En värld utan Voldemort (Remake)

Supeeeeer!

hej

Roliga lines är min specialitet, tror jag... kanske... möjligtvis. Jag vet inte Men en sak jag vet är att du har rätt om ugglorna! Frucy låter helt okej haha



Härligt att du gillar det



Hejsan svejsan!

Tror att jag har slagit världsrekord i att vara dålig på att uppdatera en fanfic. Kanske, men jag tror faktiskt inte. Till mitt försvar kan jag säga att jag har varit i Värmland PLUS att jag har läst massa Drarry fanfics, då jag typ börjat shippa Drarry!?

Hur som helst, är får ni ett nytt kapitel. ♥





Kapitel 12
Fängslad av ett träd
Mars 2000
Det blev dags för transferenslektioner. Vi hade lektionerna i stora salen för en mycket liten och tunn man från Ministeriet. Första lektionen var ju som väntat väldigt ointressant, men andra lektionen lyckades Katie transferera sig (dock splittrade hon sig). Jag brevväxlade med Fred, men vi kom inte fram till något annat än att butiken gick bra och att jag hade mycket skolarbete. Jag tillbringade Hogsmeadehelgerna i slottet med läxor, medan de andra tjejerna var nere i byn.

“Grattis på födelsedagen”, sa Emily och kastade sig ner i min säng.
Jag gäspade och satte mig upp i sängen. Emily, Katie, Laura och Rosie hade fixat en frukost åt mig.
“Här”, sa Katie och stack ett brev i handen på mig. “Jag tror att vi vet vem det är från.”
Jag bestämde mig för att läsa brevet senare, och la det på nattduksbordet. Jag kröp fram till fotändan av sängen. Det stod en tårta framför min säng, och de andra satt i en cirkel runt den.
“Tårtan?”
“Allt är choklad”, log Katie.
“Fantastiskt.”
Jag tog en sked och tog en bit av tårtan. Den smakade choklad, inget annat.
“När ens födelsedag är på en helgdag är det bästa som finns”, sa jag.
“Fred då?” flinade Emily.
“Äsch, han får nöja sig med en andraplats”, sa jag och viftade avfärdande med handen.
De andra skrattade. Jag tog ännu en bit tårta.

När vi hade ätit upp tårtan var lunchen redan över, men ingen av oss var hungriga (och vi hade mat över). Laura sträckte sig mot sin säng och tog fram en flaska. Jag registrerade genast vad det var - eldwhiskey.
“Laura!” sa Katie förskräckt.
“Vadå?”
“Vi får inte dricka eldwhiskey”, sa Katie.
“Fråga födelsedagsbarnet”, sa Rosie.
“Hit med den, Laura”, flinade jag och tog flaskan.
Vi skickade runt den mellan oss.

Senare, när jag hade sovit och hade en extrem huvudvärk, lyckades jag läsa brevet.

[i]Grattis på födelsedagen, Lucy!
Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Så jag säger bara grattis, och (har jag någonsin sagt det här förut) hoppas du har en bra dag. Det där kändes väldigt konstigt att skriva. Hoppas du har en bra dag. Merlins skägg, jag har helt förlorat min stolthet på grund av dig! Om du inte är död på grund av alla examensprov när du kommer hem ska jag döda dig, bara så du vet.
Fred

Jag log för mig själv och la brevet på nattduksbordet igen.


Jag fortsatte livet som vanligt, fast som myndig. När Katie berättade att det bara var några veckor kvar till examensproven blev jag nästan förvånad. Vi började tillbringa all vår tid i biblioteket (“Är man aldrig ledig på det här stället eller?”) och andra tysta ställen. Vi repeterade mer på lektionerna. En extra solig dag klättrade vi upp i ett träd, men fastnade.
“Vad ska vi göra nu?” sa Katie förskräckt.
“Ja, det är en utmärkt fråga”, sa jag.
“Vänta, ser ni Will och Lionel där?” undrade Emily och pekade. Mycket riktigt, Wills honungsblonda hår stack ut från alla andras. “Will!” Lionel!” vrålade Emily och viftade med armarna.
Killarna var snart framme vid oss.

