men majoriteten är oskyldiga. Hennes vännina som blivit bränd på bål och torterad hade varit en fantastisk och tolerant kvinna, mycket mer tolerant än Hazel själv. De mörkbruna ögonen granskar Theodores ansiktsuttryck när han berättar om en historia med en ond häxa. Hon ger honom ett beklagande leende, hon tänker inte säga emot det.. kanske det faktiskt varit häxan som fört bort kvinnan och mördat henne, kanske det hade varit någon annan.
”Vilken fruktansvärd historia.. jag beklagar verkligen. Tror du att alla häxor är sådana?” Undrar hon och låter blicken glida ner mot tekoppen i hennes händer. Det är en fruktansvärd historia verkligen, oavsett om det varit häxan eller inte. Men att tro att alla häxor är likadana.. Hazel kan till viss del förstå hur folk tänker, växer man upp kring folk som känner avsky gentemot häxor så får man det så småningom själv.. men hon tycker att det är så förbaskat korkat att tänka på det viset. Hazel undrar om Theodore skulle känna avsky gentemot henne om hon erkänner att hon själv är en häxa. Kanske skulle han konstatera att hon lockat honom dit för att göra någonting ont med honom. Kanske han inte skulle bry sig om det hon gjort för honom. Hazel tar ett djupt andetag medan huvudvärken blir värre och värre. Allt hon vill just nu är att springa därifrån och gömma sig i ett av de tomma rummen. Tänk att staden nu är fylld med häxjägare som Theodore? Det är läskigt, och helt ärligt så är Hazel rädd för att gå på det där mötet som ska hållas under morgondagen. Charlie lyssnar uppmärksamt på Theodores historia, intresserad av varje ord han säger. Om vinsvinet varit kvar när Hazel kommit dit så hade hon nog kunnat få suggan att gå därifrån utan några problem. Det är en färdighet som Hazel är mest stolt över, att kunna kommunicera med djur. En gång stötte hon på en stor, ilsken björn som varit redo på att attackera hennes storebror, men hon hade snabbt fått björnen på andra tankar, och till och med fått kela lite med den stora lurvbollen. ”Fy vad läskigt. Hur känns det i benet nu?” 18 sep, 2023 11:15 |
Jackies
Elev |
Ett sorgset leende drog över den unga mannens läppar. Nog hade det varit fruktansvärt. Han skulle aldrig glömma sin väns plågade ansikte dagen då de hittade hennes kropp i skogen. Hur han ropat hennes namn och tungt fallit ner vid hennes sida. Hur hon hade varit alldeles för blek, alldeles för stilla, alldeles för kall. Hans vän hade försökt väcka henne till liv, bad om att hon få henne tillbaka. Men hennes puls var borta, hennes hjärta tyst i bröstet, och någonting i de uppspärrade ögonen tydde på att det hade varit en plågsam död. Efteråt hade hemska drömmar plågat hans vän i veckor. Onda drömmar om blod och död. Och Theo hade sett hur ett mörker långsamt omslöt honom.
Han tystnar och tänker efter innan han svarar på Hazels fråga. Trodde han att alla häxor var onda? Han närvarade sällan under häxförhören. Vanligtvis hölls de bakom låsta dörren, och deltog gjorde bara hans farbror och en liten skara människor – däribland hans vän. Han hade däremot varit med på flera rättegångar med Trolldomskommissionen, och där hade både män och kvinnor erkänt hur de utfört fruktansvärda brott med hjälp av magi, och både vuxna och barn hade vittant om vad den anklagade hade utsatt dem för. ”Det finns mycket som tyder på det. Och jag har inte sett någonting som motbevisar det”, säger han till slut. ”Vad tycker du själv? Jag har hört att ni haft problem med häxor, och det sägs att det fortfarande gömmer sig flera bland er”. Theo sätter ner foten på det skadade benet i golvet och lägger försiktigt mer tyngd på den. Det gör förstås fortfarande ont, men det är inte lika illa som innan Hazel behandlade såret. ”Mycket bättre, tack vare din syster. Så jag ska inte besvära er länge till”. Han ser ut genom fönstret igen där regnet fortfarande faller. ”Men jag skulle vara oerhört tacksam om någon kunde visa mig vägen tillbaka till staden. Jag tror inte jag hittar tillbaka härifrån”, säger han och ser lätt generad ut. Men sedan verkar någonting gå upp för honom, och får honom att slänga upp ena handen för pannan. ”Genväret...”, säger han och drar frustrerat handen över ansiktet. ”Det ligger kvar i skogen.”. Var hade en ens lämnat ifrån sig det? Var det när han träffade på kultingen? Kanske kunde han återvända till platsen tidigt imorgon innan träningspasset? Skulle han ens hitta tillbaka dit? Det var värt ett försök. Han visste att det fanns andra vapen som han kunde använda i värdshuset. Men just det här geväret hade varit en gåva som han fick av sin farbror på sin trettonårsdag, långt innan han blev jägare, och hade med tiden fått sentimentalt värde. 19 sep, 2023 19:43 |
