Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia nickade eftertänksamt. Hon försökte föreställa sig stugan. Gården. Utsikten. Det var svårt. Hon hade ju bara sett bilder. Och hört historier om platsen. "Lokala klädaffären?", ekade hon. Alla klädbutiker då? Märkesbutikerna? "Vi får väl se. Än så länge så verkar vi inte ha någon sådan resa planerad.", sa hon och tog en tugga av tomaterna.

"De ska veta vilka som är sina äldre. Det var så mamma och pappa uppfostrade oss. Jag tänkte väl för högt om Era barn.", rättade Gio. "Det är Matteos barn också, Camille." Han drog på ena mungipan i ett roat leende och höjde glaset i en skål för att sedan smaka av vinet. Det var ljuvligt. "Nåväl. Vi är här för att minnas henne. Min mamma. Vår mamma. Berätta, vad är ditt bästa minne av henne?"

"Åh de finns men där vill man inte gå som man har pengar. Jag älskar att ha lättare kläder. Det är en frihet i sig." Lucia såg drömmande ut.
"Att vakna på morgonen där man hör havets brus. Man känner lukten av frukost och man sätter på sig en lätt sommarklänning." Hon log.

Camille gick fram och tog ett glas och drack av vinet.
"Åh det är många fina minnen jag ha. Men det bästa är att hon inte tvekade en minut första gången hon såg mig. Den kramen värmer fortfrande mitt hjärta fortfarande." Hon log.
"Att jag var som lyckades fånga Matteos härta gjorde henne lycklig." Hon skrattade till.
"Först förstod jag inte vad hon menade men sen fick jag veta sanningen men jag älskade honom redan för mycket. Inget kan bryta kärlekets band."

Cecilia rynkade pannan. Hon förstod inte. Det gick inte ihop. Det gick inte att föreställa sig. "Tja.. En dag kanske jag får uppleva Italien.", mumlade hon och höjde glaset mot sin mun för att ta en klunk. Hon tänkte på resan, vad det skulle innebära. Det gladde henne. "Så.. Jag hörde att polisen hade varit hos er. Stämmer det? Är Luca i fara?", sa hon då. Inte alls medveten om hur dömande frågan var.

Gio skrattade högt och nöjt. "Oj, vilken plåga det var. Matteo kunde inte sluta prata om dig!" Han skrattade igen och tog sig för magen. "Men han blev sig själv igen, när han träffat dig. Du gör honom lycklig, Camille. Det är jag tacksam för." Han sträckte sig efter hennes hand för att krama den. "Nåja. Seså, roa dig med de andra. Låt din bror mingla med de andra gästerna." Han harklade sig i ett försök att samla sig och ursäktade sig sedan för att göra de andra gästerna sällskap i diskussion.

"Vi kommer åka om en vecka. Vi kan ta med dig om du vill. Du har väl lov då med?" sa Lucia och log.
"Vi tar hand om dig." De blev tysta och Mara nickade.
"Ja men det var ingen fara. Pappa lurade dem och luckades leda polisen fel."

Hon kunde inte låta bli att le med hela ansiktet.
"Jag kunde inte säga nej efter så mycket kaffe han drack." Hon sneglade mot Matteo och såg ddrömmande ut.
"Jag kan inte tro att han valde mig." Hon hajade till och lade huvudet på sned.
"Jag minns även de gånger ni var ute och jag var själv med henne. Hon insisterade på att fläta mitt hår, sätta upp det." En tår rann ner längst hennes kind.
"Jag var som en dotter hon aldrig fick."

Cecilia flämtade till av frågan hennes kusin ställde henne. Ta henne med? Till Italien? Det lät för bra för att vara sant. Hon var inte säker på att hennes pappa skulle gå med på det så lätt, om inte han hade affärer där, såklart. "Hmm.. Ja, kanske? Det är pappa som bestämmer det.", suckade hon olyckligt och tog en ny tugga av maten. "Det låter drömmande. En dag ska jag dit igen. Så mycket vet jag.", sa Cecilia beslutsamt och nickade för att se på Lucia igen.
"Berätta mer om Italien. Vad gör ni där? Hur ser stugan ut?"

