Memories ~ SV

Hej skumtomtar!
Här får ni en sen lite julklapp från mig. Nope, jag skämtade. Har varit ärligt talat sämst på att uppdatera och om någon läser så vill jag verkligen säga förlåt. Det har bara hänt lite jobbig saker och stress runt jul vilket oturligt nog påverkat berättelsen. Jag är helhjärtat ledsen, även om detta kapitel inte är på topp så kanske det duger. Virtuella bamsekramar från er coolaste skumtomte. ♥



Kapitel 3
Jag stirrade förtrollat ut genom fönstret, även om det inte fanns mycket att se. Det omgivande mörkret kvävde skoningslöst tåget, björnen jagade blodtörstigt ner det förvirrade rådjuret, som insåg dess öde i sista stund. Uniformen satt som en handske på min alltför sköra kropp, med den blå broshen som satt ordentligt fastnålad, då och då glimmande i tågets flickrande ljus, som en betryggande påminnelse om att jag befann mig i en vardaglig kupé, inte i den naiva rådjurets kropp. Långsamt justerade jag min position bort från fönstret, som om att jag kunde stänga de överväldigande tankarna åt sidan och fokusera på nuet. Vid närmare eftertanke vore det nog hyggligt bra att vara ett naivt rådjur. Omedveten, naiv och en smula dum. Men framför allt vore det så simpelt. Simpelt att mina långa, pälsbeklädda ben kunde springa från världens alla faror helt tveklöst. Så självklart vem som var fienden, inte som nu. Frågorna dök instinktivt upp, frågor som jag hade svar på. Svar som jag vägrade inse. Ett simpelt exempel vore en klubba, man sög på den men ville inte att den skulle ta slut. Jag log lite glädjelöst. Jävla exempel. Jävla klubba.

Dörren till tåget öppnades förhastat och jag slank nochalant igenom. Ellys böljande hår hade för längesedan försvunnit i den enorma, trängandes folkmassan. Kanske hade hon gått till den där tjejen som hon träffat på sommarlovet. Något sa mig att det var en flicka ett år äldre än oss som det handlade om, Sarah Longbottom. Även om jag noterat att Elly verkade dras till henne hade jag något problem med henne. Antingen var det att hon var så sliskigt snäll och omtänksam, eller så var det helt enkelt att hon var så... Så hängiven och trovärdig, och lärarens husdjur. Kanske var hon inte medveten, kanske hade det bara blivit så. En obeskrivlig ilska växer inom mig, den liksom gnager hotfullt. Som om jag skulle vilja klippa till någon. Plötsligt stiger irriterationen obehärskat inom mig, plötsligt inser jag att jag hatar trånga utrymmen, hatar folks andfådda andetag, hatar folks kroppar som oavsiktligt knuffade mig fram och tillbaka, som en badboll. Aldrig mer tänker jag mer då kasta en badboll. Just nu ville jag bara komma fram till vagnarna och slippa alla obetydelsefulla krypen som just nu kryllade omkring mig, innan jag bokstavligt talat exploderade, som en överhettad vulkan som fått ett utbrott. Jag kunde relatera, just kändes det som om jag skulle brista. Att jag skulle spilla ut allting, allting som jag hållit för mig själv i åratal. Som en oavsluten saga. En saga där det aldrig skulle bli ett slut, inte tills jag kunde acceptera allt som det var. Inte tills jag förstod att illusionen jag skapat för att beskydda mig från all smärta var bräcklig och fånig. Alltså inte snart.

