Kraften (femte året)

JAG VISSTE ATT HON SKULLE TILLBAKA OCH NU KOMMER HON TRÄFFA SNAPE SOM HAR BRYTT SIG JÄÄÄÄÄTTEEEEEMYCKET OM HENNE FÖR HAN ÄLSKAR HENNE MEN HAN VILL EGENTLIGEN INTE ERKÄNNA DET FÖR SIG SJÄLV ♥ ♥ ♥

Jättebra kapitel

Hela tiden har han instruerat mig och Hestia om vakttjänsten hos dig, påmint oss hundra gånger om saker och velat veta en massa detaljer …

Aha aha aha kolla vad jag menar Snape älskar henne och han bryr sig nästan för mycket om henne än för sitt eget bästa.

Och TACK för att du kan para Tonks med någon annan, men jag älskar verkligen Teddy och det var ju efter att

som hon blev kär i honom. Och då gillade han nog henne. Men fram till dess får du gäääärna fixa Wolfstar

Längtar efter mer!

Ny läsare, du skriver superbra!

Åå! Att Miriam äntligen ska få återvända till den värld hon saknar, och till den man hon saknar...
Älskar att det inte ställs för många frågor, utan att Tonks tar det lite lugnt med Miriam även om hon svamlar på en del som vanligt, haha! =)

Här kommer två av mina favoritcitat;

Och ändå har Snape varit på mig och Hestia hela tiden om hur noga vi måste vara med bevakningen av dig.”
Även om han inte kan komma i egen hög person är det så fint att han oroar sig och bryr sig så mycket om henne ♥

Hela tiden har han instruerat mig och Hestia om vakttjänsten hos dig, påmint oss hundra gånger om saker och velat veta en massa detaljer … men tror du att han själv velat ta något vaktpass? Nej, nej, nej. Då smet han iväg på andra uppdrag
Det är så härligt att ingen annan i Ordern verkar förstå att Snape gillar Miriam, mer än vad gemene man gör så att säga. Hoppas att Miriam kan ställa fördomarna de har till honom tillrätta. Hon kanske till och med kan få Sirius och Snape att sänka garden mot varandra lite? Men vem vet? - Jag väntar iallafall spänt på fortsättningen och återföreningen med trollkarlsvärlden! =) ♥

Nu har jag läst ikapp det jag missade förra gången. Bra kapitel, båda två! Roligt att hon träffade Tonks! Nu ska vi se hur det går, och när hon träffar trion, Lupin, Sirius... och Snape!

Mardrömmen Miriam hade i föregående kapitel var hemsk! Nå, vi får se som sagt hur det går.

Trezzan
SweeneyTodd
Viloss
Nymphie
Gabrielle Weasley Lupin
Ginerva2003
Pride Potter
Mintygirl89
Tack för support! Älskar att se alla fyra elevhemsfärger tillsammans! ♥

Nymphie, tack för dina ord. Jag tycker helt enkelt att det är väldigt roligt att läsa andras fanfictions och får mycket kunskap och inspiration, vilket jag sedan kan använda i min egen text.

Ginerva2003, du är tillbaka och väldigt efterlängtad! Tack!

Och tack underbara ♥♥♥♥♥ Viloss ♥♥♥♥♥ !!!

Pride Potter, du har så rätt så! Visst är det precis som du beskriver med Snape ♥ exakt så!

Teddy, ja, där har du en viktig poäng! ♥ Är inte så insatt i tredje generationen eftersom jag fortfarande är förbaskad på att



Vi får väl se om det kan bli lite Wolfstar eller i alla fall vibbar av det

Gabrielle Weasley Lupin, tack! Åh vad spännande med ny läsare!

Tack SweeneyTodd, åååh vad jag tycker om när du skriver så fint om Miriam och Snape ♥ och Tonks så klart! Ja, visst är det ganska anmärkningsvärt att ingen verkar ana deras känslor för varandra - de får ändå en hel del ledtrådar men de har nog fokus på annat i de mörka tiderna. Du ställer en intressant fråga - kan Miriam få dem att tänka annorlunda om Snape? Vad kommer att hända med Sirius? Vänta och se säger jag bara!