"Amo! Dante!"
Franco och Gian närmade sig sina kusiner som ställt sig borta vid ett av serveringsborden. De log mot de. Glada att se sina kusiner.
"Vad kul att se er här igen. Det är synd att det är sådan här tillställning som ska samla hela släkten. Hur står det till?", frågade Franco och smakade av drycken från glaset i sin ena hand.
Gian stannade bredvid sin bror och såg på kusinerna.

"Åh du får säkert följa med. Vi kommer ju inte åka själva. Pappa skulle aldrig tillåta det. Det blir vi, mamma samt några livvaktenr pappa hyr."
Lucia log mjut.
"Åh varför ska jag säga det när du kommer få vara där snart? Du kommer få åka jag lovar."

Amo såg över axeln och nickade.
"Ja det är alltid synd att ta farväl."Han nickade och knyckte med huvudet.
"Åh det är bra. Jag ska inte klaga." Han såg på sin bror och stoppade en bakelse i munnen.
"Saknar farmor bara. " Han såg ner.
"Men hon finns kvar i våra minnen"

"Luca då?", frågade Cecilia och synade Luca inne i salongen. Han talade med sin fru och Giulia. Hon försökte föreställa sig polisen efter honom. Han som var så trevlig, inte gjorde så mycket väsen av sig. Det var svårt att se. Luca.. Han verkade inte så farlig i Cecilia ögon. Hon visste inte. Men vad hon mer inte visste var- hur bra det var att leva i omedvetenhet. Bilden av hennes farbror som en av de mest efterlysta män av FBI skulle vara för stor att hantera.
Hon drog tankarna bort till Italien. "Ja.. Kanske.", sa hon igen och såg mot sin pappa som talade med de andra gästerna. "Är de inte dåliga på engelska där? Jag kan inte Italienska.", sa hon och såg på kusinerna. "Bara några enstaka ord."

Franco och Gian nickade som svar på Amos ord. "Precis. För alltid.", sa de och höjde sina glas i en skål för att sedan smaka av drycken.

"Åh vi får se. Pappa har så mycket jobb så han kanske inte kann." Lucia log och tog hennes hand.
"Ingen fara. Du är med oss hela tiden och vi kommer vara din tolk." Hon pekade mot buddébordet.
"Mer kanske?"

Amo höjde sitt glas innan han svepte det.
"Så ska ni på uppdrag snart? Boss har säkert något inplanerat men idag går det inte." Han gav dem ett svagt leende.
"Att farmor höll i sig så här är ett under. Att vi inte skrämde ihjäl henne är ett under. Snacka om järndamen Di Vittorio." Amo gav dem ett leende.

Cecilia såg på sina kusiner med en nyfiken blick. De kunde alltså italienska? Hon kände ett sting av avundsjuka. Hon gillade inte känslan. Därför log hon lättat när Lucia frågade om att ta mer mat från buffén. "Ja, något starkt skulle sitta fint.", instämde Cecilia och gick efter henne. Hon sträckte sig efter maten och lade den på sin tallrik. "Jag ska fråga pappa om resan. Om vi har tur så kanske han vill följa med.", sa hon och log åt tanken.

Gian och Franco bytte en blick med varandra. De log åt tanken att Amo kallade Matteo för boss. För de var han ju såklart det- boss, men också deras pappa.
"Det finns alltid något att göra.", erkände Franco och nickade åt honom. "Och du, har du fått något uppdrag?", frågade Franco nyfiket. Han skulle ju veta. Franco, som var den närmaste maffiabossen.
"Vi är för evigt tacksamma att farmor tagit pappa till livet. Och att hon delat sin kärlek och vishet med oss. Hon är för evigt saknad.", sa Gian och nickade.

"Åh huset är så stort att alla våra familjer ska få plats. Om vi tjejer delar rum så skulle det gå bra." Lucia såg på Matteo och log.
"Jag kommer snart." Hon lösgjorde sig och gick fra,.
"Farbror!" Hon höll ut sin ena arm så han kunde krama om henne.
"Jag har ett förslag!"

Amo skrattade och skakade på huvudet.
"Jag fick knäppa någon snubbe igår. Han sa att han var oskyldig men jag hade mina bevis." han såg mot sin bror.
"Och du hade samma sak typ?"