bubbles
Elev |
Det verkar som att Theodore stannar upp och tänker på sitt svar på Hazels lilla fråga. Hennes rädsla stiger mer för varje minut som går, tänk om hon försäger sig.. tänk om han på något sätt listar ut att kvinnan framför honom i faktum är en häxa. Det är läskigt att tänka på, att han kanske skickar sin farbror på henne, ser till att hon blir fastbunden på korset och brännas till döds. Nu tycker hon att hon varit försiktig, även om hon velat använda sina örter för att hjälpa honom så hade hon stått emot det.. och det har ju fungerat bra, hans ben gör uppenbarligen fortfarande ont och hon skulle definitivt ha kunnat göra det ännu bättre, men det funkar. Det är en klar förbättring åtminstone. Människor som Theodore och hans farbror anser att häxor är onda och tror att de har kontakt med djävulen, endast för att en del häxor använt sig av sina krafter till någonting dåligt. Hazel kan lätt argumentera att människor är minst lika mordiska, lika hemska. Sättet som vanliga människor startar krig, mördar varandra, våldtar och misshandlar. Men tvingar hon upp dem på bål och bränner dem? Torterar hon dem? Nej, det gör hon inte. Hon jagar inte varje vanlig människa bara för att folk som dem gjort mycket ont.. det skulle hon aldrig göra. Häxorna som använder sina krafter till ont förtjänar naturligtvis straff, men det gör även människorna. Hazel har lust att säga allt det här till mannen framför henne, men hon vet att hon inte kan göra det. Om hon plötsligt börjar försvara häxor så skulle han definitivt bli misstänksam, och det vill hon verkligen inte. Hon sluter ögonlocken ett slag när mannen frågar henne samma fråga. Den unga kvinnan lutar sitt huvud mot Milos respektive, hunden känner helt klart hur hennes ångest börjar växa inom henne. Hans sällskap gör henne lugn, och hon vet inte hur hon skulle klara sig utan honom.
”Nej, du har nog rätt.. jag skulle väldigt gärna tro att det finns goda häxor också, men ni vet ju såklart bäst,” förklarar hon med ett svagt leende och pillar lite med en slinga av hennes långa hår. ”Ja, vi har nog haft en del problem, men jag är osäker på att det finns flera bland oss. Eller ja, det är väl bara önsketänkande.” Om Hazel ska vara helt ärlig så känner hon sig lättad över att Theodore strax ska bege sig, oron i hennes kropp stiga och stiger. Däremot bleknar lättnaden när han undrar om någon kan visa honom vägen. Hon är för snäll ibland, det vet hon.. men trots att han är häxjägare och bra gärna skulle lämna in henne till sin farbror, så kan hon inte lämna honom ute i skogen själv utan att veta vart han ska. ”Jag kan följa med dig såklart, det är inte lätt att hitta i den här skogen.” Svarar hon och ställer sig upp från soffan. Hon gnager sig hårt i underläppen när Theodore berättar att hans gevär ligger kvar i skogen. Med tanke på att det regnat så mycket så finns det säkert mycket lera på marken, vilket kan göra det svårt att finna geväret. Hon känner sig lite rädd över att gå tillsammans med Theodore när han har ett gevär.. men hon vet inte riktigt vad hon annars ska göra. ”Vi hittar det säkert, jag följer med och letar.” Säger hon och rör sig mot dörren. Regnet slår fortfarande mot hustaket och vinden ylar. Hazel ser inte framemot att gå ut dit, men hon kan inte lämna mannen helt ensam ute i ingenstans. Hon sätter på sig sin jacka och tar fram en lykta med ett tänt ljus. Det börjar bli mörkt, och de kommer aldrig att hitta utan det. 20 sep, 2023 14:31 |
Jackies
Elev |
Theodore reser sig samtidigt som Hazel, men det tar längre tid för honom att ta sig upp på fötter och komma ut till hallen. Väl där drar han motvilligt på sig den blöta och leriga kappan som han bar när hon hittade honom i skogen tidigare. Men någonting måste han ha på sig som skydd mot vinden och regnet, och det kommer ändå inte dröja länge innan han är lika genomblöt igen.