Som du säger Mintygirl89, får vi se när trion, Lupin, Sirius och Snape kommer in i bilden - och hur det går med mardrömmarna. Scenen där



är delaktig kommer att vara avgörande, när den kommer. Däremot är inte



Tusen tack för att du gett mig idéer till avgörande händelser! ♥




Kapitel 6 - Orden

“Som sagt, något lyxhotell är det inte.”
Tonks såg lite ursäktande på mig där vi stod i den trånga, fuktiga hallen. Den var endast svagt upplyst av gaslampor, som kastade ett kusligt sken över flagnande tapeter. I det höga taket hängde en gammal ljuskrona som var täckt av spindelväv.
“Du måste vara mycket tyst och försiktig här i hallen”, viskade hon. “Tro mig, jag vet. Nuddar man något olämpligt bryter helvetet ut, förstår du.”
Hon gjorde en försiktig rörelse mot porträtten på väggarna, av vilka flera var provisoriskt övertäckta med draperier eller tyger.
“Hur mår du efter medtransferensen?” frågade hon med forskande blick. “Jag har fått informationen att det kan få dig att förlora medvetandet.”
“Det gick bra, jag blev bara lite yr.”
Jag undrade hur mycket hon och de andra i den där Orden visste om min mugglarbakgrund, ärret och kraften. Innan jag var säker på det kändes det olämpligt att avslöja något. Trots allt hade jag avlagt Eden och hade det ständiga hotet om minnesjustering hängande över mig. Det var bäst att ligga lågt och låta dem själva berätta.
“Ja, välkommen till Grimmaldiplan 12”, sa Tonks och svepte ut med handen så att hon höll på att välta ett gigantiskt paraplyställ, som stod i ett skumt hörn. “Fenixordens högkvarter, magiskt dolt mellan nummer 11 och 13.”
“Och vad gör Fenixorden?” undrade jag.
Innan Tonks hann svara, uppenbarade sig en kort, rödhårig liten kvinna i hallen. Med hastiga steg kom hon emot oss och jag kände igen henne som Rons mamma, mrs Weasley.
“Åh, kära nån, en sådan soppa!” utropade hon då hon fick syn på Tonks. “Det var bra att du fick hit lilla Miriam välbehållen.” Hon tog mina händer i sina båda och skakade dem länge och väl, som om hon ville gnugga värme i dem. “Vi har ju träffats förut, lilla vän, den där dagen för tävlingsfinalen, innan allt hände … och dagen efter, i sjukhusflygeln ... men jag ska väl inte påminna dig om det alltför mycket …” Hon höll mig på armlängds avstånd och skakade på huvudet. “Du är bara skinn och ben, vi måste ge dig ordentligt med mat, så att du inte förlorar det där vackra håret.”
Hon vände sig till Tonks.
“Här är kaos,” sa hon. “Arthur och Albus är på ministeriet. Jag måste genast informera dig om vad som hänt, så fort jag presenterat lilla Miriam för Sirius. Kom med mig, kära vän”, fortsatte hon och lade en arm om mina axlar. Strax hade hon knuffat in mig i ett närliggande rum, där en man som jag kände igen som Sirius Black satt i en antik fåtölj och ihärdigt sög på en cigarett, medan han höll i ett tummat fotografi. Genom rökmolnen såg jag att han fortfarande var mager och tärd, precis som i juni. Trots att det syntes att han levt ett hårt liv, fanns en ungdomlig otålighet kvardröjande hos honom. När han fick syn på oss, slängde han det långa mörka håret ur ansiktet och fimpade cigaretten på den persiska mattan.
“Men Sirius, är det nödvändigt”, suckade mrs Weasley.
“Det är förbannat nödvändigt, när det inte finns något annat jag kan göra!” utbrast Sirius. “Välkommen till detta fängelse, miss Silver, skönt att ni är i säkerhet.” Han reste sig och skakade hastigt min hand, innan han fortsatte: “Molly, vi måste få hit Harry!”
“Vänta, ni tappade något.” Jag böjde mig och tog upp det nötta fotot som fallit när han reste sig. En anmärkningsvärt vacker flicka med mörkt hår och djupblå ögon syntes på kortet. Han tog emot det med tacksam blick, och ett sekundsnabbt leende gled över hans ansikte, innan han stoppade bilden djupt inne i sin klädnad.
“Kom med ner till köket, Sirius, så ska vi få information av Tonks. Nej, lämna kvar de där stinkpinnarna här inne. Och du,” sa mrs Weasley vänd till mig, “ska få träffa dina vänner från skolan. De kommer att berätta för dig vad som händer.”
Hon gjorde tecken åt mig att komma med uppför en sliten trappa som ledde upp på övervåningen. Den var lika mörk och ogästvänlig som hallen, här och där utsmyckad med inredningsdetaljer utformade som svarta ormar.
“Här till höger,” viskade hon och föste in mig i ett av rummen, innan hon bryskt stängde dörren bakom mig och försvann tillbaka nerför trappan.
Det var nästan lika sjaskigt som studentrummet, bara något större och med två enkelsängar istället för en. Men på sängarna satt två välbekanta personer, och deras ansikten lyste upp av glädje då de fick se mig.