“Smidigt”, flinade de när vi alla tre stod på marken.
“Tack”, muttrade vi.
“Vill ni ha hjälp med pluggandet?”
“Ja, gärn…” Emily fick en spark av Katie. “... jag menar, nej, det behövs inte.”
Killarna log och sa hejdå. Jag vände mig mot mina vänner.
“Ni måste inte tacka nej för min skull”, sa jag till dem.
“Jo, eftersom att vi har haft posten som dina bästa vänner i sex år måste vi det”, sa Emily dramatiskt.
“Jag då? Jag måste vara med er”, sa jag och gjorde en grimas.
Vi brast i skratt och slutade inte på en lång stund.


Vi spelade i finalen mot Slytherin, och vann. Men jag var inte med på festen. Istället sprang jag upp till vår sovsal och skrev ett brev till Fred.

Förstår att du shippar Drarry; det är en av mina favoritship också. Lucy och Fred - Frucy - är lika gulliga som alltid:

Det där kändes väldigt konstigt att skriva. Hoppas du har en bra dag. Merlins skägg, jag har helt förlorat min stolthet på grund av dig!

Haha, så typiskt Fred! Jag tycker du fångar hans personlighet bra. Hoppas de ses snart nu i berättelsen ♥ Måste vara outhärdligt att vara ifrån varandra så länge!

Ja, Drarry är verkligen gulligt. Men då blir det ingen Jeddy (James Sirius x Teddy) eller Scorbus. Fast har skrivit lite med en annan människa på Instagram (förresten, följ mitt Harry Potter-konto på Instagram: @hjpotter.ig) om att Harry först gifte sig med Ginny och Draco med Astoria och sedan så (spoiler hehe) dog Astroria och Harry och Ginny skiljde sig och Harry gifte om sig med Draco. (Och Luna och Rolf skiljde sig eller något och Luna gifte sig med Ginny FÖR JAG MÅSTE HA LINNY HALLÅ!)

Men nu till kapitlet... NJUT!








Kapitel 13
Brev igen
April 2000
Jag tittade ner på pergamentet. Det var tomt, men snart skulle det bli ett brev till Fred. Jag ville visa hur mycket jag gillade honom, liksom allvarligt men inte för allvarligt. Han lyckades alltid med det, men för mig var det helt omöjligt. Han kunde vara allvarlig men dra ett skämt samtidigt. Helt otroligt.

Jag suckade och tittade ut genom fönstret. Det regnade. Jag tittade ner på pergamentet igen, doppade fjäderpennan i bläck och började skriva.

Grattis på födelsedagen, Fred (och George)!
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men det regnar ute. Regnar det vid Kråkboet? Antagligen inte. Jag tror att sjön kommer svämma över. Undrar om jättebläckfisken skulle kunna lära sig att…

Jag slutade skriva och stirrade på pergamentet. Läste den sista, oavslutade meningen. Nej, det lät inte bra. Jag tog ett sudd som jag hade köpt i Diagongränden, ett som kunde sudda bläck, och suddade bort meningen. Det kändes omöjligt. Jag tittade ut över rummet, men där fanns inget intressant. Jag återvände till brevet.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Men jag kan säga att jag antagligen kommer dö innan jag åker hem precis som du sa pga allt skolarbete. På tal om det, jag måste verkligen sluta och fortsätta plugga.
Lucy

Jag tittade på pergamentet. Det var okej. Egentligen hade jag redan pluggat, men om jag pluggade lite hade jag inte ljugit för Fred i alla fall. Att plugga var inte direkt dåligt heller, bara tråkigt.

Efter en kvarts pluggande tog jag brevet och gick till uggletornet. Jag hade frågat om jag fick låna Katies uggla Henry, vilket hon sagt okej till, så det var bara att gå till den ljusbruna ugglan och skicka iväg brevet. Jag såg skuggan av en uggla bli mindre och mindre och log för mig själv. Även om jag var tillsammans med en kille som redan gått ut skolan, var fem år äldre än mig och bodde flera timmar bort kunde jag inte låta bli att tycka att livet var väldigt bra ibland - till exempel hade jag vänner som lånade ut sina ugglor till mig.