”Det var trevligt att träffas, Charlie. Och tack för de torra kläderna. Jag ska komma på ett sätt att lämna tillbaka dem till er”. Han samlar ihop sina egna, trasiga kläder, tar på sig skorna med viss möda och försvinner sedan ut genom dörren tillsammans med Hazel. Regnet piskar i snåren och river i träden. Det börjar dessutom mörkna och landskapet flyter samman av skuggor. Nästan ingenting går att urskilja med säkerhet förrän man är tätt inpå det och Theodore håller sig hela tiden i närheten av Hazel för att inte tappa bort henne i skogen. Kanske borde de ha stannat i stugan tills stormen lugnat sig. Men han vill inte besvära dem mer än nödvändigt. Theo kan se att hans närvaro gör Hazel nervös. Trots att hon försökt dölja det har han sett hur hon bitit sig i själv underläppen under tiden som han satt inne i stugan, hur hon sett ut att vilja säga saker till honom men valt att hålla tillbaka orden, och hur lättad hon verkade när han sa att han skulle bege sig hemåt. Och vem kan klandra henne? Han är en främling. Det enda hon egentligen vet om honom är att han ägnar dagarna till att jaga häxor – ett yrke som inte alltid har det bästa ryktet – och att han har en farbror som är skicklig på sitt jobb. Samtidigt får han känslan av att hon och hennes bror inte får alltför många besök i den lilla stugan – vilket också skulle kunna förklara hennes oro. ”Tack ännu en gång för att du hjälper mig, Hazel. Jag står i skuld till dig”, säger Theo när de går genom den mörka skogen. Ett par gånger snavar han nästan över uppstickande rötter och stenar, och det får honom att grimasera av smärta, men han lyckas på något mirakulöst sätt ändå hålla sig på fötterna. Han har blicken riktad neråt i hopp om att hitta av geväret, men regnet har förvandlat marken till lera och gör det svårt att urskilja något över huvud taget. ”Det måste ligga här någonstans…”, mumlar han för sig själv. Försöker komma ihåg var han la ifrån sig geväret. Hoppas att någon plats i skogen ska kännas välbekant. Men just nu ser alla träd likadana ut för honom. 5 okt, 2023 20:57 |
bubbles
Elev |
”Åh det är ingen fara.” Försäkrar Charlie. Nu har de två syskonen inte så mycket kläder att välja på, så det vore definitivt bra om han får tillbaka dem.. men det bryr han sig inte om just nu, det spelar inte direkt roll. Theodore verkar som en schyst man, varför skulle han inte låna ut sina kläder till honom? Okej, nu hade det faktiskt varit Hazel som lånat ut hans kläder, men ändå. ”Det var trevligt att träffas,” instämmer mannen och nickar mot den andre.
