Callie och hennes okända far på Hogwarts

Hon måste ha drabbats av någon sorts förstening ... Tur att Draco insåg sitt misstag. Nu är frågan om Snape kommer att få veta att något hänt Callie och vad han i så fall kommer att göra, om situationen mellan dem förändras när han får veta att hon är i sjukhusflygeln.

Kapitel 13:

SNAPE:

Han satt och läste igen elevernas hemläxa när han upptäckte att Miss Hydes inte fanns med. Det är väldigt ovanligt att hon inte lämnar in läxan i tid. Han kollade klockan och bestämde sig för att leta upp Professor Flitwick, Miss Hydes elevhemsföreståndare. Han kastade in lite pulver i den sprakande brasan, sa Professor Flitwicks kontor och klev sedan in i de blå flammorna.
Han klev bara någon sekund senare ut i Professor Flitwicks kontor. Ett stort rum med bokhyllor, ett skrivbord och flera tavlor. Professor Snape klev med långa steg fram till skrivbordet.
" Godkväll Professor Flitwick." Professor Flitwick tittade upp från boken han läste.
" Professor Snape, vilken överraskning. Vad har du på hjärtat?" Han la ett bokmärke där han var i boken och slog tyst ihop den.
Professo Snape tittade på honom och frågade sedan:
" Miss Hyde har inte varit på lektionen på ett tag."
Professor Flitwick höjde ett ögonbryn.
" Har ingen berättat för dig?" Professor Snape tittade på honom med förvirrad blick.
" Berättat vad?" Professor Flitwick rätade på ryggen.
" Miss Hyde ligger i sjukhusflyglen med lunginflammation. Madame Pomfrey sa att det kunde slutat väldigt illa om inte Mr Malfoy hjälpt henne dit i tid."
Professor Snape kände all färg försvinna från ansiktet. Han vände sig om och med långa, snabba kliv gick han mot sjukhusflyglen. Han behövde se henne.

DRACO:

Han höll hennes hand. Den var fortfarande kall. En tår rann sakta nedför hans kind. Han torkade argt bort den. En Malfoy gråter inte. Det har hans pappa alltid sagt. Han la huvudet mot hennes sida på täcket och stängde ögonen. Han somnade väldigt fort.

PROFESSOR SNAPE IGEN:

Han klev in genom dörren och såg direkt Draco ligga och sova mot hennes säng. Han smög fram och tittade på sin.. dotter. Hon var blek. Han smekte försiktigt hennes kind och ryckte till när han kände hur kall hon var. Hans gudson vakade vid hennes sida och såg helt utmattad ut.
" Draco, vakna." Professor Snape ruskade han försiktigt.
" Åh Professor Snape. Förlåt jag vet. Jag ska inte vara ute såhär sent. Förlåt jag........."
Professor Snape avbröt honom.
" Draco, ta det lugnt. Du måste vila. Lägg dig i en annan säng så väcker jag dig om något händer." Draco tittade på sin gudfar.
" Stannar du?" professor Snape nickade.
" Varesig hon vill det eller inte så är jag hennes pappa."

Mer?

Mer absolut, jättefint kapitel! Fint berättat med alla tankar och beskrivningar. Ser verkligen fram emot nästa

Får jag komma med lite konstruktiv kritik? Jag tycker inte rubrikerna behövs, egentligen. Vet att många gör så för att det ska bli tydligt men jag tycker det blir lika tydligt om man i början av styckena skriver till exempel:

Snape satt och läste ...

Draco höll hennes hand ...

Och i sista stycket förstår man att det är Snape.

Take it or leave it, jättebra kapitel i vilket fall som helst



Sista meningen är superbra avslutningsmening!

Kapitel 14:

Draco satte sig upp med ett ryck i sängen och tittade sig förvirrat omkring. Han hade precis drömt att han stått på Callies begravning och kastat ner en enda röd ros på hennes kista. Han tittade sig runt och såg Callie ligga fridfullt i sängen brevid. Han pustade ut och ställde sig upp. Han gick sakta fram till Callies säng och tog hennes hand.
" Sovit gott Draco?" Han tittade upp och såg sin gudfar sitta på en stol vid fotändan. Boken han hade i knät var halvvägs färdigläst så Draco antog att Snape varit vaken hela natten.
Draco nickade till svar och vände sig mot Callie.
" Ingen förändring?" Snape reste sig upp och skakade på huvudet.
" Nej. Men vi båda måste tillbaka till våra lektioner idag sa Professor Dumbledore."
" Men Snape.." SNape skakade på huvudet.
" Inga men. Professor Dumbledore skulle höra av sig om det blir någon som helst förändring under dagen."
Draco suckade och tittade på Callie. Hon var lite blek med stora mörka ringar under ögonen. Han pussade henne på pannan och lämnade sedan sjukhusflyglen även fast han inte alls ville lämna hennes sida.


