Lärare-elev-romans

Jättebra!

Bra!

Hahaha! Ja Sofia är ju sååååå lik mig! Not xD

Du brukar ju alltid springa iväg, ramla och så har du ju alltid älskat Snape! Mohahaha!

Hahaha xD

ELLINORE

Kapitel 17
Det är tidigt på morgonen första dagen på jullovet. Det är så tidigt att alla djuren på savannen fortfarande sover. Bara lejoninnan smyger runt i korridorerna. Lejoninnan är listig. Lejoninnan har en plan.
Hon smyger på tysta mjuka tassar. Hon är på jakt! Bytesdjuret ska inte komma undan denna gång! Den här gången tar hon det.
Hon fortsätter genom vindlande korridorer och trappor. Förbi tavlor, rustningar och bonader.
Hjärtat slår hårt i jaktens spänning. Hennes kropp är smidig och stark, redo för attack! Redo att slå klorna i bytet, sätta tänderna i det, slita det i stycken! Känna blodets hetta i munnen...
Hon kommer fram till bytets bo. Snart kommer bytet dyka upp, det måste ta sig till vattenhålet, hungrigt och törstigt efter den långa natten...
Lejoninnan sätter sig ner och väntar. En jägares tålamod är oändligt. Ett rovdjur kan vänta på sitt offer i flera timmar.
Hjärtat dunkar i bröstet. Klockan tickar. Tiden går. Hon väntar spänt.
Plötsligt hör lejoninnan, med sin skarpa hörsel, ett ljud, inifrån boet. Pulsen ökar. Adrenalinet rusar genom kroppen. Spänningen stiger.
Dörren öppnas och bytet uppenbarar sig.
Lejoninnan är redan på fötterna igen, nu gäller det!
"Miss Dunhill! Vad gör du här?" Frågar Lupin överraskat.
Ellinore hinner inte svara. Plötsligt susar Peeves över dem och häller en hel hink med snöblandat isvatten över Lupin. Han kacklar som en galning.
"God jul på er, små tomtenissar!" tjuter han glatt.
Ellinore stirrar i chock.
"PEEVES!!!" vrålar Lupin. Men Peeves bara skrockar muntert. Han tar fram något ur fickan och håller det över dem.
Båda skyddar automatiskt huvudet med händerna, men det är bara en mistel.
Ellinore och Lupin stirrar på misteln och sedan på varandra.
"Kom igen nu då! Vet ni inte vad en mistel innebär??? De som står under en mistel måste kyssa varandra! KYSS VARANDRA!!!" skrattar Peeves.
Lupin möter Ellinores blick. Ellinores hjärta hoppar över ett slag. Luften vibrerar mellan dem. Så vänder Lupin tvärt bort blicken från henne och sliter fram sin trollstav.
"PEEVES DIN ODUGLING! FÖRSVINN HÄRIFRÅN INNAN JAG GÖR SLARVSYLTA AV DIG!!!" vrålar han och gnistor sprutar ur trollstavens spets. Peeves skriker och flyger iväg. Man kan höra hans kacklande skratt när han försvinner bort genom korridoren.
Ellinore är helt mållös. Lupin står med knutna nävar bortvänd från henne. Det droppar om honom och det är en stor pöl vid hans fötter.
"Professorn..." säger Ellinore försiktigt. Lupin vänder sig till slut mot henne men han möter inte hennes blick.
"Gå. Försvinn härifrån, miss Dunhill." Säger han tyst, öppnar dörren till sin kammare igen, går in och smäller igen dörren efter sig. Ellinore står helt chockad kvar. Vad var det som hände?
Ett pang får henne att hoppa högt. Peeves är tillbaka och kastar exploderande smällkarameller mot henne. Hon börjar springa.
"God jul, lilla räka! Hoppas du får ett uuuunderbart lov!"