Det börjar bli mörk i skogen vid det här laget, synen blir aningen sämre och det blir svårare att finna Theodores gevär. Hon är fortfarande nervös, det är så många tankar som befinner sig bakom pannbenet på henne. Tänk om de hittar hans gevär och han bestämmer sig för att hota henne med det.. eller till och med mörda henne precis här och nu. Nu skulle inte det riktigt stämma överens med den bild som hon fått av Theodore, han är ingen mördare, men oron ligger ändå där och puttrar. Kanske mannen lagt märke till hennes ängsliga beteende, det skulle inte direkt förvåna henne, men förhoppningsvis så har han inte snappat upp att hon är en häxa. Hazel vänder blicken från marken upp mot Theodore och rör sig närmre mot honom. Det är uppenbart att han har svårt att ta sig fram, så hon ställer sig närmre så att han kan luta sig mot henne. ”Det är klart att jag hjälper dig, att lämna dig ensam skulle bara göra mig ond.” Svarar hon med ett svagt leende på läpparna. Även om hon såklart är rädd för honom så kan hon som sagt inte bara lämna mannen ensam i skogen med piskande regn och ylande blåst, särskilt inte när hans ben varit så illa tilltygad. Hon kisar med ögonen i ett försök att finna geväret, även om hon är lite kluven över om hon vill hitta det eller inte. Om hon hittar det så kommer det här vara över snabbare, men samtidigt så kanske hon blir hotad med det. Usch, hon har satt sig själv i en väldigt svår situation. ”Förlåt om jag verkat lite ängslig, det är inte ofta jag bjuder med främmande män till stugan.” Nej, just främmande män brukar hon då inte ta med sig hemåt, men Theodore hade nog inte klarat sig särskilt bra här ute i ovädret. Hazel hoppas lite på att mannen ska godkänna den förklaringen, och inte gräva djupare i varför hon varit och är så nervös. Hazel märker hur någonting rör sig i buskarna, sakta men säkert närmare dem. Hon är inte rädd över att det ska vara något djur, nej, de känner hon sig säker med. Däremot är hon rädd ifall det är en människa, ännu en häxjägare. Men den rädslan visar sig vara helt onödig, då Milo strax dyker upp bärandes på ett gevär i munnen. Herregud. ”Milo!” Utbrister hon, livrädd över att hunden på något sätt ska lyckas göra sig själv illa med det här vapnet. Milo hade uppfattat vad det varit som de sökt efter, troligen för att han kan läsa av situationen nästan lika bra som en människa, och förstår sig på Hazel. ”Han måste ha smitit ut ur stugan när vi gick..” Förklarar hon för Theodore och släpper försiktigt taget om mannen innan hon rör sig fram mot hennes kompanjon. ”Vad duktig du är.. tack så mycket,” säger hon till hunden medan hon stryker handen några gånger över hans våta päls. Milo ler mot henne när hon tar geväret ifrån honom, innan han vänder sig om och börjar skutta tillbaka mot stugan. Det är väl inte så konstigt att man pratar med sin hund, eller? Theodore kommer väl inte finna det misstänksamt? Hon hoppas verkligen inte det. 6 okt, 2023 14:00 |
Jackies
Elev |
De går långsamt framåt, och det som kanske bara är några få kilometer känns som flera mil med ett skadat ben. Skorna sjunker ibland djupt i den våta mossan och då och då tvingas Theo stanna till eftersom smärtan blir för stark för att han ska kunna gå. Under dessa pauser passar han på att titta sig omkring och trots mörkret försöker han memorera vägen till den lilla stugan. För vem vet om han kommer behöva hitta tillbaka dit någon dag? När det börjar prassla i buskarna som omger dem grips Theodore av en plötslig föraning om fara. Är det ett djur? Tänk om vildsvinet är tillbaka? Eller något ännu värre – en häxa. Utan vapen och ett skadat ben är de chanslösa. Ljudet kommer allt närmare, och när Hazels hund kommer ut från snåren med någonting i munnen blir han så lättad att han först inte inser vad det är den bär på.
”Vänta. Är det där…?”. Theo haltar han fram till dem och använder ärmen på sin kappa för att torka bort leran från geväret. Ett leende sprider sig över hans ansikte när han ser de guldfärgade initialerna som pryder dess kolv. T.D. Han pustar ut och tar varsamt vapnet från kvinnans händer. ”Tack och lov”, ler han. Mörkret och regnet gör det svårt att se – ändå lyfter han upp geväret framför sig och granskar det. Hittar snabbt avtryckaren, lägger upp det mot axeln och siktar på ett träd en bit bort. Han trycker av, ett klick hörs, men ingenting händer. Theo inspekterar vapnet igen, skrattar till och hänger sedan upp det över axeln med hjälp av axelremmen. ”Som jag trodde. Regnet och leran har förstört ammunitionen. Men annars verkar allt vara helt”, säger han och ger Hazel ett tacksamt leende. ”Tack ännu en gång. Det här geväret betyder mycket för mig. Det var en gåva”. När de vandrat ytterligare en kilometer ser Theo för första gången tecken på civilisation. Långt där framme kan han skymta lyktorna som lyser upp stadens gator, vilket innebär att det inte är långt kvar till värdshuset. ”Vi är framme”, mumlar han och stannar till med ena handen lutad mot ett närstående träd. Han vänder sig mot Hazel vars ansikte lyser upp av lyktans sken. ”Du är välkommen att följa med in och träffa alla om du vill. Jag tror de är samlade nere i baren. Det brukar de vara första kvällen”. 7 okt, 2023 22:25 |
bubbles
Elev |
Åh, även om Hazel är rädd för mannen bredvid henne så kan hon inte undgå att le när geväret är funnet och lättat ansiktsuttryck stryker sig över Theodore. Hon vet att han inte har några planer på att döda henne, åtminstone inte just nu. Även om hon fortfarande är rädd så känner hon sig aningen trygg med honom, rädslan kommer nog främst från att han kanske ska rapportera henne till hans farbror, som uppenbarligen är farlig för häxor. Från det hon har hört så skulle han säkert döda henne, kanske bränna henne på bål. Det skulle inte riktigt förvåna henne. Däremot kan hon inte undgå att rygga tillbaka när mannen tar upp geväret för att skjuta, under en stund så tror hon att han ska rikta den mot henne.. men lyckligtvis är inte det fallet. Istället riktar han den mot trädet och skjuter, men ingenting händer. Vilken lättnad hon känner. Ett leende stryker sig över läpparna när mannen tackar henne och skakar lite på huvudet.
