Orden läser hp och de vises sten

Haha jag råkade läsa orten läser HP istället för orden läser HP och de vises sten. Väldigt bra FF, jag bevakar!

Så bra igen

Så himla bra!

Här kommer en del till!

Då mr Dursley körde runt hörnet och uppför vägen, betraktade han katten i backspegeln. Den stod nu och läste skylten som det stod Privet Drive på - nej, den tittade på skylten : katter kunde inte läsa kartor eller skyltar.

-Nej vanliga katter kan inte men McGonagall är ingen vanlig katt för hon är en av världens bästa i förvaningskonst, kommer det från Remus.

-Tack mr Lupin, säger McGonagall med skämtsam sträng röst.

-Professorn snälla kalla mig Remus nu annars känns det som jag har straffkomendering med dig, säger Remus med sorg i rösten.

-Men det är du ju mr Lupin, säger McGonagall och alla brister ut i gapskratt.

-McGonagall jag visste att du hade det i dig, säger Fred och George.

-Så klart hon klassas med marodörena i upptåg men hon skärpte sig efter att hon och Dorea slutat skolan, säger Dumbledore medan McGonagall skrattar åt allas förvånade blickar.

-Nej vi vill inte ha konkurrenter, viskar Sirius till Remus.

-Jag såg allt det där mr Black ni vill väl ändå ha lite konkurrenter om jag tror rätt är Fred och George bra konkurrenter med marodörena, säger McGonagall och gör tvillingarna riktigt chockade.

Mr Dursley ruskade lite på sig och fördrev katten ur sina tankar. Medan han körde in mot stan tänkte han inte på någonting annat än en stor beställning på borrar som han hoppades få just den dagen. Men alldeles i utkanten av stan fördrev någonting annat hans tankar på borrar. Där han satt i den vanliga morgontrafikstockningen kunde han inte undgå att lägga märke till att det verkade vara en massa besynnerligt klädda människor i rörelse. Folk i långa mantlar.

-Varför är det konstigt? undrar Neville.

-Mugglare går inte i mantlar utan vanliga jackor.

Mr Dursley kunde inte tåla människor som klädde sig i konstiga kläder - tänk sådana utstyrslar man såg på ungdomar! Han antog att det här var något nytt idiotiskt mode. Han trummade med fingrarna mot ratten och hans blick föll på en skock sådana där konstiga typer som stod alldeles i närheten. De viskade upphetsat till varandra. Mr Dursley blev uppretad när han såg att ett par av dem inte var unga alls; den där mannen måste rentav vara äldre än han själv, och han var iförd en smaragdgrön mantel! En sådan fräckhet! Men sedan slog det mr Dursley att det förmodligen var någon idiotisk kampanj, de här människorna höll tydligen på att samla in pengar till någonting...ja, så måste det förstås vara.

-Varför skulle man samla in pengar? undrar Ron.

-Mugglare brukar samla in pengar till såna som behöver det så dom får mat vatten och varma kläder, säger Harry och Hermione med en mun.

-Hur fattig måste man vara, frågar Ron men varken Harry eller Hermione lyssna.

Bra! Det är superroligt att läsa allas reaktioner när de läser HP!

SUPERBRA!!! Längtar till nästa del kommer!

nice! längtar efter forts.

Älskar det!

Här kommer nästa efterlängtade del!

Trafiken rörde sig vidare framåt och mr Dursley kom fram till Grunnings bilparkering med huvudet åter fyllt av tankar på borrar.

-Snacka om att vara besatt av borrar, säger Sirius.

Mr Dursley satt alltid med ryggen mot fönstret i sitt kontor på nionde våningen. Om han inte hade gjort det hade han kanske haft svårare att koncentrera sig på borrar den morgonen. Han såg inte ugglorna som susade förbi mitt på ljusa dagen, fastän folk nere på gatan gjorde det; de pekade och stirrade med gapande munnar då uggla efter uggla flög i ilfart över huvudet på dem.

-Vad är så konstigt med ugglor? undrar Neville.

-Det förklaras i nästa mening, säger Hermione och börjar läsa.

De flesta av dem hade aldrig sett en uggla ens nattetid.

-Ok jag förstår, säger Neville.

Mr Dursley däremot hade en helt normal, ugglefri förmiddag. Han skrek åt fem olika personer. Han ringde flera viktiga telefonsamtal och skrek lite till.

-Han verkar skrika lika mycket om inte mer en monsterögat, kommenterar Tonks snabbt,

-Själv tycker jag har påminner om min kära mor, säger Sirius och spottar ut dom sista orden. Han var på väldigt gott humör fram till lunchdags, då han tänkte att han skulle sträcka lite på benen och promenera

-Han tänkte vad, säger Harry i ren chock.
tvärs över gatan och köpa sig en bulle från bageriet mitt emot.

-Det förklarar saken, säger Harry lättad att jorden var normal igen.

Han hade glömt allt om människorna i mantlar tills han gick förbi en grupp av dem alldeles intill bageriet. Han gav dem en ilsken blick då han passerade. Han visste inte varför, men de ingav honom en känsla av obehag. Den här skaran viskade också upphetsat, och han kunde inte se en enda insamlingsbössa. Det var när han gick förbi dem på vägen tillbaka, med ett hårt grep om en påse med en stor munk i, som han uppfattade några ord som de sade.

-Jag trodde inte att han skulle klara av det för det kräver att man måste kunna tänka, säger Ginny gravallvarlig och alla brister återigen ut i skratt.


"Mr och mrs Potter, just det, jag hörde talas om det..."
"...ja, deras son, Harry..."
Mr Dursley tvärstannade. En våg av fruktan sköljde över honom.

-Jag vet vi är så farliga att nämna, säger Harry och får skrattet som nyss försvan att komma tillbaks igen.

Han såg sig om på de viskande människorna som om han ville säga något till dem, men sedan ändrade han sig.
Han störtade tillbaka tvärs över gatan, skyndade upp till sitt kontor, fräste åt sekreteraren att hon inte fick störa honom, lyfte på telefonluren och hade nästan hunnit slå numret hem när han ändrade sig. Han lade på luren och strök sig över mustaschen medan han funderade...nej, han uppförde sig dumt.

-Alltså jag har väntat på att han ska erkänna det, säger Harry.

Potter var inte särskilt ovanligt namn.

-Nej bara en person i hela världen, säger Remus ledset medan han tänker på sina vänner.

Bra!