Haha praktiskt att de får barn först och sedan kan det bli Drarry (fast sorgligt med Astoria - de kanske också kan skilja sig) och Linny

Nu till kapitlet!

Jag ville visa hur mycket jag gillade honom, liksom allvarligt men inte för allvarligt. Han lyckades alltid med det, men för mig var det helt omöjligt. Han kunde vara allvarlig men dra ett skämt samtidigt.

Så tyyyyypiskt Fred!

Grattis på födelsedagen, Fred (och George)!

Myyysigt! Ibland undrar man ju hur hon gör för att inte blanda ihop dem.

Även om jag var tillsammans med en kille som redan gått ut skolan, var fem år äldre än mig och bodde flera timmar bort kunde jag inte låta bli att tycka att livet var väldigt bra ibland - till exempel hade jag vänner som lånade ut sina ugglor till mig.

Väcker lite tankar. Det kanske är ganska lugnt att ha ett distansförhållande så här när man är så ung som Lucy. Då har man mycket space och tid att ägna åt sina vänner ... ♥

Jättebra skrivet som alltid! ♥

[b]Tack så mycket ♥ Valde att "döda" Astoria eftersom att hon

Spoiler:
Tryck här för att visa!dör i CC.

Undrar också hur hon gör för att inte blanda ihop dem, men det är väl för att hon praktiskt taget bott med Weasleys hela livet. (Tycker det är roligt att inte riktigt känna sina karaktärer och liksom lära känna dem under historiens gång.)

Men nu, eftersom förra kapitlet var kort, får ni två. Detta är sista kapitlet, så tack så mycket till alla er som läst, kommenterat och helt enkelt följt med under historians gång. Hoppas ni njuter extra mycket av de här kapitlena







Kapitel 14
Det andra offret
Maj 2000
“Vi har håltimme nu”, sa Katie. “Vi borde gå och plugga i biblioteket.”
“En sekund”, sa Emily. Hon tog det sista av sin äggröra, och sedan kunde vi gå till biblioteket.
“Lärarna försöker ta död på oss”, muttrade jag.
“Vi går ju inte ens sjunde året”, sa Katie.
“Det är det jag menar”, sa jag upprört.
Katie viskade någonting till Emily.
“Varför ska jag svänga hög… ojdå”, sa Emily.
“Smidigt, syrran, smidigt”, muttrade Katie.
Framför oss gick ingen mindre än Zachary Scott tillsammans med en tjej. Jag kände igen tjejen, en Hufflepuffare vid namn Veronica Hammond, vi kom ganska bra överens - ganska populär också. Scotts blick fastnade på mig. Veronica följde hans blick med sina egna mörkbruna ögon och såg mig. Jag gick fram till dem och log mot Veronica.
“Hej, Veronica”, sa jag. “Får jag prata med dig? Ensam.”
“Visst”, sa Veronica glatt, aningen förvirrat.

“Tro inte på vad han säger”, sa jag så fort vi var utom hörhåll.
“Varför inte?” frågade Veronica förvånat.
“Jag dejtade honom ett tag, men det slutade med att jag fick reda på att han bara var ute efter hög status genom mig”, sa jag.
“Och jag ska tro på det här?” frågade Veronica och la armarna i kors.
“Snälla, du måste”, sa jag vädjande.
“Du försöker bara få tillbaka honom”, sa Veronica. “Jag är inte dum.”
Med det sagt vände hon sig om och marscherade tillbaka till Scott.

“Jag tror att Scott har hittat ett nytt offer”, sa jag lågt då vi satt i biblioteket.
“Är du helt säker?” viskade Katie.
“Tro mig, jag känner igen blicken”, mumlade jag.
“Men om det inte är så?” frågade Emily.
“Då får vi helt enkelt hoppas att Veronica lever lycklig i alla sina dagar”, sa jag.