Kapitel 18
Det är tyst i biblioteket.
Ellinore läser, smått ofokuserad, i diverse böcker. Det är fortfarande jullov. Hon har inget bättre för sig så hon kan lika gärna plugga lite inför G.E.T.
Hon suckar.
Ingenting hade gått som planerat. Vad ska hon ta sig till? Hon kn inte sluta tänka på Lupin. Hon längtar efter honom varenda vaken sekund. Hon drömmer om honom på nätterna. Men Lupin verkar inte vilja veta av henne.
Någon kommer in i biblioteket. Ellinore fortsätter läsa.
Personen rör sig mellan hyllorna.
Ellinore suckar. /Det här går inte! Jag kan ändå inte koncentrera mig!/ tänker hon frustrerat.
Hon tar böckerna under armen och rör sig i sakta mak mot utgången. Då ser hon ryggen på personen som nyss kommit. Det är HAN. Ellinore fryser fast, hennes hjärta börjar slå snabbare.
Vad ska hon göra? Hon MÅSTE prata med honom...
Med bultande hjärta och kallsvettiga händer går hon mot honom.
Lupin vänder sig om när han hör henne närma sig. Han ser smått oroad ut när han ser att det är hon.
"Miss Dunhill..."
"Goddag professor Lupin" säger Ellinore svagt.
De stirrar på varandra. Ellinores kinder hettar. Lupin harklar sig.
"Jag borde... jag ska... iväg. Jag måste gå nu! Adjö, miss Dunhill."
Han gör en ansats att gå.
"Vänta!"ber Ellinore. Han stannar. Hon tar ett steg närmare honom. Han backar. De står mellan hyllorna och någon meter bakom Lupin finns en vägg. Enda utvägen är förbi Ellinore. Lupin väntar.
"Jag... jag ville bara..." Hon skruvar besvärat på sig och råkar tappa böckerna hon har i famnen. De sprider sig över hela golvet mellan Ellinore och Lupin. Först står de bara och stirrar, sedan börjar Lupin skaka, och sedan övergår skakningarna i ett vilt gapskratt. Han skrattar och skrattar av all hjärtans lust. Ellinore börjar fnittra och sedan skratta hon med. Lupin står framåtböjd med händerna om magen och skrattar högt. De skrattar en lång stund men till slut lugnar de sig. Lupin torkar bort en tår från ögonvrån.
"Ja du miss Dunhill... Vad ska man säga? Kan du aldrig hålla i nånting utan att tappa det?" Säger Han, fortfarande med skratt i rösten.
Ellinore ler. Böckerna ligger kvar på golvet. Plötsligt susar allt vett och förnuft ut genom öronen på henne och försvinner all världens väg. Hon får en kraftig impuls och kan inte behärska sig. Hon tar ett kliv över böckerna och slår armarna om professorn. Han blir så chockad att han inte gör nånting först.
Sedan försöker han backa men hon följer efter, fortfarande med ett hårt tag om honom. Han backar tills han stöter emot väggen bakom. Händerna är lyfta i axelhöjd medan Ellinore klänger sig fast med armarna runt hans bröst.
"Miss Dunhill... miss Dunhill! Var vänlig och släpp mig!" Ber han. Hon bara skakar på huvudet. Han försöker försiktigt knuffa bort henne men hon vägrar släppa.
Hon står med ansiktet pressat mot hans bröst och andas djupt, drar in hans doft genom näsan. Han luktar underbart, precis som hon misstänkt. Tryggt, varmt och alldeles, alldeles underbart!
"Miss Dunhill, släpp mig genast!" beordrar Lupin med ett något strängare tonfall. Han viftar hjälplöst med händerna i luften som att det skulle få henne att släppa honom.
"Nej." Muttrar Ellinore mot hans bröst.
Färgen stiger på Lupins kinder.
"MISS DUNHILL, NU LÅTER DU MIG GÅ, ANNARS SKA DU FÅ KVARSITTNING OCH STRAFFTJÄNSTGÖRING I RESTEN AV DITT LIV OCH JAG SKA LÅTA PRYGLA DIG SÅ HÅRT ATT DU ALDRIG KAN SITTA NER IGEN!!!!!" väser han. Hetsigt men ändå tyst, som att han är rädd att någon ska höra.
Ellinore bryr sig inte om hans ord. Hon njuter för mycket av hans närhet. Lupin stönar av vanmakt.
Till slut tittar hon upp på honom men håller fortfarande kvar armarna om honom.
"Jag släpper dig om du lovar att vi kan fortsätta gå promenader tillsammans." Lupin stirrar på henne. Hon stirrar tillbaka. /tänk om han slår mig?/ tänker hon. Men sen ler Lupin svagt. Ögonen glittrar och blicken är varm.
"Okej, miss Dunhill. Vi kan fortsätta ta promenader ibland." Svarar han med vänlig röst. Ett lyckorus far genom Ellinores kropp.
"Och så vill jag ha en riktig kram innan jag släpper dig." Fortsätter hon. Först ser Lupin så upprörd ut att hon tror att han ska skrika rakt ut. Hon blir rädd att hon pressat FÖR mycket. Men sedan förvånar han Ellinore genom att lägga armarna om henne. Hon lutar huvudet mot hans bröst igen och han vilar sin haka på hennes huvud.
De står så en stund. Allt är stilla. Det är lugnt och rofyllt. De njuter av närheten till varandra. Ellinore hör Lupins lugna stadiga hjärtslag. Hon snusar försiktigt på honom. Lupin stryker henne lätt över ryggen.
Ellinore är fylld av en obeskrivlig värme och lätthet, hon är lyckligare än hon nånsin varit i hela sitt liv.
Till slut släpper de varandra. De tittar in i varandras ögon.
"Ha det bra nu, miss Dunhill, vi ses senare." Säger han, tittar in i hennes ögon i några sekunder till, och går sedan förbi henne, över böckerna och ut ur biblioteket.
Ellinore glider ner på golvet och lutar sig mot väggen. Hon sluter ögonen. Hjärtat bankar hårt. Hon måste bevara det här minnet noga så att hon aldrig glömmer det.