Min puls ökade omedvetet och mina andetag blev kortare och mer förhastade. Klumpen i magen kändes som bly som rubbade min balans. Så när jag öppnade dörren ramlade jag nästintill in. En pojke satt där med ett flin och betraktade mina försök att sätta mig upp på ett obehagligt studerande sätt.
"Det där ser inte ut att gå särskilt bra," konstaterade han simpelt, innan han självklart sträckte fram en tanig, hjälpande hand. Den såg blek och illa tilltygad ut.
"Jag klara mig bra själv, tack," fräste jag irriterat åt pojken med förakt. Han flinade pojkaktigt och sjönk ner i sätet igen. Bestämt satte jag mig på ett av sätena, jag tänkte minsann inte unna den här självgoda tonåringen tillfredsställandet att se mig vimmelkantig på marken. Som jag trott glimmade hans gröna embel på ha som uniform. Det blonda håret la sig som en slöja över hans blonda hår och de gråa ögonen såg på mig med en eftertänksam blick. Fastän jag var bra van kändes mina rysningar ända in i ryggmärgen. Med armarna motstridigt i kors vände jag mig beslutsamt blicken ut mot fönstret.
"Ser du dem? Testralerna," pojkens blick mörknade lite och de gråa, dimmiga ögonen såg sorgsna ut. Puts väck var det självgoda flinet som nyligen prytt hans läppar.
Testraler. Min inre, patetiska ordbok dök instinktivt upp. Ordet kändes vagt bekant, som om jag sett det i en bok och ointresserat bläddrat sida.
"Nej," sa jag och skakade beslutsamt på huvudet. "Men det gör du?"
"Tyvärr, ja." Han log sorgset och hans ögon såg hemlighetsfulla ut, som om han hade något han gick runt och tryckte på. Med ens kände jag en gnutta sympati, jag kände igen mig i hans tillbakadragna sätt alltför väl.
"Jule," det lät kortfattat och jag brydde mig inte om att sträcka ut handen med en löjlig, vuxen min. En glimt i hans frånvarande ögon var som en svag ljusstrimma genom den omtöcknande dimman.
"Oscar." Vi utbytte svaga leenden innan jag återvände min blick till det immiga fönstret. Tack vare det smattrande regnet hade fönsterglas ett förvridet utsidan till ett blurr av ljusfläckar och mörka färger.

Nöjt tänkte jag att Oscar nog inte var så farlig. Tvärtom såg hon sig själv i honom. Jag såg den delen av mig som inte brydde sig, den delen som på något självklart men ändå ofrånkomligt underligt sätt gett upp. Jag log förnöjt, den här gången nådde det ögonen.

Du skriver så himla bra!! Vet du det?

DU ÄR OTROLIGT BRA FÖRFATTARE OSWALD!!!!!

DU KRFIVER HELT UNDERBART!!!!!!!

Och det är du som säger att kapitlen är dåliga?
Du skriver ju helt amazing!

*du kan inte rösta på fler inlägg idag*
Aja, du får en tumme imorn. Och tack så mycket finaste due! ♥

~
Okej så jag har tänkt på ett par saker och behöver tips från experterna! Första grejen var att om man läser Handlingen så skiljer den sig från huvudpersonens (Jule Weasley) beteende. Medans handlingen verkar få henne att verka populär och överlägsen så passar det inte in på den egentliga texten. Tyvärr får ni nogvara beredda på mer sådant här eftersom jag oftast formar mina karaktärer allt eftersom, vilket gör det svårt att skriva efter en tankeställare eller en förutspådde handlingen. Tack på förhand sötisar! ♥

För det andra har hagen fråga till er. Första frågan är om ni skulle vilja skriva ut perspektiv. Kanske inte just nu i de grundläggande kapitlena men senare? Den andra var en ren intressesfråga, vad tror ni Charlie heter i efternamn?

Det skulle ju vara kul, och det hade varit kul om du också varierar från olika personers perspektiv då och då? et var bara en idé...
Vad Charlie heter i efternamn? *scrollar* vet inte.. men att han är blondin får mig att tänka på Malfoy x)

Jag tänkte också att Charlie heter Malfoy just på grund av hans hår men Elly heter ju Malfoy så då blir det ganska förvirrande om de skulle vara syskon.

Och jag tycker att det där med olika personers perspektiv låter bra

"Bevakar" :-) :-) spännande

Kapitel 4

Den tystlåtna resan till Hogwarts svishade iväg i samma fart som de färgskiftande löven betvingat yrde runt i den kalla höst luften. Trots att det bara var den 1 september misstog jag mig om och om igen om att det var oktober. Konstigt nog gav den alltför rangliga vagnen och de osynliga varelserna en betryggande, värmande känsla. Min blick fastnade på det disiga landskapet omkring de, som en tavla som ersatt det immiga fönstret. Nog kunde jag föreställa mig hur polerad furu har vidrört händer som använt det silkeslena hästhåret målat den unkna, lysande nyansen som prydde den betäckande himlen. Himlen som omsorgsfullt blivit dekorerat med gnistrande stjärnor och oregelbundna, okontrollerade blixtrar. Nog var det vackert, det kunde ingen ta sig rätten till att neka. Förundrat tänkte jag på Londons hetsade atmosfär, de avskyvärda avgaserna som regelbundet stack i näsan. Borta. Hejdå London, hejsan Hogwarts!