“Åh, Miriam!” Hermione rusade upp från sängen och kramade mig hårt, medan hon pratade oavbrutet: “Vi har varit så oroliga … för Dementorattacken … du skulle bara ana vad som hänt … vi ska berätta … det är så skönt att se dig igen!”
Jag kramade tillbaka och önskade, av hela mitt hjärta, att de nu skulle veta mer om mig. Att jag inte skulle behöva ljuga och dölja saker för dem längre.

Ron kom också fram och gav mig en tafatt men varm kram.
“Berätta nu”, sa jag. “Vad är det som har hänt?”
“Du är inte den enda som blivit anfallen av en Dementor ikväll”, sa Ron. “De var på Harry också, i mugglarområdet där han tyvärr bor!”
“Och han utövade trolldom mot dem, såklart”, sa Hermione. “Det är enda chansen om man ska överleva.”
“Men eftersom han är minderårig, fick Ministeriet reda på det direkt, och bestämde sig för att relegera honom från Hogwarts!” fortsatte Ron upprört. “Pappa och Dumbledore är där nu och försöker reda ut saken, och sedan ska de äntligen försöka få hit Harry.”
“De kan bara inte relegera honom”, sa Hermione indignerat. “Han agerade i självförsvar i en livshotande situation, och det finns en regel som säger att man får använda trolldom i det läget.”
Jag tyckte att det lät som en högst vettig regel.
“Hur försvarade du dig mot attacken, Miriam?” frågade Hermione omtänksamt. “Du har ju din magi lite … annorlunda fördelad än vad vi har.”
Jag log mot henne och kände en överväldigande värme sprida sig i bröstet. Om igen önskade jag att vännerna nu fått reda på allt om min situation. De hade alltid accepterat min frånvaro av trollstav och mina speciella förmågor utan att särbehandla mig, och speciellt Hermione hade hanterat det mycket tolerant och förstående. Först nu kunde jag erkänna för mig själv, hur enormt mycket jag hade saknat henne.
“Det var Tonks som hjälpte mig”, berättade jag.
“Tonks? Hon är alla tiders”, sa Ron erkännsamt. “Hon har varit med och beskyddat dig, va? Både du och Harry har varit bevakade. Så mycket har vi ju fattat, fastän de vuxna inte berättar mycket alls för oss. Mamma är hopplös!”
Han tog upp en gammal kudde som låg bredvid honom och dängde den frustrerat i väggen, så att gamla fjädrar från okänt århundrade flög åt alla håll.
“Är det därför ni inte kunnat berätta något i breven?” undrade jag.
“Ja, visst är det det. Dumbledore fick oss att svära på att inte berätta någon känslig information för varken dig eller Harry … för att ugglorna kunde bli uppsnappade på vägen. Det är ytterst farliga tider nu,” sa Hermione.
“Och det är orsaken till att ni är här?” frågade jag. “I Fenixordens högkvarter? Vad gör Orden, egentligen?”
“Fenixorden är ett sällskap av vuxna häxor och trollkarlar som kämpar mot Du-vet-vem,” sa Ron. “Den fanns för fjorton år sedan också, när han var stor och mäktig. Det är Dumbledore som leder sällskapet.”
“Vilka är med i den?” undrade jag stillsamt.
“Vi har träffat kanske tjugo, när de kommer hit och har sina möten,” sa Ron. “Möten som vi inte får vara med på … men vi tror att det finns många fler än de tjugo som är med.”
“Vilka brukar komma hit då?” Mitt hjärta hade med ens börjat bulta mycket snabbare.
“Som du känner till?” Ron tänkte efter, medan han kramade den gamla fjäderkudden. “Dumbledore förstås, och Sirius Black - han bor ju här, det är hans gamla föräldrahem som han ärvt - McGonagall, Tonks … och några till som jag inte tror du träffat än … ja, och Snape förstås; han ska ju föreställa vara på vår sida i det här!”
“S … Snape?” viskade jag. “Brukar han vara med ... här, på mötena?”
“Om han brukar”, suckade Ron. “När han är med kastar de alltid extra kraftiga förtrollningar över köksdörren. Informationen han lämnar över är tydligen topphemlig.”

Såå underbart bra kapitel! Vad roligt att hon mötte Ron och Hermione. Oj, nu blev hon nervös när hon hörde Snapes namn!
Det ska bli spännande när de träffas! Tänk om Snape blir så nervös, att han tappar det han håller i. Vad synd att Miriam inte har tänkt klippa håret på honom! Hehe! Undrar vem flickan på bilden är, det som Sirius tappade.