Hahahahaha, älskar dessa kapitel. Skrattar så jag dör

Superbra!

Sååååå bra. ♥ ♥ ♥

Bra!

❤️❤️❤️❤️Jättebraaaaaa!!!

SOFIA

Kapitel 19.
Två veckor senare stod Sofia och Ellinore och pratade i korridoren. De pratade om hur terminen hade gått hitills och om den kommande julbalen.
Plötsligt petade Ellinore, Sofia på armen. "Snape kommer!", viskade hon.
Sofia vände sig om och såg mannen med det svarta håret komma gåendes mot henne. "Jag tror jag går nu!", sa Ellinore och kilade iväg.
'Skit också', tänkte Sofia.
"Hej skulle jag kunna få prata med dig?", frågade han med sin djupa, manliga röst.
"Visst.", svarade Sofia.
Han kollade in i hennes ögon. "Skulle vi kunna gå ner till mitt kontor?"
Sofia rynkade på ögonbrynet. Skulle hon springa iväg? Nej, hon stannade kvar. "Okej...", svarade hon osäkert. Även om det hade varit väldigt konstigt mellan dem den senaste tiden kunde hon inte släppa de där känslorna för honom som hon trodde sig ha...
De gick ner till hans kontor och Snape låste dörren. Han såg en aning nervös ut. Inte alls likt honom. Sofia kollade sig runt omkring. Det var faktiskt fint och set luktade gott. Sedan tittade hon på Snape som lutade sig lite mot dörren han nyss stängt. "Öhm...jag ville bara be om ursäkt.", mumlade han och kollade på henne. Han granskade henne därifrån han stod och insåg hur vacker hon faktiskt var. Men den tanken släppte han snabbt.
"Va?"
Snape gick tog ett steg närmare henne. "Jag vill be om ursäkt för att jag behandlat dig orättvist.", började han säga.
Sofia tittade på honom och kände att hjärtat började slå snabbare. "Okej...", nästan viskade hon...
Han tog ett steg närmare igen och Sofias kinder började hetta. "Jag har bara inte varit mig själv...På senaste tiden...", fortsatte han och gjorde en gest med handen. Sofia nickade bara till svar. Hon var livrädd över att göra något fel, säga något konstigt. Han tittade in i hennes ögon. Sofia var tvungen att bryta ögonkontakten. "Alltså jag borde nog gå kanske...", mumlade hon. "Jag håller nog med.", svarade Snape.
Han gick tillbaka mot dörren och öppnade den. "Ha en god kväll miss Dunill."
Sofia förstod ingenting...Vad var det med honom? Ena dagen ville han ge henne hans halsduk, andra dagen hatade han henne och gav henne kvarsittning och nu öppnade ham sog för henne? Hon skakade lätt på huvudet. "Godnatt professorn.", svarade hon och gick ut.