”Det är inte mig du ska tacka, det hela var Milos förtjänst,” svarar hon. Så det hade varit en gåva… Hazel vet vilken panik man kan få när man tappar bort något så viktigt för en, lättnaden och glädjen som kommer när man finner den är nästan omätbar. Den unga kvinnan undrar vem det var en gåva ifrån, men hon känner inte riktigt att hon har rätten till att fråga det. De känner knappt varandra. ”Jag är glad över att vi hittade den.” Efter en stunds vandrande till så kommer stadens ljus upp från mörkret. Gud vad skönt. Hazel kan vägen tillbaka till byn utantill, så egentligen är det inte så svårt att hitta för henne, men med tanke på mörkret och ovädret så blev det ovanligt tufft. Hon pustar ut och känner hur lugnet drar över henne. När Theodore sedan frågar om hon vill följa med in så börjar hjärnan att puttra på. Egentligen borde det inte vara så svårt, det är väl klart att hon inte ska gå in dit.. tänk om farbrorn förstår vad hon är för något på direkten. Men hon inser själv att det skulle vara bra att få en bild över vem den här mannen är, hur mycket av en fara han är. Hon skulle kunna förvarna andra häxor som hon känner till.. även om det är farligt för henne så skulle det troligen underlätta en hel del för de andra. Hazel ser upp mot Theodore och nickar långsamt som svar. ”Gärna, om du inte tycker att jag tränger mig på? Skulle vara skönt att sitta ner en liten stund innan jag börjar röra mig tillbaka..” Ja, Hazel hade lite förträngt det, men faktum är att hon kommer behöva gå hela vägen tillbaka i ovädret, ensam den här gången. Nu är hon väldigt duktig på att försvara sig själv, men ändå. Hazel är van vid mörkret, men enda sedan hon var liten så har hon varit lite rädd för det. Men hon kommer att klara sig, det vet hon. ”Plus så skulle det vara gått med något att dricka.” Ja, kanske baren har glögg. En perfekt dryck mot kylan och lagom mängd alkohol i sig. Vid det här laget är hon dyngsur, att torka och värma sig lite innan hon beger sig skulle nog vara smart. 8 okt, 2023 13:29 |
Jackies
Elev |
Gruset knastrar under deras skor när de går genom staden i riktning mot värdshuset. Det hörs musik och ett dovt sorl och skratt inifrån, och Theodore slänger en blick mot Hazel innan de kliver in tillsammans, och blir sedan stående i dörröppningen. Det verkar som att de hamnat mitt i något som verkar vara en fest. Mitt i lokalen står två spelmän med sina instrument och runt dem dansar en man någon sorts improviserad dans tillsammans med en kvinna som Theo inte sett tidigare. Runt ett långbord sitter resten av sällskapet och skrattar, dricker ur stora bägare och klappar takten. Theodore ler vid åsynen av dem och tittar sig omkring, söker efter sin farbror, men kan inte se honom. Inser snart att han inte är där.