Lite tips:

“Vänta, ni tappade något.” Jag böjde mig och tog upp det nötta fotot som fallit när han reste sig. En anmärkningsvärt vacker flicka med mörkt hår och djupblå ögon. Han tog emot det med tacksam blick och ett sekundsnabbt leende gled över hans ansikte, innan han stoppade bilden djupt inne i sin klädnad.

På ett ställe skulle det vara bra med ett komma-tecken och på ett annat vill jag gärna lägga till några ord.

“Vänta, ni tappade något.” Jag böjde mig och tog upp det nötta fotot som fallit när han reste sig. En anmärkningsvärt vacker flicka med mörkt hår och djupblå ögon syntes på kortet. Han tog emot det med tacksam blick, och ett sekundsnabbt leende gled över hans ansikte, innan han stoppade bilden djupt inne i sin klädnad.


“Här till höger,” visade hon och föste in mig i ett av rummen, innan hon bryskt stängde dörren bakom mig och försvann tillbaka nerför trappan.


Lägg till en bokstav i det röda ordet, så ser det lite bättre ut!

“Här till höger,” viskade hon och föste in mig i ett av rummen, innan hon bryskt stängde dörren bakom mig och försvann tillbaka nerför trappan.


Han dängde frustrerat en kudde i väggen, så att gammal fjäder från okänt århundrade flög åt alla håll.

Kolla hur jag har skrivit:

Han dängde frustrerat en kudde i väggen, så att gamla fjädrar från okänt århundrade flög åt alla håll.

Det låter lite bättre i mina öron.

Angående...


Nå, jag längtar till nästa kapitel!

Blir sååå glad men nytt kapitel! Så bra också!

Precis vad som behövdes för att lysa upp min kväll! Tack för fantastisk läsning, ännu en gång! =)
Även om mitt sug efter att få veta mer inte släcktes utan snarare eldades på ännu mer... har så många frågor och funderingar om vad som ska hända i framtida kapitel...

Här följer som vanligt några av mina favoritcitat/favoritbeskrivningar;

“Välkommen till detta fängelse, miss Silver, skönt att ni är i säkerhet.”

Älskar kontrasten mellan första delen av meningen och andra. Sirius är, förståeligt, inte på sitt bästa humör, när han är fast i den hålan. Vi hade tur som slapp Walburga's illvrål från portättet

En anmärkningsvärt vacker flicka med mörkt hår och djupblå ögon. Han tog emot det med tacksam blick och ett sekundsnabbt leende gled över hans ansikte, innan han stoppade bilden djupt inne i sin klädnad.

Detta var ju nästan taskigt =( Hela huvudet gick igång och började fundera över vem fotot var av! Har det någon betydelse för framtida händelser? - Med tanke på att det blev sådant fokus på bilden, eller är det högst oviktigt. Oavsett det triggade igång hjärnkontoret ordentligt!

Jag kramade tillbaka och önskade, av hela mitt hjärta, att de nu skulle veta mer om mig. Att jag inte skulle behöva ljuga och dölja saker för dem längre.

Stackars Miriam som behövt undanhålla så mycket om henne själv. Tanken av att bara kunna dela med sig av ena delen av sitt liv är sorglig, och jag hoppas verkligen att det framkommer mer och mer!

[...] så att gammal fjäder från okänt århundrade flög åt alla håll.

Vet inte varför men denna mening fick mig att skratta så mycket. Oundvikligt måste den varit väldigt fyndig

“S … Snape?” viskade jag. “Brukar han vara med ... här, på mötena?”
AHHH! Älskar hur hon viskar fram det hon helst av allt vill veta. Att det nästan blir sådär försiktigt, som om hon var rädd att veta svaret eller otroligt nervös iallafall. Längtar till fortsättningen och deras återseende. Kommer det bli awkward? Eller ett helt naturligt återseende? Så många frågor!!!
Tack för god läsning, ännu en gång! ♥

Lilla Miriam... Lilla Miriam... MEN GUD VAD JAG ÄLSKAR MOLLY ♥ Hon måste ju alltid kalla de som är yngre än hon själv för lilla [namn], förutom Snape då.

“När han är med kastar de alltid extra kraftiga förtrollningar över köksdörren. Informationen han lämnar över är tydligen topphemlig.”

Hmm... vad kan det vara information. Det är ju inte så att jag vet vad det är, nej absoluuuuut inte. Vi som läst sista boken/sett sista filmen vet ju vad det är för information. Och jag har veeerkligen inte gjort det och jag vet aaabsolut iinteee vad det är för information.

Han dängde frustrerat en kudde i väggen, så att gamla fjädrar från okänt århundrade flög åt alla håll.

Skrattade så mycket åt det där haha cx

Hur som helst, bra kapitel och längtar efter mer ♥

Superbra kapitel!