Men några dagar senare visade det sig att även denna flicka hade varit ett offer. Vi hade precis lämnat biblioteket sent på kvällen då vi hörde snyftningar en bit ifrån oss, i en annan korridor. Korridoren såg helt tom ut vid en första anblick, men sedan fick vi syn på en mörkhårig figur. Vi smög försiktigt närmare. Flickan satt med knäna uppdragna mot bröstet och armarna runt benen. Jag registrerade direkt vem det var.
“Veronica”, sa jag förskräckt. “Vad har hänt?”
Veronica tittade upp. Hon torkade snabbt bort tårarna som rann längs kinderna och tog ett djupt andetag.
“Det är okej”, mumlade hon.
“Nej, det är det inte”, sa jag bestämt. “Det är okej, du kan berätta.”
Veronica tittade på mig i några sekunder, sedan drog hon upp ärmarna en bit utan ett ord. Jag flämtade till. På hennes armar fanns blödande sår. Eller, de blödde inte, men de var inte direkt läkta och inte några skrapsår.
“Veronica! Vad har hänt?” sa jag. “Du har väl inte gjort det här mot dig själv?”
Jag hade själv gått igenom en sådan sak, under fjärde året. Jag hade fortfarande kvar vissa ärr på underarmarna.
“D-det var S-scott.”
“Vad menar du? Vad hände?”
“V-vi gjorde d-det, och sedan b-berättade han vad h-han egentligen gjorde, och försökte f-få mig att s-svära på att j-jag inte s-skulle säga n-något”, snyftade Veronica. “M-men jag gj-gjorde inte det, och d-då gjorde han det h-här för att f-få mig att i-inte säga n-något.”
“Vi måste prata med Dumbledore”, sa jag bestämt. “Men först madam Pomfrey. Han kan säkert komma dit förresten.”

Vi gick upp till sjukhusflygeln och berättade snabbt vad som hade hänt. Madam Pomfrey plåstrade om Veronica, och några minuter senare satt Dumbledore tillsammans med oss. Veronica upprepade det hon hade sagt till mig, Katie och Emily.
“Jag tror att vi måste prata med professor Snape om det här”, sa Dumbledore allvarligt när hon hade berättat klart. Vi nickade tyst. “Jag måste tyvärr be miss Potter och hennes vänner att lämna sjukhusflygeln.”
Vi nickade och lämnade sjukhusflygeln.

“Tror ni att han blir relegerad?” frågade Emily.
“Jag vet inte, men jag hoppas det”, muttrade jag.
“Det hoppas jag med”, mumlade Katie.
Vi fortsatte upp till sällskapsrummet under tystnad.










Kapitel 15
Hemfärd
Juni 2000
Jag vet inte hur jag lyckades klara mig genom proven, men på något sätt lyckades jag göra det. När examensproven äntligen var över gick jag, Katie och Emily runt på skolgården och gjorde ingenting. Vi väntade mest på att åka hem och bara ta det lugnt, njuta av lovet och ha roligt, innan det blev dags för sjunde året - då vi hade vår F.U.T.T-examen att tänka på. Men Emily hade förbjudit Katie att så mycket som tänka på skolarbete innan den första september, så det var någonting som bara fanns där i bakhuvudet medan vi strosade runt (och undvek att klättra i träd).

Men redan efter två dagar blev vi rastlösa.
“Vi går och badar”, föreslog jag vid frukosten.
“Bra idé”, nickade mina vänner.
Vi skyndade oss upp, bytte om till badkläder under våra mugglarkläder och gick ner till sjön.

“Redo?” sa Katie.
“Redo”, sa jag och Emily.
“Ett… två… tre!”
Vi sprang ut i vattnet.
“Det är ju varmt!” skrek Emily förvånat.
“Såklart”, skrattade jag. “Det är ju juni!”
En våg sköljde plötsligt över oss.
“Ni måste vara uppmärksamma, idioter”, ropade Katie, som hade flytt undan den.
Vi skrattade och dränkte henne med en gemensam våg.