”Theo!” ropar plötsligt någon för att överrösta allt ljud och vissa av männen och kvinnorna runt bordet tystnar och riktar sin uppmärksamhet mot porten. Personen som ropat Theodores namn reser sig från sin plats och börjar ta sig fram mot dem – det är en vacker ung man, med mörkbrunt hår som nästan ser svart ut, och ögon så mörka att de inte går att skilja från pupillen. När han väl är framme kan man se att han är längre än Theo och han rör sig med ett självförtroende som många önskar att de också kunde känna. ”Vad i hela friden har hänt med dig?”, utbrister han när ser vilket skick hans vän är i. ”Jag råkade ut för en liten olycka i skogen. Var är min farbror?”, svarar Theodore och drar handen över nacken igen, likt han gjort i stugan. ”Ute och letar efter dig, förstås”, ler mannen innan hans blick vandrar vidare mot kvinnan bredvid. ”Men du verkar vara i gott sällskap..”. Theodore får ett bekymrat veck mellan ögonbrynen. Är hans farbror ute och letar efter honom? I det här ovädret? Han hade lovat honom att vara tillbaka innan middagstid, men hade hoppats att mannen förutsatt att han funnit skydd någonstans och valt att stanna där tills stormen lugnat sig. Han ser sig omkring igen, och inser då att även två av farbroderns närmaste män saknas, så han verkar i alla fall inte vara ensam i regnet. Och eftersom de kan befinna var som helst i staden vore det dumt att ge sig ut och leta efter dem – särskilt med ett skadat ben. ”Jonah, det här är Hazel. Det är tack vare henne som jag står på fötter just nu… Hazel, det här är min vän Jonah”, säger han och mannen som heter Jonah granskar den unga kvinnan ända nerifrån fötterna och upp, som om han försöker bilda sig en uppfattning om främlingen framför honom. Sedan kröks läpparna i ett leende, men han räcker inte fram handen för att skaka hennes, vilket inte förvånar Theo eftersom han vet hur misstänksam hans vän kan vara mot människor som han inte känner. ”En hjältinna alltså.”, ler Jonah. ”Kom in, båda två”. 9 okt, 2023 21:25 |
bubbles
Elev |
Jösses vad skönt det är att komma in i det varma värdshuset. Hazels kinder är vid det här laget alldeles rosiga av vinden som slagit mot ansiktet och utmattad över promenaden. Vägen de gått brukar vara en daglig promenad för henne, men i det här ovädret så kändes det som en evighet. Den unga kvinnan pustar ut och drar en hand över ansiktet medan hon känner hur kylan sakta men säkert börjar försvinna bort. Hon huttrar fortfarande, men värmen från den brinnande brasan hjälper lederna att mjukna en aning. Det är en positiv överraskning att det pågår en fest i lokalen, folk som dansar och sjunger. Det är inte ofta som Hazel besöker värdshuset eller andra barer, men varje gång glömmer hon bort hur trevligt det kan vara. Hennes långa hår vilar över bröstet på henne, alldeles blöta efter stormen som de tagit sig igenom. Gud vad gott det ska bli med en mugg glögg, hon tycker att hon förtjänar det efter en dag som denna. Hazels stora, mörkbruna ögon glider upp mot mannen som kommer gåendes mot dem, han verkar känna Theodore bra. Kanske det är en av häxjägarna som han är vän med? Troligen. Hon börjar inse att hon är i ett rum tillsammans med flera häxjägare, och detta får nervositeten att stiga. Den där lugnen som hon känt dalar sakta iväg. När mannen berättar att Theodores farbror är ute och letar efter honom så höjer hon blicken mot Theo.
”Vill du att vi ska gå och leta efter honom?” Undrar hon och drar en hand genom lockarna. ”Eller nej.. det är nog en dålig idé,” mumlar hon och himlar med ögonen åt sig själv. Det kommer inte att leda någon vart, byn och skogen är stor, de skulle inte hitta varandra i det här vädret, och farbrodern kommer säkert till värdshuset förr eller senare. När Theodore sedan presenterar de två för varandra så ler Hazel upp mot mannen, som hon märker är lång. ”Trevligt att träffas,” säger hon och börjar ta av sig den våta jackan. Nu skulle hon gärna ha något mer på sig, men att ha den dyngsura jackan på sig för länge kan säkert bidra än mer till att hon får en förkylning. Hazel känner sig aningen obekväm när Jonah låter sin blick glida nerifrån och upp, även om han säkert bara försöker få en uppfattning om henne. Hazel själv vill veta vad det är för typer av människor som Theodore är vän med.. helt ärligt så har hon blivit lite nyfiken i honom. ”Absolut, den bästa,” svarar hon skämtsamt och hänger upp sin jacka vid dörren, skickar ett leende mot Theodore och rör sig mer inåt i värmen. 10 okt, 2023 14:59 |
Du får inte svara på den här tråden.