Callie öppnade sakta ögonen. Det var ljust, väldigt väldigt ljust. Hon blinkade några gånger för att vänja ögonen.
" Miss Hyde, du är vaken." Madame Pomfrey klev fram till hennes säng med stora kliv.
" J...:" Callies röst brast rejält och hon fick inte fram ett svar. Callie tittade oroligt på Madame Pomfrey som lugnande klappade henne på kinden.
" Detta är normalt. Du kommer få rösten tillbaka. Om du ursäktar ska jag gå och skriva ett brev till Mr Malfoy att du är vaken." Callie höjde ett ögonbryn. " Han har varit här varenda natt och dag sen han kom bärandes på dig. Det är ungefär en vecka sedan." Callie kände en stöt inombords. En varm stöt. En glad stöt.
Madame Pomfrey lämnade hennes sängsida och hon tittade sig runtomkring och insåg snart att hon var ensam i sjukhusflyglen. Dörren öppnades och Professor Snape steg in och gick till hennes säng.
" Åh. Du är vaken." Han stannade upp med ett ryck och började se väldigt nervös ut. Callie nickade försiktigt. " Jag skulle bara... Ehm du vet... Vill du att jag ska gå?" Stammade Snape fram stötvis. Callie tittade på han en stund, gäspade men skakade på huvudet.
Snape tittade länge på henne.
" Varför svarar du inte?"
" Hon kan inte just nu." Madame Pomfrey kom ut ur sitt kontor och kom gåendes mot dem.
" Varför?" Snapes röst lät faktigst orolig.
" För hon har varit väldigt sjuk. Den kommer tillbaka ska du se." Hon log mot Callie men bad Snape följa med henne till kontoret.

SNape tittade på Madame Pomfrey när hon stängde dörren efter dem.
" Professor Snape, det är inte säkert att Miss Hyde kommer få rösten tillbaka. Någonsin."


OBS: Jag är hos min mamma på besök tills på Torsdag, därav inga inlägg. Förlåt för det men här får ni ett kort iallafall.

Det blir mer och mer spännande och komplicerat. Vad ska nu hända när hennes röst är borta? Jag kommer att tänka på en person i en annan bok jag läst. Hon var stum och gick alltid omkring med anteckningsblock och penna för att kunna kommunicera ...

Det är väldigt fint beskrivet med hur Snape och Draco vakar över henne

Kapitel 15:

" Draco, har du pratat med Callie på länge?" Professor Snape stod framför Dracos bänk i klassrummet och frågade frågan tyst så bara Draco hörde.
Draco tittade upp från boken han läste och suckade.
" Hon vill inte träffa mig Sir." Professor Snape suckade.
" Madame Pomfrey släpper inte in mig heller."
Draco tittade på sin gudfar.
" Vad ska vi göra?"


Callie satt i sängen tillbaka lutad på ett par kuddar. Hon förstod inte. Varför allt händer henne hela tiden. Varför har Callie Hyde sån jäkla otur. Hon tittade på almenackan. 10 November. Hon har legat i sjukhusflyglen i snart en månad.
Tårar rann nedför hennes kinder. Hon vill kunna prata. Hon överhörde Madame Pomfrey berätta för professor Snape att hennes röst kanske aldrig kommer tillbaka. Callie var riktigt orolig över det. Callie tittade mot Madame Pomfreys dörr innan hon bestämde sig. Hon ska rymma.

Draco la i sängen i sovsalen när Professor Snape dundrade in och ruskade honom hårt.
" Va? Vad händer?" Draco tittade sig förvirrat omkring.
" Har du pratat med Callie?" Professor Snapes oroliga röst ekade mellan väggarna i sovsalen.
Draco satte sig upp.
" Det vet du att jag inte har." Han gnuggade sig i ögonen. " Vad händer egentligen?"
" Callie är borta Mr Malfoy."

VÄLDIGT kort inlägg men ska iväg på dop :p

Stackars Callie. En månad är lång tid och det måste vara mycket svårt för henne att inte kunna prata med varken Draco eller Snape. Fast det känns fortfarande osäkert om hon vill prata med Snape. Hoppas hon hittar ett sätt att kommunicera. Undrar hur det går för henne nu när hon rymmer.