Några dagar senare satt vi i en kupé på väg hem. Jag och Emily satt och spelade knallkort medan Katie satt med näsan i en bok. Mitt hår hade sin vanliga rosa färg.
“Kan du inte titta upp en sekund?” sa Emily irriterat.
“Jag lovade mamma att läsa den här boken innan lovet, som du kanske minns?” sa Katie.
“Men bara säg till henne att du hade för mycket med skolan då”, sa Emily surt.
“Tyst”, sa jag. “Läs boken du, Katie. Emily, följer du med mig till toan?”
Emily nickade och följde med mig. Det fanns ingen toalett i vår vagn, så vi gick till en vagn fylld med Hufflepuffare. Egentligen hade vi inga egna elevhemsvagnar, men det hade bara blivit så automatiskt. Gryffindor- och Hufflepuffvagnarna var ganska stökiga, så vi trivdes tillsammans. Ravenclaw- och Slytherinvagnarna var lugna och tysta, vilket varken Hufflepuffare eller Gryffindorare trivdes med (med undantag av Katie).

Jag gick på toa, tvättade händerna, och gick tillbaka in i kupén för att fortsätta partiet med Emily.


När vi äntligen kom fram var det ganska sent. Vi tog våra koffertar från hyllan och väntade på att vagnen skulle tömmas. När den äntligen var tom var det däremot fullt på perrongen, men där kunde man i alla fall röra sig och komma dit man ville.

Vi hoppade av tåget och kramade om varandra.
“Ses vi någon gång i sommar?” frågade Katie när vi släppte taget.
“Jag hoppas det”, sa jag. “Jag ska försöka bjuda er i alla fall.”
“En av våra mugglarvänner kanske ska ha en liten fest”, sa Emily. “Vi fick bjuda vem vi ville, som får bjuda vem hon eller han ville. Om du fattar vad jag menar.”
Jag skrattade och himlade överdrivet med ögonen. “Jaja, vi ses.”
Vi kramades en sista gång innan vi återvände till våra familjer.

Jag fick syn på de direkt. Jag sprang fram och slängde armarna runt Fred. I ögonvrån såg jag hur mamma och pappa fick väldigt bråttom att skynda iväg till mrs och mr Compton.
“Jag har saknat dig”, mumlade jag mot hans bröstkorg.
“Mmm, jag har saknat dig med”, mumlade han och kysste mig på huvudet. Jag hade nästan glömt hur det kändes.
Jag lutade mig en bit tillbaka så att jag kunde se hans ansikte. Han placerade försiktigt en hårslinga bakom mitt öra.
“Hur ska jag stå ut med ännu ett år utan dig?” suckade jag.
“Äsch, du kan säkert umgås med jättebläckfisken”, skämtade Fred.
Jag skrattade.
“Ska du inte säga hej till dina föräldrar?” frågade Fred.
“Jag har en sak att göra först”, sa jag.
Fred höjde på ögonbrynen, innan han besvarade kyssen.

Kyssen var över alldeles för snabbt. Men mina föräldrar väntade på att få säga hej, så det fanns inget annat att göra än att dra med honom till mina föräldrar.

Fred hade aldrig varit hemma hos mig, så jag visade honom runt.
“Var ska jag sova då?” frågade han sedan.
“Vi har Harrys gamla rum… och gästrummet… men jag hade ett bättre förslag”, sa jag.
“Jaså”, sa Fred med imponerad min.
Jag drog med honom in i mitt rum, stängde dörren, tryckte upp honom mot den och kysste honom. Som jag hade längtat efter det.

Tycker det är roligt att inte riktigt känna sina karaktärer och liksom lära känna dem under historiens gång.

Det där känner jag igen precis! En insikt jag fått nu, sen jag började skriva på allvar. Visst har man lärt känna Lucy en del under berättelsens gång och jag hoppas att det kommer mer. Som du skrev i början, skulle ju detta vara som en lång prolog till en del 2? *förhoppningsfull*

Utgår från att Scott blev relegerad eftersom det inte nämns sedan och mysstämningen återvänder i sista kapitlet. Såklart att professor Snape gjorde det rätta, eller hur? ♥ Det Scott gjorde mot Veronica och Lucy var ju väldigt allvarligt!

Gillar slutet skarpt! Busigt! Och Frucy passar så perfekt tillsammans ♥♥♥