När hon lämnat rummet så började hon springa, springa, springa och springa. Det snabbaste hon kunde ut därifrån. Hon klarade inte av att hantera allt just nu. Ibland hatade hon honom så mycket...Men ibland kunde hon inte låta bli att älska honom.

Det sista hon tänkte på den kvällen var hans ögon när han kollade på henne.




Kapitel. 20
(Snapes perspektiv)

Han kollade ut över eleverna men fastnade med blicken hos Sofia. Han la märke till hur vacker hon var, hennes hår, hennes klänning och hennes ögon. Sofia hade nyss avslutat dansen med mr Dufour innan hon gått iväg. Han kollade efter henne och såg att hon lämnade salen.
Han förstod inte varför han inte kunde sluta tänka på henne. Hon hatade honom.
Men samtidigt var Sofia den enda som trodde att han var en god man innerst inne.
Han kände en längtan att få prata med henne, lära känna henne. Men han var tvungen att rensa bort dem tankarna. Han var tvungen att samla sig och sluta upp med sina dumheter..."Vad tycker du om balen ?", frågade professor McGonagall. Severus vaknade ur sina tankar och svarade. "Jag har ingen åsikt om den.", svarade han. McGonagall fnös till lite. "Du borde gå upp och dansa.", sa hon.
"Jag borde gå härifrån.", mumlade Severus till svars.
Han såg att Sofia kom tillbaka. Hennes ljusblå klänning framhävde hennes hyton på ett vackert sätt och den passade hennes ögon perfekt. "Gå och bjud upp miss Dunhill!", beodrade McGonagall som också fått syn på Sofia.
Severus blev spänd.
"Det är nog ingen bra idé..."
Sofia gick runt lite ensamt och såg sig om.
"Men för allt i världen Severus! Du kan väl inte vara rädd för att bjuda upp en liten flicka."
'En liten flicka', tänkte Snape...Det var just det som var problemet. Han ville inte känna så som han gjorde...för en liten flicka. Det var fel. Det var förbjudet.
"För guds skull! Bjud upp henne nu!", sa McGongall bestämt. Severus kände nervositeten stiga och började gå mot Sofia.
Vad höll han på med?
Skulle han vända om? Han tänkte på deras senaste möte. Hon ville inte ha någonting med honom att göra...Eller ville hon det? Nej självklart inte. 'Hon ser mig bara som ett monster.'
Varför kände han sår här?
Han stod nu vid Sofia som tittade upp på honom. Severus hjärta började slå snabbare.
"Får jag stjäla en dans?", frågade han och lyfte upp ena handen. Sofia tog hans hand utan att säga något.
De gick mot dansgolvet och började långsamt röra sig i takt till musiken.
"Jag förstår inte...", viskade Sofia. Han tittade djupt in i hennes ögon och såg att hon rodnade. Människorna runt omkring dem började iakta scenen.
Severus visste inte vad han skulle svara. "Varför gör du det här?", frågade Sofia.
Severus ledde dansen.
"Du veta att jag ångrar mitt beteende.", svarade han till slut.
"Du behöver inte dansa med mig för det...", svarade hon men log lite.
"Åh...varför inte." Severus gav henne ett litet leende och han kunde börja känna en spänning mellan dem båda. Vad var det som hände egentligen?


Sofias perspektiv...

Hennes tankar snurrade runt. Hon försökte koncentrera sig på dansen men hans blick var för intensiv och det kändes som om hon drunknade i hans ögon. Rätt som det var snubblade Sofia på sina egna fötter. Men Snape som var snabb höll tillbaka Sofia stadigt och kunde inte låta bli att se road ut.
"Du vet verkligen hur man ramlar...", log han.
Han log? Han log faktiskt? Hans leende var underbart.
Sofia ville bara veta mer och mer om honom nu. Deras kroppar var närmare varandra än tidigare och det kändes som om hennes hud brände. De började småprata och det fanns hela tiden en spänning mellan dem.
Men vid låtens sista ton så tog även dansen ett slut.
Snape bugade och tackade för dansen. De fick en sista ögonkontakt innan han gick.
Sofia kunde knappt andas och ståendes kvar.



Hahaha xD