"Hörru," sa Charlie, lite för intensiv. "Vi är framme! Tur det, det känns som om jag kommer spy vilken sekund som helst."
Skrämt backade jag undan honom, innan han brast i skratt. Jag ryckte motvilligt på munnen innan jag också skrattade, hest av stor stadens utsläpp. Han slog till mig löst på armen, till svar puttade jag honom. Det resulterade att Charlie famlade i luften ett par sekunder, balanserades på en fot innan han vinglandes och halkade ut på isen. Åt det flinade jag och immiterade jag hans spydiga citat i vagnen, vagnen som nu spårlöst försvann i den uppslukande dimman.
"Det där ser inte ut att gå särskilt bra," jag gjorde en överdriven, överlägsen grimas och satt näsan arrogant rakt upp i luften.
Charlie grymtade fnittrandes och skakade bestämt på huvudet. Han lyckades till slut ställa sig upp, vinglandes till och halkade nästan med näsan först.
"Sådär såg jag inte ut," utropade han, orden kvävda av fnissningar.
"Inte? Jag tyckte jag lyckades väldigt bra," konstaterade jag och flinade överlägset, nu var det min tur att danska honom retsamt i armen.
"Inte så bra första-dagen-intryck av dig direkt, om du inte såg så korkad ut så skulle jag missta dig för en livsfarlig dåre," utropade han och flinade åt hans patetiska lilla förolämpning.
Vänta, va? Första-dagen-intryck? Var han... Eller nåja, var Charlie den nya utbytesstudenten från Durmstrang? Jag kommer tydligt ihåg att vi skulle få en utbytesstudent, klart och tydligt hur professor Dwight berättat om den väldigt kunniga eleven från Durmstrang som resit en lång väg. Först och främst verkade det omöjligt att Charlie kunde vara 'kunnig', men skämt åsido verkade hans ansikte så bekant, och jag hade en känsla av att de gröna ögonen, platina blonda håret och det vassa ansiktet var det svårt att ta miste på honom.
"Då så, era kungliga höghet, låt mig knäböja mig inför dina nobla, äckliga tår," sa jag med en överdriven dialekt, "Men skämt åsido, ditt embel, du har inte blivit sorte..."
"Det har jag, jag ville bara inte väcka uppmärksamhet på en offentlig plats. Du vet, med dessa looks böcker jag tillräckligt mycket uppmärksamhet," hans läppar prydde nu ett leende, och jag hatar att säga det men det var en gnutta attraktivt.
"Äh, vi kommer väcka tillräckligt mycket med uppmärksamhet om vi stormar in i mitten av ceremonin," jag bet mig tänkandets i läppen och försökte lista ut hur länge vi varit här ute i den råkalla kylan.
"Jag tror att vi kommer sent vilket som," informerade Charlie mig irriterande nog om innan han drog mig i armen mot den enorma porten som ledde in till Stora Salen.

Med samma kraft som jag lyckats öppna den blytunga porten slogs en kraftig våg av tystnad ut i den giganorma salen. Självklart hade jag fått lyckan att stampa in i mitten av ceremonin. Jag försökte diskret trippa fram till Ravenclaws bord när jag såg hur Charlie stod kvar och höjde ett ögonbryn åt mig. Motvilligt fick jag dra med honom till Slytherins bord, innan jag till slut slog mig ner på Ravenclaws bords bänk. Eftersom Charlie hade tagit oervinnerlig lång tid på sig var redan ceremonin över, nu ersatt med ett allmänt babbel. Snart fylldes de uråldriga borden med en lika spektakulär middag som vanligt, ändå förvånar det mig varje gång. Runt omkring mig hörde jag ett oändligt snatter av mina väninnor, eller minioner, ett ord som beskriver de på ett bättre sätt. Även om jag inte lyssnade alla visste jag i bakhuvudet att de pratade med mig, antagligen om skvaller. Sedan vände sig ett stort gäng med ett par diskuterande elever och frågade om "den där killen" som följt med mig in. Jag lovade mig själv att döda Charlie senare. Förvirrat vaknade jag ur mina tankar när jag kände ett par ordentliga armar som kramade mig bakifrån. Impulsivt vände jag mig om fick syn på en kille med ljusbrunt hår, ett skarpt ansikte och charmigt leende.

"Jag har saknat dig, Luke," viskade jag innan vi omfamnades i en kvävande kram som inte tillät någon av oss att säga något.
Åh jag glömde visst den lilla detaljen.
Jag har en pojkvän, Hogwarts okrönta kung som obekymrat styrde över skolan. Om jag ändå visste att det inte skulle förbli så...